Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Album: EMBRACE – The Good Will Out

EMBRACE

The Good Will Out

Hut/Virgin

Det brukar heta att en bra låt alltid är en bra låt. Det borde ju vara en orubblig sanning. Men just nu är jag inte så säker. Jag är nog inte den enda som är trött på just bra låtar som bara är bra låtar, som är så bra att de kan hålla på i sex minuter och som hela tiden bara växer och växer med allt större och större stråkarrangemang och fler och fler röstpålägg i »Hey Jude«-kören.

Ni vet vilka låtar jag talar om. Oasis »Stand By Me« och »All Around the World« och The Verves »The Drugs Don’t Work« och »Sonnet«. De är bra låtar som är bra låtar. Det finns fler, det sista året har varenda halvstort engelskt popband bokstavligen hällt hinkvis med stora stråkar över varenda melodi de skrivit.

Smarta brittiska föräldrar tvingar numera sina barn att lära sig spela fiol — eller egentligen vilket stråkinstrument som helst — för det är ju i symfoniorkestrar framtidsjobben i den engelska popbranschen verkar finnas.

Jag har egentligen inget alls emot stråkar, det har bara blivit lite för mycket av det goda de senaste åren. Det är gott att äta julbord en gång om året, men inte varenda jävla dag.

Och när bröderna McNamara i Embrace för knappt ett år sedan började brösta upp sig i brittisk press om hur de minsann var världens bästa rockband och hur de med sina påkostade arrangemang skulle blåsa taket av ett fullsmockat Royal Albert Hall var det fortfarande en ganska tilltalande tanke.

Men det var då. En annan vedertagen sanning om popmusik är ju att det inte finns något som känns så gammalt som det som var allra häftigast förra veckan.

Embrace tar i så de spricker hela tiden. Det brukar band göra på sina debutskivor och när ett nytt rockband vill så mycket mer än de är kapabla till kan det resultera i något som rockjournalister förr brukade kalla nerv.

Men Embrace ringde genast Stråkarrangemang-Direkt för att på kirurgisk väg lösa det där lilla problemet. De tog fortfarande i så de sprack, men det enda som sprack var bandets inspelningsbudget.

Ingen har fått vara med och se Embrace växa fram till ett stort rockband, de presenterade ett färdigt paket på en gång, utan några synliga fel eller brister. Det är verkligen något som saknas hos Embrace. Ingen fick en chans att ha dem för sig själv ett tag och höra hur de på sina första singlar kämpade för att med små medel få det att låta lika storslaget som i deras drömmar.

Jag hade så gärna velat höra ballader som »Fireworks« och »My Weakness Is None of Your Business« innan de var en del av ett färdigt koncept, redo att turnera jorden runt i den tidlösa rockens namn.

När Embrace rockar vill jag inte vara med, vare sig före eller efter stråkorgierna. När Embrace rockar hamnar de lite för nära The Rutles för att kunna tas på allvar. Deras andra singel »One Big Family« är lika outhärdlig mansrock med fotbollskörer som när den släpptes förra sommaren, »I Want the World« är The Charlatans utan en enda milliliter knarkfunk i ådrorna och »I Want the World« är Oasis på riktigt dåligt humör. Nya singeln »Come Back to What You Know« lämnar mig bara likgiltig. »All You Good Good People« är den bästa av deras rockers, men även den lider svårt av den förlegade symfoniorkestern som genom sin blotta närvaro snabbt och effektivt putsar bort den charm Embrace trots allt besitter.

Men — och det här är ett viktigt men — spelar du alla deras ballader efter varandra så är plötsligt »The Good Will Out« en alldeles fantastisk liten skiva med ett Embrace som mer framstår som ett engelskt svar på Red House Painters — om än med lite fler stråkar — än som en lightversion av The Verves kraftballader.

»My Weakness Is None of Your Business«, »Higher Sights«, »Retread«, »That’s All Changed«, »Now You’re Nobody«, titellåten och så »Fireworks«, förstås. Alla är de alldeles lysande. Och albumet innehåller fler ballader än meningslösa rockworkouts så egentligen ska jag inte klaga. Det är bara det att alla de där stråkarna verkligen går mig på nerverna.

»Fireworks« är fortfarande det bästa de gjort och jag är övertygad om att bröderna McNamara förbannar sig själva framför badrumsspegeln varenda morgon för att de nödvändigtvis skulle försöka vara så smarta att de gömde sin enda klockrena popklassiker på en singelbaksida. De trodde nog att alla skulle upptäcka den ändå. Det gjorde de inte. Så The Verve snodde den, kallade den »The Drugs Don’t Work« och resten av året nynnade en hel värld på den i stället för på »Fireworks«.

Andres Lokko

Annonser

Postat i:Album vol 2 #5, Andres Lokko, Betyg 06, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: