Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Postcard

Postcard singles

Skivbolaget Postcard gillade sånt som ingen bryr sig om. Och efter knappt två år gick drömmen om ett skotskt Motown i kras. Arton år senare berättar skivbolagsdirektören Alan Horne, Orange Juice-sångaren Edwyn Collins och några av de andra Postcard-vännerna om musiken som fick Andres Lokko att tro på magi.

Why do your sets only last for 15 minutes?

— What we don’t want to do when we play is to get bored, for a start, ‘cos there’s no point.

— We’re against plans and solutions and ambitions and making a career out of this.

— You never go for a perfect sound, you just generate excitement… you have to push yourself… it should be a raw-boned wham bam dance music.

The Fire Engines

intervjuade av Paul Morley, januari 1982

NÅGRA AV PUNKARNA på skolgården i Jakobsberg var med i ett band som hette Incest Brothers — senare bytte de namn till både Trekant och Köttgrottorna. De var äldre, de gick inte i skolan längre. Men jag tror att de repade i skolans lokaler. Eller så hängde de bara på skolgården för att checka ut tjejerna. Det fanns ju inte så mycket annat att göra för en artonåring — eller hur gamla de nu var — i Jakobsberg 1981.

Jag tror att Incest Brothers fortfarande håller på under något av de här namnen, i alla fall så händer det då och då att jag fortfarande ser deras namn på affischer på S:t Eriksbron.

Punkarna fnissade åt mina kläder och garvade åt min alltid lika halvtrasiga moppevespa som jag satt och tjuvrökte på under varenda håltimme.

Kassetterna med sextiotalssoul som jag spelade in åt mina punkkamrater lyssnade de knappt på, de tyckte bara att jag verkade en smula knäpp. Och förmodligen spelade de genast över dem med en Siouxsie & The Banshees-konsert från P3:s »Lilla Bommen« eller vad det nu var som bättre matchade deras gråsvarta kalufser och ärmlösa Lords Of The New Church-tröjor…

Så just då kunde jag aldrig begripa att punk kunde vara något vackert, att punk kunde vara radikal och romantisk på samma gång.

Punk var inte häftigt, punk var inget eftersträvansvärt. Punk var något som höll till på min skolgård och bara pratade med mig för att vi båda hade sett The Clash eller The Jam på Göta Lejon kvällen innan. Men bakom ryggen skrattade postpunken åt mig.

Punken var redan mätt och belåten, den var nöjd och självgod. Simple Minds var Radiohead och alla som försökte verka coola lärde sig Jim Kerrs futuristiska trams till texter utantill. Alla köade de för de åtråvärda biljetterna till The Cure och Ultravox på Isstadion.

Jag tror att det måste kännas exakt likadant i dag när The Verve och Radiohead är några av världens största rockband. När jag hör dem får jag samma känsla av utanförskap som jag hade i åttonde klass.

En känsla av att något inte stämmer, att allt det roliga är över.

Det var då jag hörde »Poor Old Soul« med Orange Juice på ett litet skotskt skivbolag.

Postcard.

Vad som räddar livet på högstadieelever som faktiskt tar popmusik på allvar i dag vet jag inte.

Min räddning, under några få intensiva år, kom från Glasgow. Det sägs att underbart är kort och den bräckliga skönhet som Postcard försökte presentera för en ointresserad omvärld fick inte ens två år.

Det var en kort romans, men vackra romanser ska väl helst vara det.

Det finns de som gärna påstår att det tidiga åttiotalets gotrock var just romantisk, jag tyckte bara den var pompös.

Postcards romantik var något helt annat.

Postcard romantiserade popen och popmusiken i sig. Med randiga T-shirts, glada färger, soulmusik, »I wear my fringe like Roger McGuinn«, girlgroups och Gretsch-gitarrer. De baserade hela sin idé på Motown och The Chic Organisation. Postcard ville bara få våra hjärtan att slå lite snabbare.

Postcard gav inte bara ut vacker musik, skivbolaget i sig var vackert.

Och Postcard var alltid bättre än musiken de gav ut.

Om man skrev ett brev till adressen på deras skivomslag skickade de tillbaka en liten pamflett där de förklarade att jag borde köpa, låna eller stjäla ett exemplar av en sång som hette »Do You Believe in Magic« med The Lovin Spoonful för att det var den bästa låt som någonsin spelats in. Har du hört det förr? Det har du säkert, men Postcard sade det först. I alla fall var det från dem jag hörde det först.

Många år senare var det ett annat litet skivbolag, den här gången från London, som skrev »do you believe in magic?« på alla sina skivomslag. Men de hade aldrig gjort det om inte de också hade skickat frankerade svarskuvert till Postcard en gång för länge, länge sedan.

När Postcard dog, efter bara några få singlar och en enda LP, levde andan kvar i hundratals andra skotska popband. Och de flesta hade namn som de svartklädda fick mardrömmar av. Friends Again, The Bluebells, Memphis, Fruits Of Passion.

Jag satt med skivomslagen och undrade hur de här banden kunde vara så pop, de såg ut och lät som om de andades pop, åt pop och sov pop.

Tusentals band försökte göra vackrare popmusik — popmusik — än Aztec Camera, Orange Juice och The Go-Betweens med ännu större halvakustiska gitarrer, längre luggar och större refränger.

Ingen lyckades, inte ens The Smiths. De var aldrig så direkta, så uppenbart hemmagjorda.

Postcard startades av Alan Horne. Postcard såg ut som ett litet skivbolag på ytan. Egentligen var det en underjordisk organisation. En väpnad motståndsrörelse i postpunkens periferi.

Orange Juice-medlemmarna Edwyn Collins och James Kirks första band The Nu-Sonics spelade New York Dolls »Mystery Girls« och Smokey Robinsons »Tracks of My Tears« på scen innan de hade en aning om hur man egentligen tog ut mer än två ackord. Alan Hornes eget band hette Oscar Wilde, på de få spelningar de gjorde spelade de alltid Smokeys »I Gotta Dance to Keep From Crying«. Fast fortfarande är det ingen som vet om de ens existerade. Aztec Cameras Roddy Frame var sexton när han släppte sina första singlar på Postcard. Hur kunde någon som var så ung skriva så vackra ord och så vemodiga melodier som »We Could Send Letters« eller »Just Like Gold«? Å andra sidan hade jag aldrig hört något så taggigt och snudd på olyssningsbart som The Fire Engines. Ändå var deras en och en halv minuts explosioner till låtar väldigt lockande. De låg inte på Postcard, men de var en del av samma familj.

1980 fick inte ett band heta Orange Juice. Antingen hette man Sham 69, UK Subs eller The Cockney Rejects och spelade halvfascistoid punk för idioter. Eller så bar man svarta fotsida överrockar, färgade håret svart och önskade att man var med i Joy Divison.

1980 fick inte ett band ha en sångare i kortbyxor som på ett skivomslag bar två färgglada randiga T-shirts ovanpå varandra.

Man fick inte stjäla textrader från Baccaras »Yes Sir, I Can Boogie« och älska disco. Och att be New Orleans funklegend Allen Toussaint producera ens andra album — när musikpress och rockelit hade fullt upp med sin kärleksaffär med Echo & The Bunnymen — var knappast rumsrent. James Kirk skrev texten »three young sailors dressed in white/drinking Coca-Cola and eating marmite« till en låt som hette »Strawberry Switchblade«. Den släpptes aldrig, jag tror inte ens att den spelades in. Men några år senare döpte två flickor i Glasgow sitt band till Strawberry Switchblade. Roddy Frame spelade gitarr på deras debutsingel.

Postcards logotyp var en söt kisse som spelade trumma.

För mig, som var fjorton år när jag köpte Orange Juice »Poor Old Soul« på singel var det här precis det jag trodde punk handlade om. Gör det själv! Väsnas! Men gör det för i helvete så snyggt du bara kan!

De som fortfarande kallade sig punkare hade redan blivit lika löjeväckande uppenbarelser som de skäggiga hippies de själva protesterat mot bara några få år tidigare.

Och ingen begrep riktigt var Orange Juice och Aztec Camera skulle passa in. Aztec Camera spelade in Van Halens »Jump« och fick den att låta som »Sweet Jane«, Orange Juice skrev låtar som hette »I Guess I’m Just a Little Too Sensitive«.

— Det handlade alltid mer om Motown än om Velvet Underground. Men vi var vita och från Skottland, så vad kunde vi göra? säger Alan Horne i telefon från Glasgow drygt arton år efter att Postcard släppte sin sista singel.

Alan Horne skrev alltid »The Sound of Young Scotland« på deras konvolut, som en hyllning till Motowns »The Sound of Young America«. De handmålade sina egna omslag. Deras första singel släpptes bara i femhundra exemplar. Postcard hade sitt kontor i Alan Hornes minimala lägenhet på West Princes Street i Glasgow som han delade med samtliga utgåvor av Sex Pistols omslagsdesigner Jamie Reids tidning »Suburban Press« och varenda utklipp han kunde hitta om Andy Warhol, Velvet Underground och Chic.

I början av åttiotalet var Postcard det enda skivbolaget som var något mer än ett företag som gav ut popsinglar. De uppfann det som ända sedan dess har kallats indie. Det finns andra från samma era som hellre — mycket hellre — skulle ta åt sig den tvivelaktiga äran. Alan Horne hatar indie, bara ordet får honom att skrika. Att The Wedding Present spelade in en Orange Juice-låt skäms han för än i dag.

Jag förstår honom.

Postcard verkade i rakt nedstigande led från sextiotalets konstfixerade modband som The Creation, The Eyes, The Action och John’s Children. Kläder och omslag var minst lika väsentliga som någonsin musiken. Och en oändlig kärlek till svart samtida R&B var den starkaste drivkraften.

Orange Juice debutalbum, »You Can’t Hide Your Love Forever«, hade två delfiner på omslaget. Det sägs att Vic Godard bara ett år tidigare uppträdde i Paris med Subway Sect utklädd till delfin. Jag har läst det någonstans för länge sedan, men aldrig fått det bekräftat.

Subway Sect. Vic Godard. Subway Sect & Vic Godard. Vic Godard & Subway Sect. Vic Godard & The Black Arabs.

Vic Godard var mannen med stort m. Den enda vithyade samtida artist som Orange Juice och Alan Horne respekterade.

— Punken var viktig, berättade Edwyn Collins för mig förra året.

— Men just Sex Pistols var egentligen inte så intressanta. För jag höll på att lära mig spela gitarr samtidigt som de dök upp och jag förstod ju att de egentligen var ganska duktiga musiker, vilket var lite av en besvikelse. Det var först när jag hörde Subway Sect och såg Buzzcocks och köpte deras första EP, »Spiral Scratch«, som jag kunde relatera till det som kallades punk. Pistols singlar och »Never Mind the Bollocks« var ganska välproducerade och slickade. Lydons röst i all ära, men Subway Sect var så otroligt usla på scen och det uppskattade jag verkligen. De var ju inte ett dyft bättre än jag.

— Vic Godard var en guru och mentor för alla på Postcard. Han älskade disco, northern soul och Motown men kunde knappt sjunga. I slutet av Subway Sects korta karriär började Vic arrangera om sina låtar så att de skulle ha ett northern soul-beat och han gjorde några konserter där han blandade sina egna låtar med covers av låtar som Tony Clarkes »Landslide«, berättade Edwyn.

— Ingen begrep något av det, speciellt inte de gamla punkarna i publiken. Alan Horne älskade det däremot så mycket att han spelade in en av konserterna på kassett och gav ut den som en bootleg.

Alan Horne såg Subway Sect på Music Machine i London 1980. Subway Sect hade inte längre någonting gemensamt med det som fortfarande kallades punk. Förutom sin version av northern soul presenterade han egna sånger inspirerade av Johnny Mercer och ABBA samt en cover av Televisions »Glory«.

Efter att ha sett Subway Sect åkte Alan Horne tillbaka till Glasgow och Orange Juice började genast spela Vic Godards »Holiday Hymn« på alla sina konserter.

När Orange Juice till slut spelade in Al Greens »L.O.V.E.« hade de redan lämnat Postcard.

Det var arton år sedan.

För bara ett år sedan gick jag och såg Subway Sect och Alternative TV på The mo Club i London. Någon hade övertalat Godard, som numera jobbar som brevbärare, att sätta ihop sitt gamla band för en kväll. Obegripligt nog tackade han ja.

Mark Perry i Alternative TV, redaktör för det epokgörande punkfanzinet Sniffin’ Glue, hade också tackat ja.

Det var inte smockfullt, men tillräckligt med folk för att det inte skulle kännas för tragiskt.

Mohikaner — och sådana där obstinata punkare som jag dagligen ser nere vid Fridhemsplans tunnelbanestation på Kungsholmen — stod längst fram och skrek till Alternative TV:s tjugo år gamla singlar.

Borta vid baren stod de andra, de som var på mo Club för att se Subway Sect. Alla var i samma ålder som de mohikanfriserade punkarna längst fram. Men med en annan värdighet och en gnutta bättre klädsmak.

Roddy Frame, Edwyn Collins, Saint Etienne, Primal Scream, bröderna Reid från The Jesus And Mary Chain, Geoff Travis, Kevin Pearce, delar av The Go-Betweens och några till stod där och väntade på att en legend skulle göra entré.

När Subway Sect och Vic Godard, vars Droopy-lika uppsyn liknar Derek Jarman alltmer för varje år som går, till slut gick på den lilla scenen hade alla som hoppat upp och ner till Alternative TV gått hem. De var inte intresserade av Subway Sect då och de var det inte nu heller.

Kanske är det därför de få hängivna, vars liv förändrades av Subway Sects första singlar och av Vic Godards alltid lika excentriska beteende, aldrig gett upp hoppet.

Det finns ganska många bortglömda band som alltid får läsa att de aldrig sålde några skivor, men att alla som hörde dem startade egna band. Det är sällan det stämmer. I Subway Sects fall är det verkligen sant. I alla fall att döma av den minimala publiken på mo Club som nästan alla spelar eller har spelat i band mycket mer kända än någonsin Subway Sect.

Subway Sect är nämnda, om än bara i förbifarten, i några av de större verk som skrivits om punkeran. Men varken Postcard, Alan Horne, Orange Juice eller The Fire Engines är ens nämnda i vare sig Jon Savages »England’s Dreaming«, Greil Marcus »In The Fascist Bathroom«, Marcus Greys »The Last Gang in Town« eller Michael Bracewells »England Is Mine«.

De var för egensinniga och för smarta för att passa in i rockjournalistikens rigida ram för vad punken stod för.

Det politiska engagemanget var ju bara en av punkens modeaccessoarer. Politik var bara ett nytt ämne att skriva texter om. Riktiga revolutionärer är alldeles för upptagna av politik för att bry sig om pop. Så har det alltid varit.

— Det närmaste den brittiska punken verkligen kom en förändring var när ett punkgäng i södra London lyckades spöa alla deltagarna i en National Front-demonstration i Lewisham 1977, säger Edwyn Collins i dag.

* * * * *

Hemma i Glasgow medverkade Alan Horne häromåret i ett radioprogram för att diskutera Greil Marcus bok om punk, »In the Fascist Bathroom«, med författaren. Marcus hävdade att Elvis Costello på sitt sätt var lika speciell och viktig för punken som någonsin Sex Pistols. Alan Horne skrattade bara och kallade Costello för »en gammal farbror som desperat letade efter en karriär«.

Han fortsatte smäda Marcus och påstod att han inte begrep något om politik.

— Mr Marcus är en pedant som hänger upp sig på dogmatiska detaljer. Allt han säger och allt han skriver är irrelevant. Punk handlar om en helt annan politik: det handlar om sex och om att få leva sitt liv som man vill. Punk har inget med musik att göra. Punk var en konströrelse som hatade rocken.

— Människor som Mr Marcus tröttnar aldrig på att fortsätta tro att punk var något slags musiktrend.

* * * * *

Alan Horne har precis fyllt fyrtio. Numera har han förlikat sig med tanken att han eller den musik han ger ut aldrig kommer att bli en världsangelägenhet. 1998 är han ganska nöjd med att vara en excentrisk lokalkändis i Skottland. Men han har inte förlorat sin passion. Han är fortfarande lika bitter och förbannad på folk som inte tycker exakt som han, och skulle någon göra det hatar han dem också. När jag har nämnt hans namn för några av hans vänner och kollegor har de flesta bara skakat på huvudet och småskrattat. Han har teorier och åsikter om allt, han älskar att irritera och ger sig på allt och alla.

— Jag har ingen större lust att prata om skivorna jag gav ut då. Vi hade bara en naiv dröm om att bygga upp något som liknande Tamla Motown i Glasgow. Och det var ju så långsökt och utopiskt att tro att det verkligen var möjligt. Men vad skulle vi ha strävat efter? Kan du tänka dig något mer hemskt än någon som 1998 startar ett skivbolag med Alan McGee och Creation som förebilder?

— Vi hade drömmar. Stora och vackra drömmar. Vi var obotliga unga romantiker som misslyckades kapitalt när vi försökte förverkliga dem. Och det var nog därför det blev så vackert. Om några av de här gitarrbanden — som Belle & Sebastian — är influerade av det vi gjorde så har jag misslyckats och jag ber om ursäkt.

— Egentligen startade jag Postcard bara för att kunna ge ut Orange Juice. Jag var deras manager och det var ett bra sätt att ge dem uppmärksamhet. För tanken var egentligen att de skulle vara det enda bandet på Postcard. Samtidigt var Postcard något radikalt annorlunda, något som inte fanns just då och som kanske aldrig funnits tidigare. Men det var inte genomtänkt på något vis. Allt var bara kaotiskt. Postcard sparkade åt alla håll. Det fanns ingenting annat vi gillade. Det var väl det som var punk.

— Det fanns ingen plan bakom Postcard, och jag hatar folk som iscensätter någon plan för att ta över världen. Jag är inte ett dugg intresserad av att höra deras musik. Det finns så många artister i dag som har hela sin karriär klar i huvudet innan de ens skrivit en enda låt och det är så tråkigt.

Det är svårt att ställa direkta frågor till Alan. När han väl börjat går det inte att stoppa honom. Ibland stannar han upp och ursäktar sig för att han bara babblar och så fortsätter han.

— Det här med The Byrds och att Edwyn sjöng att han hade en likadan lugg som Roger McGuinn är något som alla fortfarande hänger upp sig på. Herregud, det var ju bara en textrad. Det lät bra och så var det inte mer med det.

Men ni gillade The Byrds?

— Äh. Varken jag eller någon i Orange Juice var speciellt förtjusta i The Byrds. Än i dag dyker det upp tusentals band som tjatar om The Byrds, men jag tycker inte att de var så bra. The Byrds var bara ett popband. Och The Beach Boys är det värsta jag vet. De är bara irriterande. Sätt mig i ett rum och spela Beach Boys och jag kommer att börja skrika. Beach Boys är musik för kompletta idioter.

Så vad gillar du då?

— Egentligen är det bara Velvet Underground och Creedence Clearwater Revival från den tiden som verkligen var bra… visst, vi gillade en del låtar av The Byrds, men mest inspirerades vi av Motown. Det var det jag älskade. Och just Motown. Inte northern soul. Det vill jag helst inte ens prata om. Det är ju bara sämre versioner av Motown. Och northern soul har så oerhört lite med musik att göra. Det handlar bara om skivsamlare och det är patetiskt.

Men gillar du någon ny brittisk musik i dag?

— Det är en massa finniga vita studenter som har tagit över musiken i det här landet. Det finns ingen spänning kvar. Indie är det värsta jag vet. Det är lika korkat som heavy metal. Det är musik för korkade människor. Jag hör bara Status Quo när jag tvingas lyssna på Oasis. Jämfört med Oasis var ju Mark Knopfler en stor talang. Allt är konformistiskt och om någon tjänar mycket pengar går hela nationen ner på knä och avgudar dem. Det är vidrigt.

Men varför tror du det ser ut som det gör?

— Därför att svart musik aldrig har betytt så lite i det här landet som just nu. Och i samma ögonblick som svart kultur ignoreras så dör vit kultur. När jag växte upp i början av sjuttiotalet var britterna imponerade av svart musik. Även innan Bowie gjorde »Young Americans« och alla plötsligt tyckte att det var hippt med soul så var Motown, disco och all soulmusik ständigt närvarande. Soulmusiken var ledstjärnan och soundtracket till varenda lördagskväll. Det är det musik borde vara.

— Jag menar, det är omöjligt att vara influerad av en grupp som The Beach Boys och inbilla sig att man skulle kunna bli bra. Kan du stryka under den meningen? För jag kan tänka mig att debattera med varenda jävla Brian Eno i hela världen att det är en omöjlighet. Det som var så stort med Velvet Undergound var att de var vita men inget hellre ville än att vara svarta. Samma sak med The Stones och Creedence. Medan The Byrds ville spela vit folkmusik och Beach Boys ville inte ens göra det, de var inte ens tillräckligt bra för att klara av det. De lät som drömbilden av USA på femtiotalet och något värre kan jag inte tänka mig. Det första jag tänker när jag ser foton av The Beach Boys är att det är de här människorna man borde skjuta allra först när revolutionen kommer.

— Tyvärr var svart musik under åttiotalet ganska hemsk. När hip hopen och Def Jam dök upp var det något av det bästa som någonsin hänt, men det varade inte så länge. Eller så tröttnade jag bara när trummaskinerna tog över. Och jag tror att hip hopen nådde sin kulmen med Death Row och Snoop Doggy Dogg och Warren G, vars första album fortfarande är det bästa jag har hört under hela nittiotalet. Förutom TLC:s »CrazySexyCool« — i synnerhet »Waterfalls« — som är den högsta formen av konst och kultur som den här planeten har lyckats skapa.

— Vit musik i England och Skottland i dag är bara som Paul Anka. Situationen är densamma som 1961. The Beach Boys var ett uselt doo wop-band som aldrig lyckades kopiera Phil Spector. Vit musik var ju redan på sextiotalet nästan överlag helt ointressant. De stora undantagen var Creedence, Stones och Velvet Underground. Nu för tiden pratar alla om Beach Boys och Alex Chilton, men de som gör det har oftast ingen som helst talang.

Men tror du inte att det är något övergående?

— Nej. Det kommer bara att bli värre. Det är en falsk kliché att det plötsligt skulle dyka upp något revolutionerande som vänder upp och ner på allt. Folk tror att musiken lever ett eget liv vid sidan av allt annat, men det gör den inte. Musik är bara en liten obetydlig del av modern kultur. Musik i England i dag är inte viktigare än reklamjinglar på TV. Musiken har ingenting att säga och ingen att säga det till. Så är det bara.

— Det finns inget som är viktigt med ett rockband på nittiotalet. Vad Noel Gallagher menar när han säger att Oasis är viktiga stämmer bara ur ett marknadsekonomisk perspektiv. Och ingen protesterar när det än en gång påstås att Beatles var bäst och att »Sgt Pepper« var så viktig. Ställ The Beatles skivor bredvid vad som helst på Motown och de framstår som ett skämt. För då jämför man de här bleka snubbarna med ett av mänsklighetens få verkliga underverk. För Motown är det största — inte Michelangelo och inte Shakespeare — Berry Gordys Motown. Jag menar det verkligen, det är inget jag säger för att provocera.

— Vit kultur handlar bara om voyerism, att stirra på TV-program om kända personer som dör i bilolyckor. Ingen har en tanke på att ens försöka inspireras av all den andlighet och själ som fortfarande bara finns i svart kultur.

Varför har det aldrig skrivits någon bok om Postcard?

— Vem skulle skriva den? Någon av de där journalisterna som tror att de är intelligenta? Finns det något värre än Simon Frith och Jon Savage? De är stela idioter som aldrig tagit ett danssteg i sina liv. De skriver för Mojo och är för gamla för att våga säga att Oasis är värdelösa. De är rädda att någon ska säga att de är fossiler. De tror att de måste bete sig som sexton hela tiden. Och så tror de att unga människor blir imponerade av deras kunskaper om gammal vit musik från 1967. Idioter.

— Men det var likadant på sjuttiotalet. Alla tjatade om Beatles. Och nu, sex historieomskrivningar senare, handlar det bara om pengar. Om du tror att musikklimatet kommer att förändras så kommer det bara att göra det om det finns pengar att hämta i förändringen.

— Med Postcard hyllade vi sådant som ansågs vara smörja. Vi älskade Chic och Sister Sledge och det var inte många som uppskattade dem i musikbranschen 1979. Det var långt senare som de blev hippa, när Edwyn pratade om dem skrattade pressen och trodde att han drev med dem.

Och ni visste att det var så det skulle uppfattas?

— Ja och nej. Jag hoppades att folk skulle förstå. Men samtidigt visste jag att de flesta inte skulle göra det. Vi ville komma så långt bort från post-punkens konformism som det över huvud taget gick. Punken skapade nya regler och det viktigaste var att bryta de nya reglerna — annars sprang man bara in i en betongvägg. De som kopierade Pistols eller The Clash slutade bara som dumma hippies. Så det var verkligen viktigt att gå bakåt och upptäcka hur intelligent musik faktiskt kan vara. »Falling & Laughing«, den allra första singeln på Postcard, var ju en ren stöld av en Jeff Lynne-låt. Basen var snodd rakt av från Electric Light Orchestra och strax senare snodde Edwyn grejer från Baccara. Det var helt ointressant varifrån influenserna kom, om man stjäl något som ursprungligen är uselt och gör något bra av det blir det intressant.

— Men snor du element från, säg, Little Richard så vet du ju redan från början att du inte har en chans att förbättra det. Samma sak med Motown, för de här människorna är ju så mycket bättre än vad man själv någonsin kan drömma om att bli. Och Orange Juice kunde ju knappt spela sina instrument, så det var faktiskt den enda möjligheten de hade. Medan folk i dag sitter och beundrar »klassiska« rockalbum och kopierar dem så bra de kan. I slutändan blir resultatet bara meningslösa kopior.

— Det var därför Orange Juice inte lät som någonting annat, det var därför de var unika. Visst, de försökte kopiera, men ingen kunde peka på vad de kopierade. Det var nog därför så oerhört många blev influerade av dem.

— Men sedan blev det som det alltid blir. De unga band som älskade Orange Juice kopierade Orange Juice i stället för att låta sig inspireras av deras syn på musik eller deras arbetsmetod. Så plötsligt dök det upp hundratals band som försökte låta som The Byrds eller som Velvet Underground. Band som aldrig orkade gå längre än till ytan. Om det var oväsen med i ljudbilden så måste det ju vara Velvet Underground, om gitarrerna hade tolv strängar så var det The Byrds. Orange Juice var mycket mer komplexa än så.

Att Lou Reed bara ville spela gitarr som Ike Turner tog de aldrig reda på.

— Klart de inte gjorde. Det är ju också ett av skälen till att Postcard aldrig slog igenom, aldrig sålde några skivor. Det var för konstigt, för intelligent.

— Några av dem som inspirerades av ett ynka element som de sedan förfinade fick förstås gigantiska framgångar hos skivköparna. Och, som vanligt, var det just den urvattnade versionen som gick hem hos massorna.

Men hur startade du egentligen Postcard?

— Det fanns ingen som helst organisation, jag vet inte ens om det någonsin kunde kallas för ett skivbolag. Jag menar, i dag kan du gå in i vilken bokhandel som helst och köpa en handbok som förklarar hur du startar ett eget skivbolag i tio enkla steg. Allt är så enkelt. Om jag vill starta ett nytt bolag i morgon får jag säkert tusen pund från staten i bidrag. Och jag tror ju att det är viktigt att kämpa. Vi var tvungna att lära oss av misstagen. Vi hade inga pengar. Alla de där myterna om Postcard är sanna: vi hade bara fyrahundra pund när vi började. Det finns liknande myter om Motown, men att de startade bolaget utan några pengar är en lögn. Gordy var redan tät från alla hits han skrev till folk som Jackie Wilson.

Vad var det du tyckte var så tilltalande med Subway Sect?

— Vic Godard och Subway Sect var ett av de få band, kanske det enda, vi hade respekt för och verkligen uppskattade. Personligen har jag aldrig riktigt förstått vitsen med vit musik. Jag gillade punken, men inte så mycket musiken som attityden. The Slits och det de ville säga var okej. Jag tyckte att fotografierna av The Slits och hur de valde att framställa sig själva var mycket viktigare än något The Clash någonsin gjorde. Punk handlade inte om musik, det var en radikal och kortlivad riktning i konsthistorien: Vi är uttråkade! Vi vill ha något annat! Det var allt.

— Subway Sect var de första som var en del av det här som faktiskt lyckades kombinera den här attityden med musik som var intressant, som inte var så förutsägbar.

Vad gjorde du när Postcard lades ned?

— Jag bröt ihop. Det sista jag ville var att bli en skivbolagsmänniska som sitter i styrelsemöten. Jag var ju, hur fånigt det än låter, en fri själ. Jag var tjugotvå och ung och dum. Jag ville bara ha roligt. Och det växte över huvudet på mig, det blev ohanterligt. Postcard gick från att vara en kul idé som jag och Edwyn pysslade med i min etta på West Princes Street till något riktigt stort och i slutändan väldigt skrämmande. Jag var tvungen att börja tänka på skatter och sånt och enda vägen ut var att låta saker bara ske — och det gjorde de. Postcard imploderade bara en dag.

— Dessutom tog jag så oerhört mycket speed under den här tiden för att över huvud taget orka med allt. Jag var tvungen att driva bolaget, vara pressansvarig och turnémanager åt Orange Juice och formge omslagen och så vidare. Konstgjord energi var det enda som fick det att fungera. Så min hjärna var komplett sönderfrätt av kemikalier efter ett år. Jag kollapsade i en hög på golvet och gjorde absolut ingenting i nästan två år. Det var världens längsta baksmälla. Och sedan hade jag ingen aning om vad jag skulle göra. Jag minns inte allt som hände längre. Jag har förmodligen rökt för mycket gräs.

Men du startade en ny etikett.

— Jo. De stora skivbolagen ringde då och då och ville anställa mig. Och jag var egentligen helt ointresserad, men Edwyn övertalade mig att i alla fall göra någonting och inte bara slösa bort ännu ett år eller två. Så jag accepterade ett erbjudande från London Records som gav mig friheten att starta en egen underetikett, Swamplands. Dessutom betalade de bra så jag fick råd att skaffa mig en lägenhet. Men det kändes bara som ett jobb. Jag var aldrig speciellt engagerad i Swamplands. Det enda jag verkligen ville göra var att jobba med Paul Quinn.

Paul Quinn var sångare i Bourgie Bourgie, ett band som tog sitt namn efter en instrumental funklåt med Ashford & Simpson. De släppte bara två singlar. De spelade in ett album som aldrig kom ut. Enligt myten söp och festade de så hårt under inspelningen att resultatet blev olyssningsbart.

Paul Quinn började släppa egna skivor och samarbetade med Vince Clarke och Edwyn Collins. Han gjorde bland annat en vacker cover av Velvet Undergrounds »Pale Blue Eyes« för Swamplands. Den var tänkt att bli ledmotiv åt en TV-show med samma namn som Horne ville göra. Men ingen var intresserad av vare sig singeln eller TV-programmet

— Edwyn har ju gjort den slutgiltiga Postcard-singeln med »A Girl Like You«. Den har allt det vi ville uppnå med Postcard men inte kunde. Jag vet inte varför det tog Edwyn sexton år att nå dit, men huvudsaken är att han gjorde det. »A Girl Like You« gav upprättelse åt allt vi försökte göra.

Det är makalöst att han lyckats hålla lågan vid liv genom alla motgångar.

— Han har haft precis allt emot sig, framför allt hela musikbranschen. Det kändes nästan som en konspiration. Han har ju fått kämpa mot alla odds. Titta på Roddy Frame — han fick allting serverat på ett silverfat och hur intressant blev hans musik i slutändan?

Vad lever du på i dag?

— Jag har ju aldrig tjänat några pengar på musiken. Jag gör lite grejer så jag överlever. Jag köper inga designerkläder och åker inte på exotiska semestrar. Men jag klarar mig. Samma sak med Edwyn. Nu sitter han på en jättehög med pengar men jag tror inte att han riktigt vet vad han ska göra av dem. Han handlar fortfarande hellre på Oxfams välgörenhetsaffärer än någon annanstans. Han är nog undantaget till regeln som säger att folk från arbetarklassen som plötsligt tjänar pengar genast bränner dem på dyra grejer. Och så länge jag kan betala min hyra är jag nöjd.

— Det var likadant under Postcard-tiden. Jag tjänade mer pengar på att fotografera och formge skivomslag åt andra artister än på den musik vi gav ut.

1992 kom Postcard tillbaka och lät exakt som Postcard skulle låta — tolv år äldre, vuxnare och lite visare. Gud finns och han håller som bäst på att uppdatera sin skivsamling, skrev en engelsk kritiker.

Men knappt någon annan märkte det. Plötsligt släpptes det bara ett nytt Postcard-album — Paul Quinns första soloalbum, »The Phantoms & the Archetypes«. Edwyn Collins producerade. Delar av The Commotions, The Bluebells och Orange Juice spelade och skrev tillsammans med Quinn. Det fåtal som lyssnade på skivan förstod att det var den logiska fortsättningen på Postcard.

Den ungdomliga intensiteten och entusiasmen hade ersatts av livserfarenhet och melankoli. Passionen för musikhistorien var lika stark som någonsin. Men i stället för Chic, northern soul och Velvet Underground handlade det om The Carpenters, vuxna soulballader om otrohet och Lou Reeds »Coney Island Baby«.

Och så släppte nygamla Postcard Orange Juice mytomspunna debutalbum, »Ostrich Churchyard«, som skulle ha kommit ut 1980 före »You Can’t Hide Your Love Forever«. Det är på »Ostrich Churchyard« man kan höra deras tolkning av Vic Godards »Holiday Hymn«.

— Vid sidan av Orange Juice är Paul Quinn det enda som verkligen har känts viktigt, den enda vars skivor jag så gärna vill att folk ska få höra.

— Enda anledningen till att jag började använda Postcard-katten igen var att slippa allt vad det innebär att jobba med — eller snarare mot — något av de stora bolagen. Och så gillar jag verkligen det faktum att många som gått på myten om Postcard blev asförbannade för att vi slog hål på den genom att väcka bolaget till liv. Vi spräckte deras romantiska skivsamlarbubbla och det kändes fantastiskt.

— De flesta som pratar om Postcard i dag har ingen aning om vad det var vi försökte uppnå. Och det är delvis mitt fel, eftersom jag inte gillar saker som är enkla. Det jag älskade med Andy Warhol och Velvet Underground var att det var så oerhört svårt att ta reda på fakta. Alla de här namnen och låttitlarna var höljda i något slags mysterium. Och det var verkligen spännande. Men på åttiotalet kunde man köpa hundratals böcker om The Factory, om Warhol och om Velvet Underground och då var det plötsligt inte alls lika fascinerande.

Men det skulle kunna bli likadant med Postcard, om än i mindre skala.

— Visst. Vi försökte ju göra samma sak. Vi lämnade ut bristfällig information, och försökte framstå som så mystiska att vi till slut gick under. En del av mig vet att man måste acceptera det där. Men så lever jag också i en tid som jag inte tycker om och jag växte upp i en tid jag inte heller tyckte om. Jag har aldrig varit nöjd, aldrig lycklig. Jag har alltid velat ha det jag inte kan få.

Så vad händer med Postcard nu?

— Vi har hunnit spela in fem nya låtar med Paul Quinn till hans tredje album. Men det tar tid. Paul har MS, han har haft det i flera år. Att han över huvud taget har lyckats göra någon musik under de här åren är ett mirakel i sig. Han har hållit det hemligt för de flesta, men nu är han så pass sjuk att det inte längre är någon idé. Jag hoppas att han orkar fortsätta spela in den här skivan, för jag är säker på att det kommer att bli den vackraste skiva Postcard gett ut.

— Edwyn producerar den och har skrivit flera av låtarna. Och några av dem tillsammans med Roddy Frame som också spelar på skivan. Det känns fantastiskt att han ville vara med. Roddy och jag har inte kommit överens på femton år och knappt pratat med varandra sedan han lämnade Postcard efter två singlar. När Pauls skiva är klar ska jag helt och hållet sluta med musik och göra något annat. Fast vad vet jag inte.


ORANGE JUICE är aktuella med återutgåvor av albumen »You Can’t Hide Your Love Forever«, »Rip It Up«, »Texas Fever«, och »The Orange Juice« samt den nya samlingen »The Very Best of Orange Juice«.


Andres Lokko

Annonser

Postat i:Andres Lokko, POP vol 2 #5, , ,

One Response

  1. […] Postcard / Bobby Gillespie / Edwyn Collins / Roddy Frame / Kevin Pearce / Lloyd Cole / Norman Blake / The Happy Family / The Jesus And Mary Chain […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: