Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Bobby Gillespie

Bobby GillespieBobby Gillespie är sångare och agitator i Primal Scream. En gång i tiden spelade han trummor i The Jesus And Mary Chain och satt — enligt myten — ofta på Postcards kontor och hjälpte till att färglägga konvoluten till Orange Juice första singlar. Men det dementerar han bestämt i dag.

— Postcard bevisade att det var möjligt att åstadkomma något i Glasgow. London hade Rough Trade och Manchester hade Factory. Innan Alan Horne startade Postcard fanns det fan ingenting i Glasgow. Han visade att vi också kunde, att vi inte var sämre än engelsmännen. I dag är det kanske svårt att fatta hur viktigt det var 1979.

— Men när Postcard startade och Orange Juice gjorde sina första spelningar var jag så inne på Public Image Ltd, The Clash och Joy Division att det tog mig ett tag innan jag gick och såg Orange Juice. The Fire Engines, som låg på Pop Aural, en annan inflytelserik liten Glasgow-etikett, blev mitt absoluta favoritband. Men de hörde liksom till samma familj.

— Jag minns en spelning som fullkomligt klassisk. Orange Juice spelade tillsammans med The Fire Engines på en restaurang som hette The Spaghetti Factory och det var då jag förstod båda bandens storhet. För att rock’n’roll verkligen ska inspirera måste den vara explosiv och intensiv. Och banden på Postcard och The Fire Engines spelade aldrig konserter som var längre än tjugo-tjugofem minuter. Deras låtar var oftast aldrig längre än två minuter.

— Edwyn Collins skrev — och skriver — väldigt bra låtar, men jag tycker nog att James Kirk var bättre, fast han fick aldrig samma utrymme i Orange Juice. Han skrev så inspirerande texter och minst lika starka melodier som Collins

— »Blue Boy«, »In a Nutshell« och »Felicity« är mina favoritlåtar. Fast jag tappade intresset för dem när de gav ut »You Can’t Hide Your Love Forever«. Den var för slipad, för snäll, attityden de hade på singlarna var som bortblåst. Någon spelade nyligen deras riktiga debut-LP som de skulle ha gett ut på Postcard, men som inte släpptes förrän ganska nyligen. Vad hette den? Ja just det, »Ostrich Graveyard«. Den måste jag skaffa mig. Det var då de var som allra bäst.

— Orange Juice, The Fire Engines och Alan Hornes attityd var definitivt viktiga skäl till att The Jesus And Mary Chain och Primal Scream blev verklighet. Jag vet att både Jim och William i Mary Chain fullkomligt älskade Orange Juice. Det var därför våra spelningar heller aldrig var längre än tjugo minuter och det där sitter fortfarande i. Vi spelar aldrig längre än högst en timme med Primal Scream i dag, för sedan försvinner spänningen. Man måste lämna något kvar. Det gjorde Alan Horne.


Fredrik Strage & Andres Lokko

Advertisements

Postat i:Andres Lokko, Fredrik Strage, POP vol 2 #5, , , , ,

One Response

  1. […] / Bobby Gillespie / Edwyn Collins / Roddy Frame / Kevin Pearce / Lloyd Cole / Norman Blake / The Happy Family / The […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: