Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] The Jesus And Mary Chain

The Jesus And Mary Chain

Bröderna Reid har varit Glasgows elakaste i fjorton år. Medan William rekonstruerar sig själv talar Jim med Andres Lokko om Jesus, paranoia och melodierna som kommit tillbaka.

IBLAND BEHÖVS DET så lite.

Det kan räcka med två minuter och trettiofyra sekunder. Det kan räcka med att en låt heter »I Love Rock’n’roll«.

Det räcker med att The Jesus And Mary Chain är tillbaka. Och att »I Love Rock’n’roll« är öppningsspåret på deras nya album.

Mer behövs inte för att jag ska få tron tillbaka.

»I Love Rock’n’roll« hinner knappt sluta förrän nästa låt, »Birthday«, med en gnisslig vägg av oväsen, tamburiner och en obetalbar melodi tar vid.

Att den har en refräng där William Reid sjunger att det alltid är julafton i hans hjärta mitt i sommaren är precis som det ska vara.

Äntligen har The Jesus And Mary Chain skrivit sitt bidrag till »A Christmas Gift From Phil Spector«.

The Jesus And Mary Chains nya album — »Munki« — är bröderna Reids bästa album sedan deras förra album. Nej, det är det inte. Hur mycket jag än uppskattade fyra år gamla »Stoned & Dethroned« så är »Munki« något helt annat och mycket större.

»Munki« är den skiva som alla som spelade sönder »Psychocandy« och »Darklands« i mitten av åttiotalet har längtat efter ända sedan dess. Vi som fortsatte köpa deras skivor när trummaskinerna tog överhanden, när melodierna fick ge vika för ett pseudomodernt Bo Diddley-riff som till slut gav dem en publik som föredrog Bad Seeds framför Beach Boys. Under många år fick man nöja sig med att en eller två låtar på varje album var lika pop som deras klassiska singlar, som »Never Understand«, »April Skies«, »Just Like Honey«, »Some Candy Talking«, »Happy When It Rains« eller »You Trip Me Up«.

The Jesus And Mary Chain är popvärldens bröderna Marx — man kan inte jämföra dem med något annat band. De verkar i ett helt eget universum där deras melodier och gitarrgnissel är lika karakteristiskt som Grouchos oneliners.

En gång i tiden hade de sällskap av Ramones, men det var långt innan The Mary Chain ens hade bildats. Och ända sedan deras allra första singel, »Upside Down« från 1984, har de varit världens bästa garageband.

De har hållit på i fjorton år. Fjorton år? När de först dök upp var det otänkbart att de skulle existera i mer än kanske ett eller två år. Sedan skulle de dö av överdoser eller bara explodera i småbitar på scen. Jag tror att alla som såg dem under deras allra första år — när deras trummis hette Bobby Gillespie — var överens om det. De spelade aldrig längre än tjugo minuter. Gillespie stod upp och spelade Hal Blaines intro till »Be My Baby« till varenda låt. Han stod upp för att Moe Tucker alltid gjorde det i Velvet Underground. Han spelade »Be My Baby« för att det var det enda han kunde. Och med The Fire Engines som förebilder hade de inget val, dessutom hade de inte skrivit fler låtar.

The Jesus And Mary Chain behövde bara visa sig för att en hel popgeneration skulle basera hela sin tillvaro på deras oväsen, deras fantastiska melodier och deras fulländade popestetik.

Efter debutalbumet »Psychocandy« ville alla vara The Jesus And Mary Chain. Lyssnar man på »Psychocandy« i dag är det lätt att förstå varför. Precis som Gillespies lugg har den inte åldrats en sekund.

The Jesus And Mary Chain var Orange Juice elaka småbröder och Ramones skotska kusiner.

De klädde sig i svart, alltid svart. Men som de barn av Postcard de var kunde de aldrig motstå de halvakustiska gitarrerna och på sina singelomslag sitter de i solsken på badstränder mitt i sommaren med gula och röda blommor i förgrunden. Eller så försöker de se stenhårda ut i sina svarta solglasögon, men väljer ändå att göra det på en äng av böljande blåklockor.

The Jesus And Mary Chain var alltid pop. Det var därför jag älskade dem. Och för att »Just Like Honey« är en av de vackraste popvideor som gjorts.

Och en regnig eftermiddag, fjorton år efter »Upside Down« sitter Jim Reid vid fönstret på sin favoritpub, The Elephant’s Head på Hawley Crescent mitt i Camden, och dricker Budweiser.

Är »Munki« verkligen det album som skivbolaget vägrade släppa?

— Inte helt och hållet, men så gott som. De fick höra sju eller åtta låtar och var så ointresserade att vi bestämde oss för att gå någon annanstans. Vi var först väldigt överraskade eftersom de fick höra alla låtar som vi kunde tänka oss att släppa som singlar. Men det var väl ungefär vad man kunde vänta sig. Om man kastar en sten genom Warners fönster så är chansen att den träffar någon som älskar musik obefintlig.

Ni har hållit på i fjorton år. Är inte det ganska otroligt?

— Om man funderar på det för länge så är det lite läskigt. Jag menar, Pink Floyd hade gjort skivan som kom efter »The Wall« när de hade hållit på så här länge. Det är en skrämmande tanke. Och Rolling Stones var förmodligen inne i sin discorockperiod. Men det är bara ett sätt att se på det. Om man är riktigt framgångsrik så kommer man lätt bort från rötterna och de ursprungliga anledningarna till att man gör musik. Men titta på REM som har funnits längre än The Mary Chain. Eller Primal Scream som existerat nästan lika länge. Så det stämmer ju inte alltid att ett bands höga ålder automatiskt innebär att musiken är skit. Men oftast är det ju så.

— På sextiotalet var det annorlunda, banden blev tillsagda vad de skulle göra och de var oftast så tacksamma över att kunna leva på sin musik att de gjorde exakt som de blev tillsagda. Det fanns väldigt lite frihet. Hade ett band sagt att de ville stänga in sig i en studio i två år för att göra en LP hade de inte haft en chans. I dag kan man göra det. Säger någon nej så ber jag dem dra åt helvete för det är mina pengar det handlar om.

Ingen som bad er stava »Munki« rätt heller?

— Va? Stavas det inte så? Det var min syster Linda som föreslog »Munki« och den enda anledningen var att det inte lät som titeln på en Mary Chain-LP. Vi var lite trötta på att en del ord och fraser var så hårt förknippade med oss. Som »honey«, »rain«, »candy« och så vidare. »Jesus« blir vi inte av med. Jesus är med i varenda text bara för att det är vi. Det är inte den där snubben de spikade upp på ett kors vi sjunger om, utan om oss. Det är en förkortning av The Jesus And Mary Chain.

— Jag tror att vi ursprungligen valde att alltid använda de där orden för att vi läste William S. Burroughs som tonåringar och tyckte att hans språk var lika tufft som Velvet Undergrounds gitarrer. Och att det var det på nästan exakt samma sätt. Även om de ord som konstant upprepas i »Den nakna lunchen« oftast är »strap-on dildo« eller »motherfucker«. Hur som helst är det ett sätt att använda språket som vi alltid har gillat. Och om man sjunger »teenage jesus freak« till en söt popmelodi så uppnår man en intressant effekt.

Din syster Linda sjunger på albumet också.

— Japp. Hon sjunger på »Moe Tucker« och Hope Sandoval sjunger på ett annat spår, »Perfume«. Vi funderar på att göra ett helt album med Linda. Jag skulle egentligen sjunga »Moe Tucker« själv, men jag tyckte att den skulle låta bättre med en kvinnlig röst. Och Linda var i London så jag frågade om hon hade lust.

— Låten hette något annat förut. Men Linda tyckte att hon sjöng som Moe Tucker så vi kallade den för det. Jag älskar Moe Tucker eftersom det var hon som var själen i The Velvet Underground. Och för historien om hur hon kom till ett gig utan trummor och stal några soptunnor från en bakgata utanför klubben och spelade på dem. Hon spelar ju fortfarande. Jag såg henne i London för fyra-fem år sedan och bara att se den här lilla kvinnan som ser ut som en gammal hemmafru och sjunger »Heroin« är helt otroligt.

På »Munki« låter ni mer som ett garageband än ni gjort sedan »Darklands«.

— Det är för att vi har producerat skivan själva och äntligen har en riktigt bra trummis igen. Och det tog inte tre år att spela in den. Vi hade fullt upp med att få sparken från skivbolaget, hitta ett nytt skivbolag och dessutom spela en del live. Vi har försökt få folk vi gillar att producera våra skivor då och då. Men i slutändan blir det bäst om man gör det själv.

— Vi försökte få Lee Hazelwood att producera »Stoned & Dethroned«. Vi tog kontakt med honom och han kom och såg en spelning vi gjorde någonstans i USA. Han ville verkligen, om inte producera skivan, så åtminstone vara med och sjunga på den. Efter konserten skulle han komma backstage och träffa oss men säkerhetsvakterna släppte inte in honom. Och Lee trodde att vi hade något med det att göra. Jag ringde honom och försökte förklara för honom att det verkligen inte var vårt fel, men det förstörde vårt samarbete i alla fall. Jag vill fortfarande jobba med honom om det är möjligt.

Det har alltid funnits något av just de där ensamma countrymännens melankoli över er musik.

— Ja. Kris Kristofferson har alltid varit en stor inspirationskälla. Han har en melankoli som skottar förstår. Samma sak med Lee Hazelwood. Det kan ha att göra med att våra röster rör sig i samma register och att jag älskar country.

— Vi var nästan med i Dolly Partons TV-show i USA en gång för länge sedan. Det hade varit fantastiskt. De hade hört vårt namn av någon och trodde att vi var en skotsk gospelkör. Och det sägs att de hade scendekoren — med vårt namn och allt i neon — färdigbyggd när de fick se ett foto av oss eller råkade få höra en skiva. Då ställde de in.

Albumet inleds med »I Love Rock’n’roll« och avslutas med »I Hate Rock’n’roll«.

— »I Hate Rock’n’roll« säger en massa grejer som behöver sägas om hur det är att vara med i ett band på nittiotalet. Det är Williams text och jag tyckte att han bara berättade halva sanningen. Därför skrev jag »I Love Rock’n’roll« som ett svar på den. Om du bodde i en ghettoliknande förort till Birmingham och råkade höra oss sjunga om hur mycket vi hatar rock’n’roll och hur missförstådda vi är så skulle du hata oss. För vi lever förmodligen precis ett sånt liv som du skulle vilja leva själv. Men William skiter i sånt.

Hur är det med honom?

— Han håller just på att bli rekonstruerad från grunden. Han har slutat dricka sprit. Han har druckit lite väl mycket de senaste åren och han mår inte bra av det. När jag super ramlar jag antingen bara ihop i en hög på golvet eller så vinglar jag omkring hela kvällen, fnissar och beter mig som en idiot. Men en ganska glad idiot.

— William har äntligen förstått att ingen står ut med honom när han är full eller stenad. Han blir så jävla aggressiv. Och när han blir sådan under en skivinspelning så vill jag bara mörda honom. Så vi var tvungna att rekonstruera William. Det är därför han inte är här i dag.

— Vi bråkar hela tiden. Men det gör ju bröder, speciellt om de jobbar ihop och lever så nära inpå varandra som man gör i ett rockband. De flesta bröder väljer att göra olika saker i livet. Men jag och William är så nära varandra att vi ibland har svårt att fatta var Jim slutar och William börjar. Det har skapat problem.

Var det därför han släppte en solosingel?

— William skriver låtar i en mycket snabbare takt än jag. Han skriver nästan maniskt och »Tired of Fucking« passade inte in på »Munki« så han släppte den själv. The Jesus And Mary Chain är ju nästan som ett varumärke, och det vill jag att det ska vara. Jag menar, om jag köper en platta med Iggy & The Stooges så vill jag höra Iggy & The Stooges. Jag vill fan inte höra Iggy som låtsas att han är med i Kraftwerk eller nåt. Och det är samma sak med The Mary Chain.

När jag lyssnar på The Mary Chain vill jag höra melodier, men de höll på att försvinna ett tag.

— Aye. Jag älskar melodier. Det låter nästan löjligt att säga det, men riktiga popmelodier är det bästa jag vet. Influenser är ju ingenting man väljer — det är alltid de låtar man älskar i tonåren som formar hela ens liv och ens syn på musiken. Det kan ingen ändra på.

— Stones har alltid varit ett bluesband. Vad de än har gjort så har de varit ett bluesband. Jag var femton när jag upptäckte punken och sedan dess har jag alltid ansett att det vi gör är punk. Jag kan inte tänka på något annat sätt. Men det innefattar Suicide och The Velvet Underground också. De var ju punk. Kanske de bästa punkbanden av dem alla.

— Om jag behöver inspiration så är det egentligen ingen större idé att lyssna på nya skivor. När jag hör nya gitarrband blir jag bara influerad av deras influenser som jag redan köpte för länge sedan. Jag kräver mer av musiken än jag gjorde som femtonåring och älskade allt jag hörde. Jag är kräsen. Och Beck är nog den enda jag verkligen blivit imponerad av de senaste åren.

En låt på albumet heter »Never Understood«. Är det en fortsättning på »Never Understand«?

— Ja, men bara titeln egentligen. Det finns något av Van Morrisons »In the Days Before Rock’n’roll« över den. Och jag kan relatera till Van Morrison. Han har, precis som vi, aldrig riktigt passat in någonstans. Han har sina teman som vi har våra ord och fraser som bara måste vara där. Och han är driven av en väldigt stark paranoia som han aldrig lyckas skaka av sig. Han blir fortfarande paranoid av skivbranschen och journalister och är tvungen att skriva om det.

Vi träffades för sju eller åtta år sedan och då sa varken du eller William knappt ett enda ord under mitt försök till intervju.

— Hmm… Vi tyckte det var viktigt att redigera ner oss själva. Och jag vet att en del fortfarande är livrädda för att intervjua oss. Men vi är mycket mer tillmötesgående i dag än vad vi brukade vara. I alla fall jag. William är jag inte lika säker på. Min paranoia för pressen har släppt. Vi gjorde så jävla mycket dumma saker bara för att vi var paranoida. Men nu har vi hållit på i fjorton år och vad har jag att vara paranoid för? Vad kan egentligen gå fel?

»Psychocandy« är ett av musikhistoriens bästa debutalbum. Är det besvärligt att alltid behöva leva upp till det?

— Jag vet inte och jag bryr mig faktiskt inte. Fast svaret är nog nej. Det finns ingen perfekt pop-LP. Har man bara insett det så kan man fortsätta göra riktigt bra popskivor. Det finns flera skivor som förtjänar betyget 9 1/2 av 10. Men jag har aldrig hört en klockren tia. Inte ens Velvet Undergrounds första eller The Ronettes enda LP. Om jag verkligen fick höra den perfekta LP:n skulle jag ge upp. Den eviga jakten efter 10 av 10, enligt mig själv, är det enda skälet till att vi gör vad vi gör.

Har du köpt några bra skivor på sistone?

— Jag var faktiskt ute och handlade skivor i går och köpte en samling med The Revillos som var ganska bra. Och så hittade jag en LP med Bikini Kill. Den borde jag gilla. Jag gillar tjejer och jag gillar trashig pop. Jag stod och höll i en tidig Ultravox-platta ganska länge, men jag ångrade mig eftersom de blev så outhärdliga efter ett tag. Jag vet att jag köpte sex eller sju skivor, men jag har druckit för mycket i dag så jag minns ingenting. Jo, just det, jag köpte två Beastie Boys också. Den där instrumentala och den med deras hardcore-grejer.

»Man in the Moon« påminner oerhört mycket om Primal Screams »Screamadelica«.

— Javisst. Det var vi fullt medvetna om redan när vi spelade in den. Gitarrerna låter väldigt Scream och den byggs upp som »Loaded«. Men varför inte? Alla stjäl från alla. Och vi har stulit allt vi kan. Så varför skulle vi sluta nu?

Ni verkar ha väldigt lojala lyssnare.

— Utan att vilja låta självgod så tror jag att vi har byggt upp ett förtroende hos de som gillar det vi gör. Jag menar, en samling med The Jesus And Mary Chains singelbaksidor är ju bättre än de flestas samlade A-sidor.

— Vi blev aldrig Rod Stewart. Vi fortsatte leva relativt normala liv efter det första året när Bobby fortfarande var med i bandet och allt bara var vansinnigt. Jag menar, förutom under de perioder vi åker ut på turné är vi alldeles vanliga människor. Vi går och handlar på Safeways som alla andra. Och jag tror att det återspeglas i vår musik. Vi har inte blivit oåtkomliga rockstjärnor.

— Jag tror inte att vi på något vis har alienerat oss från dem som köpte »Psychocandy«. Och det kommer nog aldrig att hända. Vi vet vad vi gör och vi vet varför vi gör det. Att jag skulle försöka åla in mig i ett par tajta läderbyxor igen och lägga mig på scenen och vråla »jesus fucks« känns inte så aktuellt.

Det skulle vara lika underligt som när Velvet Underground återförenades.

— Och det var ju verkligen ingen bra idé. De spelade på samma gata som jag bor på, på Town & Country Club i Kentish Town. Och jag satt hemma och kände mig bara förvirrad. The Velvet Underground — The! Velvet! Underground! — spelar på spottavstånd från mitt sovrum och jag var inte intresserad. Jag kunde inte förmå mig att gå dit. Jag har min bild av vad de var, vad de uppnådde och vad de betyder för mig. Den bilden vill jag ha kvar.

Har det blivit svårare att skriva låtar ju äldre du blivit?

— Nej. Under vissa perioder i mitt liv har de bara kommit och det har varit den enklaste, mest självklara saken i världen. Men sedan går det fem år då det är ett helvete att skriva klart en enda låt. För William är det enklare… enklare är nog fel ord… han bara måste skriva hela tiden. Han tycker om att sitta i fem timmar och pula med sin gitarr. Speciellt sedan han och hans flickvän Hope gjorde slut. Om jag ska klara av det måste jag vara full eller stenad.

— Och jag vet inte om William är bättre i dag än för tio år sedan, för han var så jävla bra redan kring »Psychocandy«. Han låg alltid steget före, jag fick anstränga mig mycket mer. Men jag blev självsäkrare när folk uppskattade det jag skrev. Men mina texter blir aldrig lika bra som Williams, tycker jag. Jag lyssnar väldigt sällan på våra egna skivor, men jag har dem med mig hela tiden för jag nynnar alltid på dem när jag går på stan. Men ställ mig på en scen inför publik så glömmer jag garanterat varenda textrad på en gång.

Jag vet inte riktigt varför jag vill fråga dig om The Jon Spencer Blues Explosion, men det känns som att de måste ha inspirerats av er.

— Jag älskar dem. Pussy Galore var makalösa. De var ett av väldigt få band som jag verkligen gjorde vad som helst för att få se en gång till. Oavsett vad det var för väder eller vilken del av stan de spelade i så tog jag mig dit. The Blues Explosion tog några skivor på sig innan de blev lika bra, nu är de nästan ännu bättre. Och de har ju sina favoritord. Om vi har »candy«, »honey« och »Jesus« har Jon Spencer sina eviga »Judah Bauer!« och »The Blues Explosion!« som de alltid vrålar på scen. De och Beck behandlar bluesen som vi behandlade pop och punk. Och jag kommer alltid att tänka på Eric Clapton när jag hör The Blues Explosion.

Varför då?

— För de får mig att vilja spänna fast Clapton på en brits och spela The Blues Explosion på högsta volym i ett par hörlurar tills han medger att han missförstått bluesen helt och hållet och att det är som The Blues Explosion den ska spelas och inte som Claptons urvattnade skitversion.

Fast det är ganska mycket brittisk musik som känns urvattnad.

— Men det är inte lika hemskt som det var när vi startade bandet i mitten av åttiotalet. Då var verkligen rockmusiken helt jävla död. Allt var bara pompös och irrelevant stadiumrock.

Och så är det inte nu?

— Hmm… Jag gick och såg The Verve för några veckor sedan och de är ett ganska bra rockband som spelar ganska bra rock. Jag vet att det kan låta som en förolämpning. Och det kanske det är. Men jag gillar att konserter med The Verve kan kännas som sociala tillställningar dit man går med en massa polare och träffar folk man inte sett på länge och alla kan enas om att det är okej. Men det blir samtidigt trist när musiken förlitar sig på en minsta gemensamma nämnare.

— Earl Brutus är den totala motsatsen till allt det där. Och deras trummis spelar med oss, vilket känns helt logiskt. De är nog det enda engelska band som har en attityd som jag trodde hade försvunnit från brittisk musik. De skiter verkligen i allt och alla. De bryr sig inte det minsta om vilka konsekvenser det de gör kan få. De flesta hatar dem.

Och The Jesus And Mary Chain var exakt likadana en gång i tiden.

— Fast nu har vi hållit på för länge för att kunna vara det igen. 1984 visste vi att vi kunde bli arresterade för vad vi gjorde, men vi gjorde det i alla fall. Och för det mesta blev vi arresterade innan vi ens gjorde något. Om det var femton personer eller femtusen i publiken gjorde detsamma. Allt handlade bara om hjärta och instinkt. Hela tanken med The Mary Chain var ju att inspirera andra att starta egna band. Om du inte gillar vårt band, starta ett eget som är bättre då! Det var det som var min syn på vad punkrock kunde åstadkomma. Att visa att det inte är svårt, att man inte behöver ta gitarrlektioner, man behöver inte ens använda gitarr över huvud taget, det går lika bra med en slägga eller en tvättmaskin. Bara gör något! Det var vårt manifest. Man behöver inga kvalifikationer eller betyg för att göra musik. Vem som helst kan göra det. Det kanske kommer att låta halvbra eller för jävligt, men försök i alla fall.

Hur viktigt var Postcard för dig och William när ni växte upp i Glasgow?

— När Alan Horne startade Postcard 1980 fanns det ingen skotsk musik att tala om. Allt var bara pinsamt uselt och förlegat. Men när Orange Juice dök upp på Alan Hornes etikett förändrades allt. Det var plötsligt okej att växa upp i en förort till Glasgow och det var en fantastisk period för skotsk musik. Sedan dess har det dykt upp en massa bra skotska band men de har alltid lämnat Skottland för London så fort de fått chansen. Jag och William gjorde också det. Postcard är det enda skivbolag som man kan kalla genuint skotskt.


THE JESUS AND MARY CHAIN kallar sitt sjätte album »Munki« och kommer till Lollipop i sommar.


Andres Lokko

Advertisements

Postat i:Andres Lokko, POP vol 2 #5, , ,

One Response

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: