Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Album: DUFFY – I Love My Friends

DUFFY

I Love My Friends

Cooking Vinyl/Kommunikation

Då den hårda, brittiska mediavärlden verkar ha glömt bort den elegante Stephen Duffy ser han på sitt nya album till att skriva sin egen levnadshistoria. »I Love My Friends« inleds med en snabb genomgång av radioutbudet där det visar sig att det är Stephen Duffy på alla kanalerna, och som lyssnare är det svårt att undra varför verkligheten ser så markant annorlunda ut. Sedan brittiska BMG förra året gjorde sig av med halva sin inhemska artiststab ligger Duffy på Cooking Vinyl, ett av de där pyttesmå bolagen för gamla avdankade stjärnskott som förpassas till att göra sina bästa album långt bort från mediebrus och stora arenor.

Duffys karriär har egentligen alltid sett bättre ut på papperet än i verkliga livet. Han inledde med att ingå i originalupplagan av Duran Duran och har sedan dess bland annat kallat sig för Tin Tin, Dr. Calculus och andra namn som väl nästan bara japaner kan uppskatta humorn i.

Men det har också blivit musikalisk valuta för pengarna. The Lilac Times »Kiss Me«, som ingår i den lilla radiokavalkaden och faktiskt lyckades bli en liten hit, är tuggummipop med oanade kvaliteter, och uppföljaren »Unkiss That Kiss« är en sarkastisk betraktelse med en ljuv popmelodi.

Nästan femton år senare har Stephen Duffy börjat sortera sina ljuva minnen. »I Love My Friends« är en lika kärleksfull och blödig skiva som titeln antyder. Och den är, rent bokstavligt, Duffys egen retrospektiv över sitt levnadsöde. Här finns sjuttonåringen som hoppar av universitetet, tar bussen till London och skriver en hitlåt. Här finns också historien om The Lilac Time, om en vän som dött och om hur det känns att inte ha någon studio att jobba i. Som vanligt ser Stephen Duffy till att omge sig med fint folk. Då konstnären Damien Hirst ville ha ett soundtrack till kortfilmen »Hanging Around« sammanförde han Stephen Duffy med Alex från Blur och Justin från Elastica i konstellationen Me Me Me. Resultatet var inget vidare, men vänskapen har bestått och Alex och Justin återfinns också på »I Love My Friends«. Allra största behållningen är dock den täta, jangliga rytmsektionen bestående av trummisen Ric Menck från Velvet Crush och ingen mindre än Andy Partridge från XTC på bas. Tillsammans med de här vännerna får Stephen Duffy till en fantastisk mix av dansvänlig upptempo och eftertänksamma Costello-pastischer. Och det är bara att konstatera att Duffy, precis som så många andra, är som allra bäst då han slår ur ett hopplöst underläge. The Lilac Time hade en förkärlek för popsånger på franska och på »I Love My Friends« konstaterar Duffy passande, på just franska, att kärleken till slut ändå är allt.

Madelaine Levy

Annonser

Postat i:Album vol 2 #5, Betyg 07, Madelaine Levy, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: