Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Album: DIRTY THREE – Ocean Songs

DIRTY THREE

Ocean Songs

Bella Union/import

Dirty Three och stora havet? Jo, precis som titeln antyder är det de mörka djupen, de förrädiska vågorna och oceanernas oändliga enslighet som inspirerat australiensarna på deras fjärde album.

En inramning som passar trions instrumentala, spartanskt vispande rockvalser och ett temperament väl lämpat för Warren Ellis kvidande fiolmelodier.

Och visst, efter en glutt på omslagets oljemålade sjöjungfru och låtlistan, med titlar som »The Restless Waves«, »Distant Shore« eller »Black Tide«, är det inte alls svårt att sluta ögonen och låta musiken fylla huvudet med bilder av såväl glittrande fjärdar som svår sjögång.

Därmed inte sagt att »Ocean Songs« skiljer sig så mycket från förra albumet »Horse Stories« som pressreleasen vill göra gällande. Den gången hette låtarna sådant som »I Remember a Time When Once You Used to Love Me« och »Hope« och även om Dirty Three här kanske skrivit låtarna på någon karg kustklippa i stället för på en storstadsbar och själva tycker att de gjort en helt annorlunda skiva har de ändå ett så utpräglat personligt uttryck att de känns igen på ett ögonblick.

Skillnaderna ligger mer i utanpåverket än i musiken, så det är meningslöst att förlora sig i krystade marina metaforer för att beskriva »Ocean Songs«. I en annan förpackning hade tankarna antagligen gått åt helt andra håll. Vilket förstås också är en av styrkorna med instrumental musik. Lyssnaren behöver inte känna sig låst av texterna utan kan själv bestämma vad låtarna handlar om. Det här bandet skulle egentligen kunna skippa låttitlarna och rentav släppa skivor utan omslagsbilder, så skulle varje lyssnare få sitt eget Dirty Three.

Nåväl, trion känns alltså väl igen. Stämningarna är alltjämt av samma mörka, nerviga slag som hos Velvet Underground och Nick Cave, trumvispar krafsar försiktigt mot slitna virvelkaggar, kantiga gitarrer markerar struktur och piano och melodika kryper in som kryddor under fiolen, vilken Warren Ellis får att skifta i otaliga nyanser från viskande skört till stenhårt elakt.

Och även om »Horse Stories« kanske känns roligare att lyssna på som helhet rymmer den nya plattan några av bandets starkaste låtar.

»Authentic Celestial Music« (ungefär »äkta himmelsk musik«) är förstås en överdriven titel, förmodligen lätt ironisk, men icke desto mindre ett fantastiskt stycke. Smygande, trevande och intensivt. Särskilt väl fungerar det i sekvens med efterföljande, mer dramatiska »Backwards Voyager«.

I de numren kompenserar Dirty Three mer än väl för några mindre kul passager där de mest mal på som ett halvtaskigt frijazzband.

Håkan Steen

Annonser

Postat i:Album vol 2 #5, Betyg 06, Håkan Steen, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: