Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Album: ASIAN DUB FOUNDATION – Rafi’s Revenge

ASIAN DUB FOUNDATION

Rafi’s Revenge

London/PolyGram

Etiketter är bara etiketter. Glöm inte det. Även om en ung journalist går omkring och kallar sig socialist kan han innerst stå för en elitistisk människosyn som gränsar till det fascistiska. Även om de allra flesta unga popband kallar sig antirasister kan de vara extremt skeptiska till tanken på att människor med fel sorts kulturell bakgrund kan göra »riktig« popmusik.

Skulle till exempel ett svenskt popband bestående av medlemmar med säg kurdiskt eller iranskt ursprung uppmärksammas efter hur de faktiskt lät musikaliskt? Nej, ett svenskt-kurdiskt band som var väldigt Kent-influerat skulle ändå aldrig jämföras med till exempel Kent, även om de så spelade in »Isola« ton för ton. I stället skulle de bemötas med artiklar som gång på gång framhävde deras ursprung — eller möjligen jämförde dem med Dilba.

Asian Dub Foundation är ett argt ungt band från England — men ändå jämförs de aldrig med andra unga, arga band från England. Varför? Jo, därför att medlemmarna råkar ha indiskt ursprung och utseende. Asian Dub Foundation kallas därför inte för ett rockband i första hand utan för ett asiatiskt band.

Därigenom hamnar Asian Dub Foundation i facket för world music snarare än bland de andra band som NME lyfter fram varje vecka. Rock görs av vita människor, soul görs av svarta människor. Men var ska vi placera in asiater? »Okej, fråga dem om de gillar Cornershop och Ravi Shankar«.

Följaktligen dröjde det ända tills Bobby Gillespie från Primal Scream började namndroppa Asian Dub Foundation innan bandet över huvud taget fick någon uppmärksamhet i engelsk media (eller, för den delen, svensk media). Cyniskt — men tyvärr sant. Jag tror tyvärr heller inte att ett svenskt-kurdiskt eller svenskt-iranskt band skulle bli lika omtalat i svenska indiekretsar som till exempel Busty eller Yvonne. Det finns en sorts osynlig och outtalad rasism som hela tiden glider undan, som aldrig behöver stå till svars.

»Rafi’s Revenge« är en briljant idé som tyvärr bara känns förverkligad till hälften. Precis som The Clash låter Asian Dub Foundation som en gatukorsning i London. Medan det för 20 år sedan var punk och reggae som var den dominerande gatumusiken i London har det de senaste åren varit drum’n’bass och ragga. Asian Dub Foundation försöker sedan, precis som The Clash, överföra energin från dessa genrer till ett traditionellt rock’n’roll-format, med gitarr, bas och trummor.

Ibland lyckas de, men oftast känns tanken mer lovvärd än utförandet. Trots att syftet är att förena Linton Kwesi Johnson med Atari Teenage Riot, en briljant idé på papperet, låter det faktiska resultatet bitvis snarare som rätt hemska dansmetallband från åttiotalet som Urban Dance Squad och allt vad de hette. Men håll ögonen på bandets frontfigur, 19-årige Master D, som rätt träffande beskrivits som en korsning av »Johnny Rotten and a pirate jungle station MC«. Han är arg på riktigt.

Jan Gradvall

Advertisements

Postat i:Album vol 2 #5, Betyg 06, Jan Gradvall, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: