Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Edwyn Collins

Edwyn CollinsEdwyn Collins var sångare, gitarrist och låtskrivare i Orange Juice, vars samtliga album gavs ut på CD för första gången i våras. Han släppte förra året albumet »I’m Not Following You« och är fortfarande miljonär efter framgången med singeln »A Girl Like You«.

— Orange Juice var alltid överambitiösa. Vi var aldrig ett speciellt imponerande liveband och jämförde oss aldrig med andra brittiska gitarrband. Vi ville ju helst spela dansmusik och alla våra förebilder var amerikanska.

— Jag flyttade från Glasgow till London samtidigt som The Go-Betweens flyttade dit och jag delade lägenhet med Grant McLennan i Hackney ett tag. Och Roddy Frame bodde några kvarter ifrån oss så det var bara naturligt att vi skottar höll ihop. Och Go-Betweens hade samma manager som Roddy. Så det är mest därför vi hållit ihop, mer än att vi skulle vara någon övervintrad Postcard-maffia.

— Det var ju Alan och jag som startade etiketten 1979 och det kändes märkligt när han ville starta den igen. Min fru Grace och jag hjälpte Alan att sätta ihop Orange Juice-samlingarna som kom ut och jag är glad att de till slut släpptes. Men jag tyckte från början inte att man skulle förstöra den myt som finns kring Postcard. Fast Alan ville så gärna ge ut Paul Quinns album själv och han har svårt att acceptera att det inte har rönt lika stor uppmärksamhet nu som det gjorde ursprungligen. Men det är ju mest för att han vägrar flytta från Glasgow. Alan lade ju dessutom ner en oerhörd energi på pressreleaser, omlagstexter och formgivning av allt som rörde Postcard och det gör han inte nu.

— Det finns ju inga oberoende skivbolag längre. Alan tror fortfarande att det går att vara helt oberoende från resten av den så kallade branschen, men han förstår inte hur till och med de allra minsta indieetiketterna i det här landet ändå är organiserade i ett gigantiskt nätverk. Man måste vara en del av den kartellen, annars existerar man inte. Varken i radio, press eller ens i skivaffärer. Postcard i dag är som bäst ett utmärkt samtalsämne bland indiekonnässörer. Vilket är en tragedi, men Alan har misslyckats så storstilat med fortsättningen på Postcard att knappt någon känner till att skivbolaget över huvud taget finns.

— Jag kan inte prata musik med unga människor från de vanliga engelska gitarrbanden för de flesta av dem har precis upptäckt samma klassiker som jag hörde för nästan tjugo år sedan. Och jag är inte intresserad av att älta det en gång till. Det är mycket intressantare för mig att diskutera musik med någon som James Lavelle som är uppvuxen med jazzfunk — som jag aldrig förstått — och som inte har ett dyft med punken och dess estetik att göra.

— Nästan all brittisk musik är så oerhört vit igen. Och det ironiska är att alla pratar om Beatles, men har alla glömt att Beatles gjorde The Isley Brothers »Twist & Shout« och att det var Little Richard som lärde Paul McCartney att vråla? Eller varför Roxy Music gjorde »Stranded« och Bowie »Young Americans«?

— Jag använder gärna instrument och ljud från sextio- eller sjuttiotalet, men jag gör det fan inte av nostalgiska skäl. Jag diskriminerar inte mellan olika tidsåldrar. Jag tycker inte att musiken var bättre på sextiotalet än vad den är i dag. Det jag inte står ut med är brittiska bands strävan efter riktig, autentisk rock.

— Det är ju hip hopen, som vanligt, som tar musiken framåt. Och banden i Bristol — Massive Attack, Tricky, Roni Size, Portishead. Medan de flesta gitarrbanden jagar sin egen svans. Jag tyckte exakt likadant i Orange Juice och lyssnade på disco och brittiska funkband som Lynx och Imagination.

— Jag älskar att gräva på loppmarknader efter saker som ingen verkar bry sig om.

— Det händer att man träffar någon som fortfarande är besatt av Postcard. Men deras smak är ju femton år gammal och den verkar ha fastnat där. Jag har ju träffat några personer — de flesta är förstås japaner — som stolt kavlat upp skjortärmen och haft Postcard-katten tatuerad på armen och som äger varenda flexisingel som Postcard gav ut och dessutom allt som på ett eller annat sätt kan relateras till Postcard. Herregud, jag har inte ens alla konstiga Orange Juice-singlar kvar.

— Jag trodde aldrig att »A Girl Like You« skulle bli en jättehit, än mindre en världsangelägenhet. Den enda som var övertygad om att det skulle bli så var Vic Godard.

— Jag var i Norge när »A Girl Like You« kom ut och medverkade i ett TV-program som visade sig vara ett direktsänt barnprogram. När jag hade gjort det jag var där för att göra bad de mig spela några valfria rockklassiker och barnen i studion skulle försöka gissa vilka de var. Så jag spelade »Ticket to Ride« som de till slut klarade av. Sedan spelade jag »Anarchy in the UK« och sjöng den första raden »I am an antichrist«. Då avbröt programledarna mig och bad mig gå därifrån.

— Jag gick och såg Rod Stewart och han spelade »A Girl Like You« live. Han lyckades få den att låta som »Start Me Up« med Stones eller nåt. Konstigt. Jag blev inbjuden backstage efteråt — inte av Rod förstås utan av Ian McLagan som råkade vara där och som jag känner lite grann — för att hälsa på Rod. Han var förstås inte ens där, så jag hängde vid buffén med ett fantastiskt persongalleri. Några från Status Quo, Paul Young, en och annan medlem från Madness och så vidare. Men till slut dök Rod upp och hörde att jag var från Skottland, då kramade han om mig och sade att »A Girl Like You« var det bästa han hört på flera år och att han — nu när han visste att jag var en landsman — skulle spela den varje kväll. Det är fullkomligt bisarrt egentligen.

— De flesta som varit med i band återbildar förr eller senare bandet för att spela de där gamla låtarna. Men jag ser bara låtarna från tiden med Orange Juice som en del av mig. Och jag kan inte riktigt betrakta min karriär eller ens mitt liv kronologiskt. När jag står på scen tänker jag inte att »det här är en gammal Orange Juice-låt« eller »nu ska jag försöka komma i samma sinnesstämning som jag hade när jag skrev den här låten 1981« eller något sådant. Jag tänker bara inte så. Jag känner inte heller att jag har något att bevisa inför Orange Juice mest besatta beundrarskara, att jag skulle behöva tävla med det jag gjorde när jag var yngre. Eller ännu värre; tävla med dem som är unga i dag.

— Kreativt sett så har det varit bra att jag, rent kommersiellt, har varit nere på botten. Flera gånger dessutom. Men det är också en ganska romantiserad syn på musik eller konst. Men jag har alltid varit väldigt frispråkig om hur musikbranschen fungerar och det har jag fått otroligt mycket spö för. Jag har gjort mig ovän med alldeles för många viktiga, inflytelserika människor med en massa makt. Speciellt under tiden i Orange Juice så kunde jag inte se skivbolagscheferna som arbetskamrater, jag såg dem som arbetsgivare. Och det uppskattades inte. Men nu far jag någon sorts respekt som jag aldrig mötte när jag var med i Orange Juice. Nu träffar jag viktiga människor på radiostationer eller på skivbolag som är yngre än vad jag är och som råkade älska Orange Juice och de får mig att känna mig som Neil Young.

— Det här har hänt under de sista tre-fyra åren. Plötsligt dök de bara upp och var högt uppsatta i musikindustrin. Först trodde jag att de bara smörade för att jag hade fått en hit, men sedan visade det sig att det faktiskt finns folk där ute som köpte varenda skiva vi gjorde med Orange Juice.


Fredrik Strage & Andres Lokko

Advertisements

Postat i:Andres Lokko, Fredrik Strage, POP vol 2 #5, , , , ,

One Response

  1. […] / Bobby Gillespie / Edwyn Collins / Roddy Frame / Kevin Pearce / Lloyd Cole / Norman Blake / The Happy Family / The Jesus And Mary […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: