Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Album: JAMES CARTER – In Carterian Fashion

JAMES CARTER

In Carterian Fashion

Atlantic/Warner

Detroitsonen James Carter, född 1969, tillhör kanske inte jazzens stora stilbildare. Men han är en flitig och trägen arbetare i det musikaliska trädgårdslandet. Och hans saxspel blir allt mer personligt färgat.

Nya »In Carterian Fashion« är hans tredje album på Atlantic och i grunden en betydligt mer spännande platta än den i sig fräcka »Conversin’ With the Elders«, där han dels förlitade sig på mestadels äldre material, som Charlie Parkers »Parker’s Mood« och John Coltranes »Naima«, dels valt ut ett antal ärrade veteraner som spelkamrater (Lester Bowie, Harry »Sweets« Edison med flera).

»In Carterian Fashion« känns även mognare än debuten »The Real Quietstorm«. Detta är musik som går i den traditionella bopens tecken, hopfogad med soul, funk, gospel och blues som kitt mellan byggstenarna. Några blå ballader, som »Down to the River«, blandas med mer rödglödgade stompare, där solisterna verkligen får chansen att briljera, som i drivna »Frisco Follies« (ett synnerligen väl valt namn).

Det är inte bara Carter själv som får visa vilken högexplosiv blåsare han är. Han sporrar gärna de andra i ensemblen till stordåd. Detta gäller inte minst de olika herrarna på orgel — Craig Taborn, Cyrus Chestnut och Henry Butler, som delar broderligt på pedaler och tangenter.

Även om musiken i stort följer den normala bebopbanan blir det sällan trist eller enahanda. »Don’s Idea« är förvisso spisarjazz av rätt ordinärt snitt; en liten symfoni för slutna ögon, knäppande fingrar, envetet stampande högersandaler och maniskt nickande nackar. Likaså är »Escape From Bizarro World« varken en flykt eller nämnvärt bisarr. Bara tråkig.

Men resten funkar — i dubbel bemärkelse — betydligt bättre. Carter och hans mannar har en imponerande förmåga att samlas kring ett tema, tissla och tassla lite i början, känna på rytmen och melodin och sedan — pang! — förflytta låten — och lyssnarna — in i en ny dimension. Talande »Skull Grabbin’« är ett bra exempel; detta är en formidabel tour de force för främst Carter, som kramar ut vad som går av harmonierna, allt medan Craig Taborn dansar fram som en liten pippi över tangenterna. Kontrasterna är slående.

»Odyssey« är mer sökande, mer avvaktande, där den dova, dystra inledningen glider över i en öm och varm melodi. Ingenstans tappar bandet kontakten med låtens innersta väsen, även om låtarna rymmer flera olika sorters temperament.

Ett stort löfte. Som kan bli ännu större.

Micke Widell

Advertisements

Postat i:Album vol 2 #5, Betyg 07, Micke Widell, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: