Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Album: DR JOHN – Anutha Zone

DR JOHN

Anutha Zone

Parlophone/EMI

Om jag någonsin kommer till himlen hoppas jag bara på en sak: att platsen påminner om en bar i New Orleans nöjeskvarter. Och att Dr John står för underhållningen. Då kan man verkligen tala om att förflyttas till »anutha zone«. Nya albumet är den gode doktorns första för EMI, som uppenbarligen velat göra dagens yngre popfantaster nyfikna på den snart sextioårige pianisten, sångaren, låtskrivaren och musikmagikern. Må vara att han har ett vaket öra för nya trender och nya stilar, men det kan knappast vara Dr John själv som kommit på idén att plocka in diverse folk från Portishead, Primal Scream, Spiritualized och Supergrass. Plus Paul Weller, Jools Holland och andra beundrande britter. Den här sortens påtvingade möten kan bli rätt pinsamma; ynglingen tassar vördnadsfullt runt sin äldre idol, som i sin tur håller sig lite på distans. Det är sällan det bara säger klick. Det är sällan musiken blir något som gynnar någon av de inblandade. Så som den gör här.

OK, »Voices in My Head«, med Gaz Coombes och Mick Quinn från Supergrass och Clive Deamer från Portishead är i tunnaste laget, men i övrigt fungerar det alldeles utmärkt att blanda ihop Dr Johns i sig tidlösa Louisiana-gumbo med, låt säga, Jason Pierce mer tidstypiska, trendriktiga snabbmat. Eller Paul Wellers svalkande soulrocksoppa. Detta är Dr Johns föreställning; det är hans kryddrika blandning av voodoorytmer, jazzriff, bluesfraser och — inte minst — New Orleans-attityder som är basingrediensen på »Anutha Zone«. Men de engelska musikernas egna idéer och infall har gett materialet en lite annan färg, utan att för den skull förvränga och förändra bortom all kännedom.

Bäst fungerar det med Pierce, vars lite loja poppsykedelia och rymliga rymdsoul firar stora triumfer i »Hello God« och »John Gris«; två mystiska, mytiska utflykter till voodooloungen ute i Louisianas träskmarker.

Med Paul Weller stannar Dr John kvar i hemstaden New Orleans. Bakom den synnerligen välvalda titeln »Party Hellfire«, där även sångerskan Carleen Anderson, medverkar, döljs ett stycke sugande soulfunk, med en melodislinga som mer än en gång för tankarna till klassiska discolåten »Lady Marmalade« med Labelle.

Gamla balladslagdängan »I Don’t Want to Know« är precis så där vackert blåfärgad som sena vårkvällar kan vara, där inte minst den lekfulla klaviaturduellen mellan Dr John och Jools Holland får en att känna sig varm inombords.

I en annan del av New Orleans har Martin Duffy från Primal Scream och Clive Deamer installerat sig. Avslutande begravningsjazzgungaren »Sweet Home New Orleans« är en rak och öppen hyllning och kärleksförklaring till en musiktradition som varit Mac Rebennacs kulturella kost ända sedan han som sexåring började spela piano. Och som han än i dag lyckas se på med förtjust, ungdomlig blick. Sådant smittar av sig. På oss. Och på dem som finns med i studion.

Micke Widell

Annonser

Postat i:Album vol 2 #5, Betyg 08, Micke Widell, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: