Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Kevin Pearce

Kevin PearceFörfattare till den numera klassiska musikboken »Something Beginning With O« [Heavenly Books]. Numera anställd på British Rail.

— Jag började skriva på en bok om Postcard och allt det som hände i Glasgow och Edinburgh kring punken och strax efteråt. Den perioden är ju fortfarande helt odokumenterad. Det har skrivits hundratals böcker om punken, men bara om de största banden. Och nästan bara ur London-perspektiv. Paul Morley var en av de få som skrev mycket om Postcard och Fire Engines när det begav sig, men lite senare blev han så känd själv genom TV att han förmodligen inte ens vill kännas vid det i dag.

— Postcard var nog den ultimata punketiketten. På samma sätt som Subway Sect, utan någon som helst tvekan, var det bästa punkbandet. De sparkade alltid uppåt och blev aldrig en del av rocken eller av musikindustrin. Vic Godard vägrade och skrek »I don’t wanna sing rock’n’roll« på Subway Sects allra första singel. Alan Horne vägrade också. Det är därför så få känner till dem i dag och det är därför de är sanna rebeller.

— Men det fanns några andra skottar som jag älskar lika mycket. De låg på en etikett som hette Pop Aural — The Fire Engines.

— De flesta som nämner Postcard som influens i dag spelar löjlig gitarrpop. Men Orange Juice ville ju spela funk. Ingen verkade förstå det då och ingen verkar göra det i dag heller. Märkligt.

— Fast Postcard och Orange Juice handlade inte bara om musik. Det verkade bara så cool. Omslagen förmedlade en väldigt stark image, och de gav ut så oerhört få skivor. Postcard fanns bara i arton månader egentligen, men ändå sitter vi här sexton-sjutton år senare och pratar om dem. De måste ha betytt något mer än att de öppnade dörren för massa oinspirerande indieband … Jag tror att ett band som Primal Scream har Postcard och Alan Horne att tacka för hela sin karriär. Utan Postcard hade det aldrig blivit någon »Screamadelica« för bandet hade aldrig kunnat ta till sig housemusiken om inte Postcard fått dem att lyssna på Nile Rodgers Chic när de precis blivit tonåringar.

— Det enda moderna skivbolag som influerar sin samtid på ett liknande sätt är James Lavelles Mo’Wax. Han verkar vara samma slags ideolog som Alan Horne var för Postcard.


Fredrik Strage & Andres Lokko

Annonser

Postat i:Andres Lokko, Fredrik Strage, POP vol 2 #5, , , ,

One Response

  1. […] / Bobby Gillespie / Edwyn Collins / Roddy Frame / Kevin Pearce / Lloyd Cole / Norman Blake / The Happy Family / The Jesus And Mary […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: