Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Paus

Paus

I någon sång nån gång ska de berätta allt. Jan Gradvall väntar.

SOUNDCHECK I EN TV-studio. Det är den sortens dödtid då det i timmar skruvas på gitarrhalsar och bankas på virveltrummor. Det är helt enkelt den sortens tid då ingen normal människa vill befinna sig i närheten. Men under Paus långa soundcheck står Jocke Berg hela tiden i kulisserna. Han står där mitt bland hukande kameramän och hojtande scenografer och ljudar med läpparna till varje ord som Peter Svensson sjunger. Han är på plats där i TV-studion hela fredagseftermiddagen trots att ingen bett honom om det, trots att han i detta sammanhang inte fyller någon funktion. När Jocke Berg får frågan varför han ändå letat sig hit säger han, med illa spelad nonchalans, »Äh, jag hade inget särskilt för mig«.

Nej, Paus är inget hobbyprojekt. Peter Svensson är visserligen alltjämt motorn i The Cardigans och Jocke Berg är alltjämt motorn i Kent. Därmed borde det här sidoprojektet vara något som de inblandade gör med en klackspark, något som bokstavligen kan beskrivas som en paus. Men det räcker med att höra 20 sekunder in på albumet »Paus« för att förstå att det här är något mycket, mycket viktigare än så.

Jocke Bergs närvaro vid soundchecken i TV-studion understryker också att de verkligen gjort detta projekt tillsammans, med samma höga insats. När jag vid olika tillfällen visade Jocke och Peter en prov-CD med Paus album som jag fått från skivbolaget reagerade de på exakt samma sak, ovetande om varandra. Båda pekade irriterat på fotostatomslaget och båda sade ungefär: »Det står fel här. Det står >Musik: Peter Svensson< och >Text: Joakim Berg<, men det stämmer inte. Det ska i stället stå: >Text & musik: Peter Svensson & Joakim Berg. Vi har ju båda bidragit till musik respektive text.«

Märkligt nog kommer jag också på mig själv med att sitta kvar under hela den där soundchecken i TV-studion. Situationer med »1-2, 1-2, testing, testing« är det värsta jag vet i musikväg, näst efter tvärflöjtssolon med Ian Anderson i Jethro Tull och Goldies symfonirock. Men när Peter Svensson tillsammans med sina två medmusiker prövar sig fram i »Leia« uppstår något som gör att man inte vill gå därifrån. De står där och spelar »Leia« instrumentalt. De spelar den en gång, två gånger, tre gånger, fyra gånger. Gitarriffet äter sig in i hjärnan och man känner att man vill höra det igen och igen och igen.

Det finns inte många beröringspunkter rent musikaliskt mellan The Cardigans och Kent, men vad det gäller personkemin har banden mycket gemensamt. Båda bandens respektive medlemmar umgås tillsammans i täta och rätt slutna cirklar. The Cardigans och Kent är inte bara rockband utan kanske framför allt grupperingar av vänner. När Peter Svensson gjort Paus-skivan har han valt att ha med sig Bengt Lagerberg från The Cardigans som trummis. Likaså har han med sig Dennis Johansson på bas som normalt är gitarrtekniker med The Cardigans. Jämför med Kent som hellre valde en gammal kompis, Harri Mänty, som ny medlem än en gitarrvirtuos.

Både Peter och Jocke har också ständig kontakt med sina respektive bandkompisar, vad de än gör finns de med i bakgrunden. När Peter Svensson får en ledig stund i en taxi senare på kvällen är den första han ringer upp Bengt Lagerberg som timmen innan tog taxi till stationen för att åka tåg tillbaka till Malmö. »Hur gick det? Hann du med tåget?«. När vi sitter och äter pasta på en italiensk restaurang ringer det på Jocke Bergs mobiltelefon cirka 12 gånger. Varje gång är det Kent-trummisen Markus Mustonen som skickar över textmeddelanden med nya indiepopskämt.

* * * * *

JOCKE: Det är ju så. Man har sin gamla vänkrets. Den är inte speciellt stor och den blir inte större.

PETER: Vi är ju båda uppväxta i småstäder. När man sedan för att kunna satsa på musik flyttar till en större stad, i vårt fall Malmö, blir det inte så att man träffar en massa nya polare och får största, bredaste umgängeskretsen. I stället umgås man ännu mer med de man redan kände. Dennis är bra på att spela bas, men framför allt är han en av mina bästa polare. Det är det viktigaste.

Att Peter Svensson och Jocke Berg nu har börjat samarbeta innebär därför även att The Cardigans och Kents respektive cirklar möts. Dagen med TV-inspelningen för »En kväll med Luuk« avslutas med att Peter Svensson ska vara discjockey på en bar i Stockholm tillsammans med Martin Sköld från Kent. Och naturligtvis är Jocke med och bär hans skivväskor. Medan Peter Svensson var kolugn i TV-studion — man blir nog det när man spelat i TV världen över — är han skitnervös för att vara discjockey.

Peter Svensson har nämligen aldrig varit discjockey förut och frågar mig om råd. »Har du varit DJ nån gång? Hur många skivor behöver man tror du? Innan jag åkte till Stockholm gick jag in till Lennart Persson (innehavare av skivaffären Musik & Konst i Malmö samt skribent i POP) och köpte plastfickor så att jag skulle få plats med fler CD i väskan. >Såna här ska du ha<, sa Lennart. >Då tar skivorna bara en tredjedel så mycket plats<. Men tänk om jag har för lite i alla fall? Och tänk om ingen på den där baren är intresserad av att lyssna på Nick Drake och deppiga låtar? Det är just mest sånt jag har med mig.« Jocke Berg lugnar honom med ett konsekvent råd: »Spela bara Depeche Mode. Det brukar bli bäst så.«

Hur var det egentligen ni träffades första gången? Stämmer det att det var Martin Sköld som var med och signade The Cardigans till Stockholm Records?

PETER: Ja, Martin hade någon slags praktikplats där och övertalade Ola (Håkansson) att satsa på oss. Jag kommer också ihåg när jag var uppe på Stockholm Records och Martin till slut gav mig en kassett. »Det här är mitt band«. Jag tänkte, jaha, och frågade vad de hette. »Kent«, sa han. När han sedan spelade upp den där kassetten på kontoret fattade jag ingenting. Det lät liksom… Om man säger så här (vänd mot Jocke): Den där demon hade inte så mycket att göra med det ni gjorde senare.

JOCKE: Vilken demo var det egentligen du fick höra?

PETER: Det var någon konstig pianoballad.

JOCKE: Var det den demon? Herregud. Då är det inte så konstigt att du reagerade som du gjorde.

PETER: Men senare skickade Martin en trespårsdemo till mig. Samma demo som ni fick kontrakt på tror jag. Och då tyckte jag det var skitbra. Jag lyssnade faktiskt väldigt mycket på den där demon. Sedan spelade vi också tillsammans, Cardigans och Kent.

Men hur träffades egentligen ni två första gången?

JOCKE: Första gången vi träffades på riktigt, då vi satte oss ned och verkligen pratade, var någon gång 1994 tror jag. Det var på Tantogården, den spelning då vi efteråt skrev på vårt skivkontrakt. Vi satt och pratade i logen och du intonerade våra gitarrer. Det fanns en låt på vår demo, »Slutsats«, som Peter gillade och satt och snackade om. Den låten kom aldrig med på albumet men hamnade som B-sida på första singeln.

PETER: Jag minns att jag var helt knäckt över att ni inte hade med min favoritlåt på albumet!

Ni lyckades hålla tyst väldigt länge om Paus-projektet. Med tanke på att ni började skriva låtar redan i januari 1997 är det konstigt att det aldrig läckte ut.

JOCKE: Det är helt enkelt inte den musik man saluför genom att gå ut på stan med plakat och mässingsorkester. Det är skönare om folk i stället överraskas av en låt på radion och undrar: »Vad är det här?«.

PETER: Att vi medvetet legat så lågt har också att göra med vår bakgrund. Det var risk för att folk skulle få för höga förväntningar.

Tvärtom tror jag faktiskt att folk har ganska låga förväntningar. När artister ska göra hobbyprojekt brukar det resultera i »en kul grej«. Jag blev därför chockad första gången jag hörde albumet. Att det var så bra.

PETER: För mig var det aldrig ett hobbyprojekt. Min ambition var väldigt hög redan från början. Och då menar jag på ett privat plan. Vad andra människor skulle tycka var faktiskt inte viktigt.

JOCKE: Första gången jag fick höra vad Peter skrivit på gitarr begrep jag ambitionsnivån. Det var ofärdiga låtar, med skissartade texter på engelska, men jag blev också knäckt över hur bra det var. För mig var det här heller aldrig ett hobbyprojekt.

Men det är ovanligt att man orkar och förmår prestera maximalt på två håll.

PETER: När man spelar i ett band, oavsett om man själv kanske är den musikaliska drivkraften, så är man ändå alltid fem om det. På något sätt har man därför de andra i huvudet hela tiden, även när man själv sitter och skriver. För mig var det därför viktigt att göra något som verkligen utgick från mig personligen. Men mycket av den musik jag gjort med The Cardigans har faktiskt mycket av den känsla som finns på Paus-skivan när jag själv sitter och klinkar låtarna på sängen. Även en låt som »Lovefool« hade mer av den känslan när jag skrev den på akustisk gitarr.

JOCKE: Det är sant. Jag har hört dig spela »Lovefool« på gitarr. Då låter den verkligen jättelångsam och superdeppig.

Det är också ovanligt att den sortens självutlämnande och djupt personliga musik som Paus handlar om är ett verk av två personer. Det är svårt att tänka sig till exempel Nick Drake skriva ihop med någon annan.

JOCKE: Från början trodde jag att jag bara skulle skriva texterna. Att det skulle bli en skiva som gjordes på det sättet att man skickade kassetter till varandra. Men i stället blev det så att vi träffades och sedan satt och pratade intensivt om låtarna. Ibland satt vi nästan dygn i sträck och pratade om en enda låt.

PETER: Vi började nästan alltid med att måla upp en situation. En situation som fick bestämma låtens riktning.

Ta ett konkret exempel som låten »Smeknamn«. Vilken situation utgick ni från där?

JOCKE: När jag hörde den musik Peter skrivit associerade jag direkt till en visa. Vi bestämde oss därför för att försöka förmedla en slags Olle Adolphson-känsla. Barfota utan strumpor, stående vid en grind. Eller lite som Lille Bror Söderlundh. Men sedan är det klart att man aldrig kan låta bli att skruva till det lite. Vrida om tumskruven mot slutet av låten.

PETER: De scenarion vi utvecklade till låtarna kunde ibland nästan anta långfilmsdimensioner. Det svåra var sedan att i den faktiska låten försöka få med allt vi visste om den här personen eller platsen vi skrev om. Men det var bra att utgå från ett sådant scenario. Min ambition från början var att det skulle vara tydligt. Tydliga texter.

När jag intervjuade Robert Plant talade han om vikten att vara ett med sitt uttryck. Att ens musik måste utgå från det liv man lever… Det kanske låter lite flummigt.

PETER: Nej, jag förstår vad du menar. Eftersom jag också skulle sjunga låtarna på skivan var det därför också nödvändigt att det var jag som drev dem. Det finns nu saker i texterna som inte ens Jocke vet hur personliga de är för mig. Speciellt »Chock«. Den låten drev jag starkt.

På vilket sätt då? Vad är det i den låten som är så personligt?

PETER: Jag vet inte om jag bör prata om det egentligen.

JOCKE: Du hade redan skrivit refrängen när vi började på den låten. Jag hade en fras, »I någon sång nån gång ska jag berätta allt«, som jag egentligen hade tänkt skulle avsluta »Isola«-albumet. Men det funkade aldrig riktigt. När jag sedan hörde Peters frasering till refrängen i »Chock« märkte jag i stället att man kunde lägga in raden där.

PETER: Jag gillade verkligen den raden. »I någon sång nån gång ska jag berätta allt«. Den passade perfekt.

JOCKE: Den raden är också så uttömmande i sig. Man kan helt enkelt inte säga mer än så. Vi bestämde därför också att den skulle få avsluta skivan.

PETER: Den låten är också talande för hela skivan. Vad den handlar om är något som jag snackade om till nästan varje låt. Det kändes som det verkligen var det som jag ville säga med den här skivan.

Och vad är det?

PETER: Det handlar om det här man håller på med, det som både Jocke och jag håller på med, det som plötsligt blev ens liv. Den handlar om att man kan gå in i det så jävla långt ibland att man har svårt att klara av någonting annat. När man floppar i livet, när man floppar med vad det än är, så går man och sätter sig med gitarren i stället. Man tror att man ska kunna reparera det. Men naturligtvis blir det bara ännu sämre. Folk i ens omgivning ruttnar också på ens beteende, på att man försummar allting annat.

JOCKE: Det handlar mycket om ens oförmåga att ta tag i saker runt omkring som spelar större roll än vad man vill ge sken av. Hela ens sociala tillvaro. Att gå och hyra en videofilm en fredagskväll kan vara så väldigt mycket värt, men ibland klarar man inte ens att styra upp det. Men att man flyr behöver inte nödvändigtvis betyda att man plockar upp en gitarr. Ibland kanske man går på krogen i stället.

PETER: Men för mig är det så. Mitt problem är att när jag flyr in i musiken är jag så långt inne i den att jag har svårt att höra vad någon säger över huvud taget. När jag är bland folk, samtidigt som jag är mitt inne i något jag tänker på musikaliskt, så hör jag verkligen inte vad folk säger till mig. Det är inget beteende som kan kallas socialt precis.

Det där är en balansgång. Man går in i en glasbubblevärld som en sorts skyddsmekanism. En glasbubbla där man isolerar sig från den riktiga världen. Men samtidigt, om man inte hade den där glasbubblan skulle man heller inte skriva saker, producera saker. Då skulle man bli helt normal. På något sätt är därför störningen något positivt.

JOCKE: Vi har haft stora diskussioner om det där. Om vad man borde vara eller inte vara och vad som förväntas av en. Men som du, Peter, sa till mig en gång. »Det gäller bara att inse att man är musiker.« Det låter kanske konstigt, men jag brukar upprepa det för mig själv när jag tappar fotfästet. Det gäller bara att inse att man är musiker.

PETER: Ja, att man erkänner det för sig själv. Att man kan inse att det här är det jag gör. Det här är det jag kan. Jag kanske inte kan någonting annat, men jag kan det här.

En annan sak jag verkligen gillar med Paus-skivan är att den trots allt låter så hårt, så modernt. Det är ingen lägereldsskiva eller trubadurskiva vilket det lätt skulle kunna ha blivit med de låtarna.

JOCKE: Den rockar otvunget!

PETER: Alla låtar är ju egentligen lägereldslåtar. De skulle kunna gå att spela enbart på akustisk gitarr. Men det kändes för trist att göra så. Mycket tack vare att Bengt (trummis) ville vara med blev det också annorlunda. Jag visste att han kan slå hårt. Jag visste att det skulle bli en bra kontrast till min mesiga sång.

»Leia« låter rätt mycket Hendrix.

PETER: Jag tänkte faktiskt på Hendrix när jag skrev den. Det var den sista låt vi gjorde till skivan. Vi hade tio låtar klara när vi gick in i studion, men jag kände att det saknades en låt med elgitarr. Därav kom »Leia« till alldeles innan deadline.

Finns det någon »Stjärnornas krig«-referens i texten med tanke på titeln?

JOCKE: När vi hade skrivit klart låten och skulle bestämma titel märkte vi att det fanns lite av dödsbäddskänsla över texten.

PETER: Därefter började vi tänka på ett flicknamn. Ett flicknamn som den här killen i sången frågar efter om hjälp.

JOCKE: Ett namn som nästan förde tankarna till ett helgon eller en god fe.

PETER: Vi började då tänka på sådana namn. Birgitta? Nej, fan, det går inte. Och någonstans där dök »Leia« upp. Hon var så enormt viktig, särskilt när man var liten. Leia i »Stjärnornas krig« var det vackraste jag hade sett.

JOCKE: Man ser hela tiden bilden framför sig av henne i den första »Stjärnornas krig«-filmen…

PETER: Ja, när hon ligger där i cellen!

JOCKE: Nej, jag menar den där scenen där hon dyker upp i hologrammeddelandet. Det meddelande som R2D2 spelar upp för Luke. När hon böjer sig ned. Hon ser ut som ett utomjordiskt väsen.

PETER: Jag tänker mer på när hon är som mest sagolik. Liggande i cellen. Hon var ju också alltid klädd i vitt… Egentligen skulle det faktiskt kunna vara Han Solo som är huvudperson i vår låt. Han fixade ju inte riktigt spänningen mellan honom och Leia. De bara bråkade. Allt blev bara så jävla fel hela tiden.


JOAKIM BERG & PETER SVENSSON är aktuella med Paus självbetitlade debutalbum. The Cardigans spelar in ett nytt album i juni, som vanligt med producenten Tore Johansson, och gör comeback i september. Kent turnerar järnet hela sommaren.


Jan Gradvall

Annonser

Postat i:Jan Gradvall, POP vol 2 #5, ,

One Response

  1. Mikael Andersson skriver:

    Hittade hit av en slump när jag kopierade skivomslag till mitt eget Spotify, min stora skivsamling på Windows Media Player. Jag prenumererade på Pop fran nr 11, nr 10 köpte jag fram till sista numret i volym 1. Nu kan jag kolla här för många tidningar riskerar bli sönderlästa, funkar utmärkt fortfarande som referenslitteratur och jag har under hela 2000-talet hittat massa skivtips, även Från Feberboken har jag hittat många skivtips. Jag har använt tidningarna systemastisk till mängder med nerladdningar från DC++ till Pirate Bay..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: