Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Album: MAXWELL – Embrya

Album MAXWELL - Embrya

MAXWELL

Embrya

Columbia/Sony

När Maxwell spelade på Electric Garden i Stockholm förra vårvintern var gräddan av stans unga, balla och moderna där. Alla var där för att titta på decenniets snajdigaste soulsångare, en kille som hittills rönt lika stor uppmärksamhet för sitt tvålfagra yttre som för sin musik, och framför scenen trängdes följaktligen såpaskådisar, fredagsbabes och ett stort antal flickor i korsetter och glitterögonskugga. När Maxwell beträdde scenen gick ett sus genom lokalen, och när han under ett dramatiskt slap bassolo några låtar senare rev av sig spetsskjortan och juckade mot mikrofonstativet skrek förstås alla korsetterna i kör. Jag stod en bit längre bak och slöt ögonen. Det var ju där, bakom ögonlocken och inne i huvudet de allra vackraste bilderna spelades upp.

Jag kan inte påstå att Maxwells drygt två år gamla debut »Urban Hang Suite« förändrade mitt liv, men få plattor har varit viktigare för min överlevnad än den — under en riktigt jävla eländig tid i mitt liv fanns ingen skönare och självklarare tröst än tonen i Maxwells röst, den hjärtskärande uppriktigheten i hans sånger, deras pendelrörelse mellan eufori och förtvivlan och hur de fungerade som spegelbilder av mitt liv och mitt humör just då. Att han allt eftersom adopterats som omslagspojke av all världens modetidningar hade, och har fortfarande, ingenting med det att göra. Och »Embrya« borde en gång för alla slå fast att det är som artist och sångare, snarare än modellwannabe, Maxwell är ett unikum, en av den moderna soulens verkliga särlingar. För märkligare soul har jag sällan hört, knappast vackrare heller.

Debuten snodde konceptet från Marvin Gayes »I Want You«, »Embrya«:s referenser är suddiga och svårplacerade. Fortfarande hörs ekon av Prince, S.O.S Band och Sade, men svagare och subtilare. Maxwell har dessutom lindat in sig själv i ett slags irriterande mysticism som tangerar just Prince, komplett med kristallkulor och new age-romantik — i pressmaterialet har han till exempel skrivit en lång, episk dikt om — tror jag! — obefläckad avelse och små alienbebisar på jakt efter gudomliga treenigheter — men så fort jag börjar lyssna raderas alla tvivel angående ett albumnamn som »Embrya« och låttitlar som »Gravity« eller »Submerge«, orden får en högre och helt självklar innebörd. Inledande spåret »Everwanting: to Want You to Want« slår an ett suggestivt, nästan hypnotiserande tonläge, jag kan inte minnas senast en låt gav mig hjärtklappning men upplevelsen är så stark att jag bokstavligen tappar andan. Och när den glider över i triumfatoriska »I’m You: You Are Me and We Are You« blir känslan närmast explosiv — basen och trummorna går liksom rakt ut i hjärtat och lungorna tills rytmen kontrollerar hela min kropp med sitt långa, monotona driv.

Det är gnistrande vackert producerat med korta, effektiva stråkfragment och körer som driver bakom Maxwells röst, men det är inte särskilt lättlyssnat, inte textmässigt och definitivt inte låtmässigt. Låtarna på »Embrya« är långa, de flesta en bra bit över sex minuter, melodiskt oftare uppbyggda kring basen och beatet än någon form av sångbar melodi, och ibland, som i »Drowndeep: Hula« driver hans röst mest omkring i den spröda, skimrande produktionen. Bara två gånger tar Maxwell med oss ut på dansgolvet, i förstasingeln »Luxury: Cococure« och rågrooviga »Matrimony: Maybe You« där han spinner vidare på sitt allra käraste tema — tvåsamhet och livslång kärlek — men annars har »Embrya« mycket lite med modern R&B att göra, och jag kan föreställa mig att den kommer att förvirra och kanske till och med skrämma bort många av de som förälskade sig i debutens enklare, påtagliga sensualism och sånger som »Til’ the Cops Come Knockin’« och »Ascension«. »Urban Hang Suite« handlade om en enda flicka, någon som Maxwell älskat och förlorat och temat i varenda låt var kärlek och förgörande stark åtrå. Den här gången kommer inspirationen delvis från samma håll, men flera gånger har jag ingen aning om vad Maxwell sjunger om. Ofta får jag känslan av att han hellre sätter ihop kedjor av vackra ord — flow, gold, soul, blush, plush — än faktiska texter, och i »I’m You: …« väljer han dessutom att sjunga första versen på italienska, förmodligen bara för att orden faller så mjukt och vackert.

Hon som han tillägnat alla sina sånger finns i och för sig kvar — i »Everwanting« sjunger han »Lay all night here on top if you want to, I give you all I got, Every drop, Don’t you want to?« — men precis som Maxwell själv känns hon den här gången mer som ett andeväsen än en människa av kött och blod. Och med den känslan rundas »Embrya« av i det avslutande titelspåret — tre-fyra minuters instrumental, delvis fragmenterad musik som befinner sig långt, långt bort från klubbgolven.

»Embrya« kommer inte att rädda mitt liv, men det är förförande, förvirrande och fullständigt betvingande musik. Vacker som en saga och gåtfull som en feberdröm.

Anna Hellsten

Annonser

Postat i:Album vol 2 #5, Anna Hellsten, Betyg 08, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: