Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] The Happy Family

The Happy Family

INTRESSET FÖR POPMUSIK börjar ofta med att man måste ta ställning.

För mamma gällde det Elvis eller Tommy Steele. För morbror Lasse var det Beatles eller Stones. Min dotter måste välja All Saints eller Spice Girls.

När jag var liten valde många mellan disco eller punk, Pistols eller Marley, men för mig handlade det mest om Postcard-rivalerna Edwyn eller Roddy. Orange Juice eller Aztec Camera.

Men i dag kan jag tycka att Josef K var den bäst och mest originellt klingande gruppen på Postcard Records.

Paul Haig sjöng mycket bättre än både Edwyn och Roddy, och där Orange Juice var smått klantiga och Aztec Camera snällt försiktiga så hade Josef K en nerv som alldeles på riktigt påminde om Velvet Underground.

Den stora skillnaden var förstås att Josef K splittrades innan de fick ihop en vettig LP.

Men vad märkvärdigt stora delar av Postcard-fansen missade då, och fortfarande har missat trots ständiga trendiga retroexkursioner, är att två av Josef K:s medlemmar, Ronnie Torrence och David Wedell, och dessutom Josef K:s roadie Paul Mason, genast gick in i ett nytt band: The Happy Family. Och de hann inte bara fullborda en LP — »The Man on Your Street« är (även om den släpptes på 4AD i London) Postcard-erans verkliga storverk.

Det var nu inte så mycket Josef K-killarnas förtjänst; de var bara musiker. The Happy Familys sångare och låtskrivare hette Nicholas Currie — i dag och sedan många år känd som Momus, och skivan är hans stora popdröm besannad och förverkligad.

I början av åttiotalet var han en ung, ensam popfanatiker som nervöst gav Josef K:s gitarrist Malcolm Ross en demokassett med några egna Wire- och Joy Division-influerade låtar efter en konsert i Edinburgh. Två veckor senare var gruppen upplöst och Malcolm Ross, som fascinerats av Nick Curries demolåtar, bestämde att testa dem som hans nästa projekt. Så han ringde Nick och frågade om de skulle bilda ett band, varpå han tog med sig även trummisen och basisten från Josef K.

Nicholas Currie har berättat hur han ofta var så upphetsad att han snavade på sina egna ben när han småsprang till Malcolms hus för de första repetitionerna, och hur coola han tyckte dessa »riktiga« popmusiker var där de satt i Malcolms soffa, rökte Marlboro, drack cappuccino och sågade Nicks första namnförslag — Choir Kiosk och Life In Their Lift — innan de godkände The Happy Family.

Kort efter sjösättningen lämnade Malcolm Ross gruppen för Orange Juice, och unga keyboardsnillet Neil Martin kom in i stället. Snabbt hade också Nicks låtskrivande lämnat det depprockiga och antagit nästan hisnande popepiska dimensioner.

»The Man on Your Street« låter ytligt som en systerplatta till »You Can’t Hide Your Love Forever«, Orange Juice debutalbum. Där finns samma känsla och lust för snygga schlagerharmonier och melodramatisk sentimentalitet. Men också Josef K:s rytmiska nerv intakt, liksom något av Wires finessfulla formexperiment.

Och dessutom skrev Nicholas Currie redan då vassare, viktigare texter än Edwyn, och vassare, viktigare melodier än Roddy.

Hur kunde det då gå så fel att plattan bara sålde 500 exemplar när den kom? (Den har nu, sedan den återutgavs på CD 1991, sålt i tiotusentals ex, främst i Japan och USA.) Jo, »The Man on Your Street« var till formen en tema-LP. En rockopera. Vilket var omöjligt 1982. New Musical Express sågade den med just detta som enda motivering: man kan inte göra en rockopera om man vill vara del av new wave…

I dag hör vi att The Happy Family visst kunde det. Ramberättelsen är inspirerad av en Michael Caine-film från 1969, »The Italian Job«, samtidigt som varje låt funkar för sig utan att man behöver bry sig om den sammanhängande storyn — om en kvinna vid namn Maria (ett kongenialt lån från Leonard Bernsteins »West Side Story«) som lämnar sin man, en trist försäljare, för en stark och sexig diktator, och hur sonen Samuel efter en bitter och allt mer hatisk uppväxt blir religiös och extrempolitisk, och hur han möter dottern till sin mor och hennes nye man i en terroristgrupp och… nej, jag ska inte avslöja hur det går. Slutet är nästan lika rörande som musiken, på en av pophistoriens mest underskattade skivor.


Kjell Häglund

Advertisements

Postat i:Kjell Häglund, POP vol 2 #5, , ,

One Response

  1. […] / Bobby Gillespie / Edwyn Collins / Roddy Frame / Kevin Pearce / Lloyd Cole / Norman Blake / The Happy Family / The Jesus And Mary […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: