Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Roddy Frame

Roddy FrameRoddy Frame släppte som sextonårigt underbarn två singlar på Postcard med Aztec Camera. Sedan dess har han fortsatt skriva fantastiska popsånger på klassiska album som »High Land, Hard Rain« och »Love«. Roddy har precis avslutat inspelningen av sitt första album utan Aztec Camera, som går under arbetsnamnet »The North Star«. Det släpps i augusti på Independiente.

— 1980 skickade vi vår första demo till varenda skivbolag förutom Postcard. Jag hade sett en intervju med Orange Juice i någon musiktidning och var övertygad om att de var från USA. De var klädda som ett amerikanskt band i sina rutiga skjortor, mockaskor och ljusa chinos. Och de där långa luggarna hade bara band från New York, de fanns inte i Glasgow. Jag som trodde att band skulle se ut som Joy Divison — för alla gjorde ju det då — blev otroligt imponerad av hur de såg ut.

— Men Robert Hodgens, som senare startade The Bluebells, gav ut ett fanzine som hette »Urban Development« och en av våra låtar hamnade på en kassett som man fick med om man köpte hans tidning. Och Alan Horne fick höra den och gillade oss uppenbarligen. Jag blev väldigt förvånad eftersom han gav intrycket av att han hatade alla utom Orange Juice.

— Han hade imponerande musiksmak och en attityd som jag aldrig träffat på hos någon annan. Om telefonen ringde på Postcard-kontoret och det var CBS eller något annat stort skivbolag i andra änden som föreslog ett samarbete skrek han bara »fuck off« och slängde på luren. Han spelade alltid kassetter med Al Green, Motown och västkustband som Love och Buffalo Springfield och det var omöjligt att inte bli inspirerad. Samtidigt blev han seriöst oroad när någon av oss upptäckte något på egen hand som han inte tyckte var tillräckligt bra. Jag minns att vår trummis gillade soulsångaren Brook Benton och när han sade det till Alan blev han utskälld.

— Punken var ju så cool i början, men innan man hann blinka handlade den plötsligt bara om läder och nitar och någon obegriplig machopryl. Det var därför vi alla uppskattade Vic Godard så mycket, han gjorde uppror mot punken långt innan någon annan ens hade tänkt tanken. Alan älskade Vic. Mest för att han alltid satte melodierna i centrum och för att han var en av få som gillade soulmusik lika mycket som Alan.

— Alan drev också alla i sin omgivning till vansinne. När Orange Juice lämnade Postcard för Polydor och Josef K höll på att splittras kände jag bara att det var dags att gå vidare. Eftersom Alan plötsligt kom på att vi förmodligen snart skulle vara det enda bandet på Postcard så började han förklara för oss vad vi borde ha på oss och sånt. Han trodde verkligen att han var Glasgows Berry Gordy och Malcolm MacLaren i en och samma person.

— Vi blev tillfrågade om vi ville spela förband till Undertones på en turné. Och det var det största som kunde hända, tyckte vi. Samma kväll hade Alan promenerat genom Kelvingrove Park och åkt på stryk. Så han såg det som ett dåligt omen och ställde in vår turné utan att ens fråga oss. Då flyttade jag till London.

— Fast det var verkligen en alldeles egen popkultur som föddes i Glasgow under de där åren. En popkultur som jag är omåttligt stolt över att ha varit en del av. Och det är nästan uteslutande Alans förtjänst.


Fredrik Strage & Andres Lokko

Advertisements

Postat i:Andres Lokko, Fredrik Strage, POP vol 2 #5, , , , ,

One Response

  1. […] / Bobby Gillespie / Edwyn Collins / Roddy Frame / Kevin Pearce / Lloyd Cole / Norman Blake / The Happy Family / The Jesus And Mary […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: