Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Album: DEEP DISH – Junk Science

DEEP DISH

Junk Science

DeConstruction/BMG

Det är ganska svårt att förstå att det här albumet är utgivet 1998. Jag väntar mig varje gång jag tittar på skivetiketten att det ska stå 1986 eller 1987 på den. Det gör det inte.

Washingtonduon Deep Dish har lyckats fylla stora delar av sin debut med någon sorts houseliknande halvmesyr till syntpop. Det låter lite för ofta som ett ynkligt The Beloved eller — om man ska vara riktigt elak — som något experimentellt sidoprojekt som Dave Stewart kunde ha gjort under pseudonym för att visa oss att han minsann hänger med, alltså innan han kläckte den lysande idén att starta The Spiritual Cowboys.

Den house som älskas av DJ:s som Paul Oakenfold och spelas på brittiska superklubbar på Ibiza brukar låta som Deep Dish. Efter ett halvt gram kola, två E och några glas mousserande dansar britter på semester uppenbarligen till vad som helst med ett housebeat. Och allra helst gör de det med bar överkropp eller i fluffig behå uppe på något podium.

Det är housemusik för kroppsbyggare från Östermalm och Djursholm som gärna spelar Robert Miles i sina halvdyra röda sportbilar. Och de kommer att älska Deep Dish. I det är house för folk som inte förstått att de innerst inne tycker ganska illa om house och egentligen bara diggar Duran Duran. Det säger en hel del om »Junk Science« att Ibizas älskling Brian Transeau medverkar på flera spår.

Jag trodde verkligen att Deep Dish debutalbum skulle vara ett smärre mästerverk. Jag gillar de flesta av deras singlar och lösryckta ur sitt sammanhang låter minst halva »Junk Science« helt okej. När dubversionen av »Mohammed Is Jesus« — spralligt jazzig pophouse — eller »Wear the Hat« — det närmaste sina rötter i svart dansmusik Deep Dish kommer på »Junk Science« — förhoppningsvis släpps som singlar kommer de att låta alldeles utmärkta på någon mörk och rökig klubb.

Och förra höstens singel »Stranded« är fortfarande väldigt fascinerande. Det första lyckade mötet mellan house och William Reid i Jesus And The Mary Chain. Det låter verkligen som om bröderna Reid gjort en housetolva. Fast förmodligen var det bara Deep Dish försök att göra en egen »Born Slippy«.

Rösten från »Stranded« — Richard Morel, som till vardags är tekniker i Deep Dish studio — wailar även på den vokala versionen av »Mohammed Is Jesus« och det är inte ett dugg roligt. Är det något man inte ska driva med så är det housemusikens uppenbara släktskap med gospeln. Deep Dish och jag skrattar uppenbarligen inte åt samma saker.

Dessutom låter just den vokala »Mohammed Is Jesus« mer åttiotal än något annat på »Junk Science«. Men Deep Dish kärleksaffär med åttiotalet slutar inte där. Ben Watt och Tracey Thorn från Everything But The Girl har också bidragit med ett spår, den underliga »Future of the Future«. Låten i sig är inte ett dugg underlig, det är bara tillkomsten som är det. Ben och Tracey hörde Deep Dish singel »Stay Gold« när Washington-duon remixade en låt åt dem i London. De älskade den och bad att få göra en remix av den. Deras remix blev i stället en helt ny låt, där Ben skrev en text och en ny sångmelodi till den instrumentala »Stay Gold«. Tracey sjöng den och den fick namnet »Future of the Future«. Men den låter precis som du kan föreställa dig, som en lättsammare uppdatering av den där småklassiska Todd Terry-tolkningen av »Missing«.

Deep Dish påstår sig vara innovativa och de hävdar alltid i intervjuer att de älskar utmaningar. Jag kan bara inte riktigt tolka det Deep Dish kallar utmaningar som något annat än ren desperation att anamma vilken musikalisk genre som helst för att pricka in den där hitsingeln. Utöver alla väntat popbaserade houselåtar ger duon sig på lite drum’n’bass, lite Stora Trummor och renodlad åttiotalspop. Kanske är det bara jag som är för dogmatisk? Deep Dish har varken britters eller skottars seriositet eller det svarta USA:s passion.

»Junk Science« är lyxig och luktfri, snygg och välstädad, men ibland nästan skrämmande ödslig.

Andres Lokko

Annonser

Postat i:Album vol 2 #5, Andres Lokko, Betyg 04, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: