Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Album: ARNOLD – Hillside

ARNOLD

Hillside

Creation/Sony

Creations Alan McGee blev så imponerad när han hörde en demo med Arnold att han genast glömde bort alla löften om att ta det lugnt med att signa nya band till sitt bolag. Han gav dem tusen pund så att kärntrion, bestående av Phil Morris, Mark Saxby och Phil Payne, kunde hyra en medeltida lada i Kent, där de installerade sin hemmainspelningsutrustning och en bärbar spis. Lyssnar man noggrant på debutminialbumet kan man mycket riktigt höra när de steker bacon i bakgrunden.

Ja, jag läser innantill nu från Arnolds hemsida och mer upphetsande än att höra bacon fräsa var inte skivan som kom ut under namnet »The Barn Tapes«. Alan McGee, mannen med imponerande fingertoppskänsla när det gäller att nosa fram nya förmågor, tyckte tydligen att de demotejper som spelades in i den gamla ladan måste ges ut direkt på skiva. Jag lyssnade på »The Barn Tapes« ett antal gånger, mest för att ett nytt band på Creation alltid är intressant på papperet, men ganska raskt försvann skivan in i något skrymsle och glömdes bort. Jag hörde ett band som var duktiga på att konstruera fina ytor, jag tänkte att det kanske kunde vara något för Radiohead-fansen och slängde sedan in dem i byrålådan.

Nu följer de upp minialbumet med en fullängdare, och det vemodiga, glansiga anslaget känns igen redan på öppningsspåret »Fleas Don’t Fly«. Efter ett tag inser jag att jag har samma problem med Arnold som med Bernard Butlers soloprylar. Det låter vackert, stämningsfullt och sådär lagom sorgset, men det blir aldrig något mer än en vacker yta, en trist ljudtapet och musik som möjligen kan glädja de ljudfanatiker som håller Pink Floyds »Dark Side of the Moon« allra närmast hjärtat, just för att soundet på det albumet är så fulländat. Arnold är lika kliniska som Pink Floyd var i sina kliniska glansdagar och det blir ännu värre när de försöker låta som tidiga Pink Floyd, när Syd Barrett fortfarande var andlig ledare. »Rabbit« är ett hopplöst utslag av psykedeliainfluensa och ett stildrag de inte alls behärskar.

Misstänker för övrigt att de tagit sitt namn från legendariska Syd Barrett-skrivna Pink Floyd-låten »Arnold Layne«.

Lika illa är Radiohead-, Bernard Butler- och gotpopklingande »Face«, som avslutas med att gitarristen gör en mardrömslik imitation av Jimi Hendrix och Eddie Van Halen. Däremot är Arnold inne på rätt spår när de på kortaste låten »Country Biscuit« både visslar och härmar Teenage Fanclub med bravur. Just Teenage Fanclub-influenserna återkommer även på andra ställen; framför allt har deras sofistikerade sångharmonier satt sina spår.

Nya albumet spelades in någonstans ute på landet och slutfördes i en studio vid Cornwall-kusten dit man endast kan ta sig med båt.

Jo, de här killarna är säkert barn till riktiga hippies, folk som såg den tidiga upplagan av Pink Floyd live och sedan aldrig riktigt hittade tillbaka till det de en gång var. Det här är exakt den sorts musik som Sex Pistols hatade när de kom fram. och det finns anledning att tro att ett band som Atari Teenage Riot hatar Arnold lika mycket som Johnny Rotten en gång hatade Pink Floyd. Jag vill inte gå så långt som att jag hatar Arnold, det är bara det att de lämnar mig så oberörd med sin osexiga och kyligt avslagna musik.

Terry Ericsson

Advertisements

Postat i:Album vol 2 #5, Betyg 05, Terry Ericsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: