Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Album: DAMON & NAOMI – Playback Singers

DAMON & NAOMI

Playback Singers

Ryko/MNW ILR

En viktig influens för modern popmusik just nu är tveklöst den indiska sångerskan Asha Bosle. Nyss fyllde hon en Cornershop-fyrtiofemma till brädden och nu dyker hennes namn upp som ett av de viktigaste i tillblivelsen av Damon & Naomis tredje album.

»Playback Singers« hämtar sin titel från de sångerskor och sångare som sjunger alla låtar i indiska filmmusikaler men aldrig syns på duken eftersom det alltid är skådespelare som mimar. Asha Bosle och hennes syster Lata Mangeshkeer, även hon omnämnd i »Brimful of Asha«, är två av de få namn som folk faktiskt känner till. Och då det görs en hel del film i Indien kan Asha Bosles röst mycket väl vara den mest inspelade i världen.

Damon Krukowski och Naomi Yang hördes först på skiva tillsammans med Dean Wareham (numera ledare för Luna) i Galaxie 500. Ett band som blev som störst först efter sin splittring, mycket tack vare medlemmarnas skivor med sina nya projekt.

Paret Damon & Naomi, som nytillkomna lyssnare ska veta ligger rätt långt ifrån Luna med sitt sprödare och mer akustiska uttryck, lyssnade mycket på indisk filmmusik inför den här plattan. Och då de för första gången spelade in helt själva, hemma i vardagsrummet med katten som enda publik, identifierade de sig med de indiska playbacksångerskorna. Damon och Naomi kände sig lika osynliga och anonyma som Asha Bosle.

Blygsamheten klär visserligen både dem och deras musik, det här är knappast de stora gesternas sånger, men känslan är både distinkt och personlig. Damon & Naomis musik må låta sorgsen och vemodig till en början, men det är ett vemod i solsken. De akustiska gitarrerna strilar som ett försiktigt vårregn, basgångarna är följsamma och går dit man vill. Men så fort det tenderar att bli för bekvämt finns där en psykedeliskt vriden gitarr eller percussion som accelererar spänningen och ger musiken nödvändig strävhet.

Duon rör sig mellan Suedes dramatiska popkänsla och Tarnations moderna countrymelankoli. I »Awake in the Middle«, skriven av vännen Masaki Batoh från det japanska bandet Ghost, lyckas de på ett sällsynt spännande sätt para Neil Youngs balladkänsla med Velvet Undergrounds minimalistiska stämningar.

I »We’re Not There«, en av albumets bästa låtar, försöker de beskriva sin känsla av att vara »playback singers«, med inspelningsapparaturen, och den där katten, som enda sällskap: »And no one’s there to hear us but rows and rows of boxes, They’re calling out for more but we’re not there, we’re gone«.

Det är kanske så de upplever det, men i mina högtalare känns Damon & Naomi högst närvarande.

Håkan Steen

Annonser

Postat i:Album vol 2 #5, Betyg 07, Håkan Steen, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: