Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Robert Plant

Robert Plant

Led Zeppelin rotade sin musik i marockansk folkmusik, repig deltablues och den walesiska leran. Bandets spandexklädda efterföljare fattade ingenting, utan såg bara Robert Plant som ett barbröstat, permanentat rocklejon. För punkaren Jan Gradvall var Robert Plant fienden. Men tjugo år senare känner han en hel massa kärlek.

VARJE GÅNG jag sätter mig ned vid datorn för att försöka beskriva vad som egentligen gör Led Zeppelins musik unik, så hoppar de där två dvärgarna från »Spinal Tap« plötsligt fram och börjar dansa på tangentbordet. När jag skriver att bandet förmedlar och elektrifierar en slags medeltida urkraft hämtad från det walesiska landskap som fostrat Robert Plant (»The Battle of Evermore«) kommer de två grönklädda dvärgarna med bjällror i mössorna fram och dansar en medeltida jig. När jag sedan försöker dra en parallell till uråldrig naturreligion hissas till och med ett litet Stonehenge i miniatyr ned från taket och blir stående mitt framför dataskärmen.

Men det är precis så det är. Det som gör Led Zeppelins musik unik — det som särskiljer dem från alla efterföljare i hårdrockgenren som försökt pula in en Gibson Les Paul innanför spandexbrallorna — är att Zeppelin hämtade sina influenser från platser långt, långt borta från rockvärlden. Led Zeppelin var betydligt mer nyfikna på hur det såg ut i Pakistan eller i Marocko än hur det såg ut på Londons rockklubbar. Led Zeppelin var över huvud taget inte särskilt intresserade av samtida rock. Jimmy Page lyssnade på akustisk folkmusik med Bert Jansch. Robert Plant lyssnade på repig deltablues med sångare som Blind Lemon Jefferson. John Bonham och John Paul Jones gillade soul och avgudade James Browns kompband. Alla fyra gick dessutom barfota utan att vara hippies.

Varifrån kommer då Zeppelins urkraft? Jag minns hur jag en sommar för länge sedan var på en ö i Grekland där man fick stå en halvtimme eller en timme mitt ute i ett stekhett stenlandskap för att vänta på bussen som tog en hem från stranden. När jag stod där brukade jag lyssna på Burning Spear och, hur fånigt det än låter, var det som om hans musik blev ett med omgivningen, som om hans låtar var äldre än stenarna på marken. Samma sak händer när jag lyssnar på Led Zeppelin i walkman. Just framförandet har hämtat sin elektricitet från intensiteten i storstäder men i själva musiken, i själva stämningen, vilar något tidlöst, uråldrigt, vulkaniskt. Om du någon gång kört genom en saltöken i Arizona medan bilstereon spelat »Over the Hills and Far Away« skulle du bättre förstå vad jag menar.

»The Led Zeppelin show depends heavily on volume, repetition and drums. It bears some resemblance to trance music found in Morocco, which is magical in origin and purpose — that is, concerned with the evocation and control of spiritual forces. In Morocco, musicians are also magicians. (…) It has to be remembered that the origin of all the arts — music, painting and writing — is magical and evocative; and that magic is always used to obtain some magical result. In the Led Zeppelin concert, the result aimed at would seem to be the creation of energy in the performers and the audience. For such magic to succeed, it must tap the sources of magical energy, and this can be dangerous.« William S. Burroughs

1998. Löjligt exklusivt hotellrum i London. På väggarna hänger tavlor med hästpolomotiv och på bordet står silverfat med uppskurna jordgubbar. När Jimmy Page kliver in och hälsar ser han ut som en dammsugarförsäljare från Gran Canaria. Lila skjorta, NK-solbränna och ett brett »special price just for you«-leende. Det är väldigt svårt att tänka sig att detta är samme man som studerat mörkermannen Aleister Crowley och på allvar blivit beskylld för att vara djävulens sändebud.

Robert Plant ser ut mer som man väntar sig. Röd T-shirt, jeans, ung kropp, gammalt ansikte. Håret är en gigantisk upp- och nedvänd golvmopp — om han skakade på huvudet skulle det bli dammfritt i hotellrummets alla hörn — och hans röst är djup och kraftfull; en röst som aldrig skulle bli harklingsfri om han så skulle börja injicera Läkerol. När vi slår oss ned för att göra intervjun kryper han upp i soffan, utan skor, och förblir sedan halvliggande, med fötterna hängande ut med ena kortsidan, likt en 12-åring som tänkt tillbringa kvällen framför TV:n.

»Walking Into Clarksdale« är det första riktiga album som Robert Plant och Jimmy Page gjort tillsammans sedan Led Zeppelins svanesång »In Through the Out Door« från 1979. Trots detta var förväntningarna rätt lågt ställda, ingen i rockbranschen kan leva på gamla meriter, men det låter bra, förbluffande bra. Enbart inledningen, med den enorma »Shining in the Light«, blåser rent bland dagens yngre rockband. Producenten Steve Albini (Pixies, Nirvana) vet också hur man handskas med glödande lava. Över huvud taget känns det som Plant och Page efter uppvärmningen med »No Quarter« från 1994 (fyra nya låtar + tio gamla Zeppelin-låtar) har lyckats hitta tillbaka till den energi och kanske framför allt den motivation som präglade deras musik från början.

Titelspåret »Walking Into Clarksdale« sluter flera cirklar. Låten börjar som något slags mutation av blues och rockabilly, Zeppelins musikaliska rötter, och texten verkar anknyta till din uppväxt.

— När jag var 18-19 år och bodde i Birmingham kändes det som att jag var född på fel plats. Det var som i den där Steve Martin-filmen där han är vit men född av svarta föräldrar. Han är den ende ungen i grannskapet som inte kan hålla takten när alla sitter på verandan och lyssnar på musik. För mig var det så, fast tvärtom. Jag föddes på en plats i arbetarklassens England där det egentligen inte fanns någon soul alls, men inuti var jag någon helt annan. Jag var fullständigt besatt av Charlie Patton, all sorts countryblues, och kände att det var den musiken som var mitt egentliga hem, mina egentliga rötter, berättar Robert Plant.

— När vi turnerade med Zeppelin var allt så hektiskt och kaotiskt att det aldrig fanns tid att se någonting på vägen, men när jag gjort mina soloalbum har jag alltid planerat mina turnéer så att jag spelat på de platser jag varit nyfiken på och velat besöka. När jag har spelat i Memphis har jag till exempel sett till att få ett par dagar ledigt, så att jag kunnat bila nedför Mississippi-deltat. Just Clarksdale är ett av de små samhällen som ligger där. En plats som nog bara betyder något för den som varit förälskad i blues.

Har inte du till och med gjort en resa särskilt till Robinsonville (födelseort för blueslegenden Robert Johnson)?

— Jo, jag har varit i Robinsonville och de flesta av de små samhällen som Robert Johnson sjungit om eller spelat i. Men det finns ingenting kvar av det som en gång varit. Det finns bara ett vakuum efter vad som en gång måste ha varit en spirande samling småstäder. När bomullsindustrin automatiserades, och alla jobb försvann, flyttade människorna upp norrut, till städer som Chicago och Detroit. Och ingenting kom efteråt, småstäderna förblev avfolkade.

— Om man åker till de här platserna som Robert Johnson sjöng om, som Friars Point och Rosedale, märker man att den moderna tiden aldrig riktigt nått dit. Rök från bränt trä stiger upp mot luften. Vägarna är gjorda av lera och svarta barn är ute och leker med ungefär samma leksaker som barn förmodligen hade för 60 år sedan. Det går inte att åka skateboard på en lerväg… Allt är så gammaldags att man åtminstone kan känna lite, lite av vad Robert Johnson och Howlin’ Wolf måste ha känt när de klev av flodbåten och spelade på jukejoints.

— Man märker också att den tidens svarta kultur, den som formade dessa musiker, var så radikalt annorlunda jämfört med den som kommit senare. Det var en svart kultur som inte hade någonting att göra med den urbaniserade kultur som uppstod när arbetarna flyttade till storstäder. Det var mycket mer lantligt, mycket mer country, jordbrukspräglat. Men, som sagt, nästan allt är borta nu. Att resa runt där ger en också perspektiv. Allt det här som är nu, vår karriär och vår musik, är bara något övergående, något som kommer att försvinna. Det är bara någonting flyktigt, ett existentiellt ögonblick, och det har ingenting att göra med »Led Zeppelin II«.

Men samtidigt finns det ju en tidlös kvalitet i musik. Robert Johnsons musik, till exempel, kommer aldrig att dö. Er musik kommer sannolikt inte att dö heller.

— Kanske inte. Men glöm inte att Robert Johnsons musik under nästan 30 år verkligen var försvunnen och helt bortglömd. Jag var 14 eller 15 första gången jag hörde den. Columbia hade gett ut en LP med utvikbart omslag… Jag tror det var Columbia, eller var det Riverside? I alla fall, det var första gången hans musik fanns tillgänglig på vinyl. Innan dess hade musiken i nästan 30 år endast funnits tillgänglig på 78:or, obskyra skivor du möjligen kunde hitta i antikaffärer. Men om inte de där inspelningarna återutgivits hade det aldrig funnits något Led Zeppelin.

Har du hört boxen »Anthology of American Folk Music«?

— Den stora röda boxen? Visst, jag köpte den till Jimmy (Page) i julklapp. Jag gav honom den boxen plus några surfvideor.

Jag hade faktiskt tänkt fråga om just surfmusik. Det finns ett par spår på skivan där åtminstone gitarren låter surfinfluerad.

— Det är sant. Särskilt på »Burning Up«, även lite på »Heart in Your Hand«. Det finns ett surfbeat där, definitivt. Fast Jimmy vägrar erkänna det. Jag säger att det är så men han säger bara, »No, it’s not«. Jag säger »Yes, it is« och han säger »No, it’s not«. Och så där kan vi hålla på ett tag.

Mycket av den musik du gjort genom åren, såväl med Led Zeppelin som soloartist, har varit påtagligt influerad av främmande kulturer och resor i andra länder. Att resa verkar vara viktigt för dig. Var har du fått det begäret ifrån?

— Som sångare, välkänd och igenkänd sångare, har jag alltid varit tvungen att åka någonstans där det inte spelat någon roll vem jag är eller vad jag har gjort tidigare. Det enda som spelar någon roll är att jag är okej, att jag kan stå på egna ben. För mig är det viktigt att träffa människor som inte har någon förutbestämd åsikt om vem jag är eller någon förutbestämd uppfattning om hur de ska behandla mig. Och för att kunna göra det har det varit nödvändigt att åka till avlägsna platser. Platser där folk inte bryr sig om västerländsk pop. Det var så mina resor började. Det var till exempel så jag upptäckte södra Marocko.

Jag har läst någonstans att du och Jimmy åkte på en väg i spanska Sahara i södra Marocko när ni skrev »Kashmir«.

— Ja, det stämmer. Vi åkte från Guelmin till Tarfaya. Vi var precis på väg till Tan-Tan, vid Atlantkusten, när vi skrev den låten, det var därför egentligen strax bortom spanska Sahara, om man nu ska vara noga… Varför jag just där började tänka på Kashmir (del av Indien och Pakistan) vet jag inte riktigt, men på något sett har jag alltid trott att Kashmir är något av den heliga platsen för mig. Precis som en muslim måste åka till Mekka ibland tror jag att Kashmir är den platsen för mig. Lugnet och fridfullheten där är förmodligen min ultimata medicin.

Du har alltså inte varit i Kashmir själv?

— Jag vill inte åka dit, just på grund av det. Jag har varit på så många platser, men aldrig där. Jag har blivit så fixerad över att det är viktigt för mig att det nog är bäst att inte åka alls.

Det finns en sorts uråldrig energi i den musik som du och Zeppelin har gjort. I andra låten på er nya skiva, »When the World Was Young«, sjunger du rader som »I’ve been here since all time began« och »My footsteps through eternity«.

— Det är en reflektion av hur det måste ha varit att leva i den ursprungliga världen, innan vi konstruerade den fabrikstillverkade värld som vi lever i nu. När man reser mycket, särskilt till platser där tiden tycks ha upphört, påminns man om en sorts ursprunglig oskyldighet och oskuldsfullhet, om en värld i avsaknad av den cynism vi omger oss med nu. Innan den moderna tiden var allt så mycket mer basic, från hand till hand, från hand till huvud. Jag tror faktiskt också att det innebar en annan förståelse av livet. Fast, det vete fan om det egentligen är det jag sjunger om i själva texten. Ärligt talat förstår jag sällan själv mina egna texter. Det är heller inte så viktigt.

Du är fascinerad av nomadliv och resande men samtidigt återvänder du alltid till ditt hem i det lantliga Wales.

— Det är mitt hem, mina trakter. Mitt bland all leran bor jag.

Jag har förstått att du i ditt hem också har en rätt enorm skivsamling. Du har rykte om dig att vara en riktig skivnörd. Köper du fortfarande lika många skivor?

— Jag köper mycket skivor, det är sant… Men lite har det faktiskt avtagit. Ibland kan det till och med gå en vecka eller två utan att jag köper någon skiva. I stället får jag en massa kassetter av vänner som samlar på rariteter och vet precis vad jag är intresserad av. Kolla här, till exempel, det här är den senaste skörden, fick det här med posten i dag. (Robert Plant plockar upp 7-8 kassettband ur väskan, kassetter med prydligt handskrivna fodral.)

— Få se nu, vad har vi här? Jo, här är en kassett med outgivet Neil Young, gamla Buffalo Springfield-inspelningar från »Stampede«, det album som aldrig gavs ut. Oj, titta här, här finns till och med en outgiven »Neil Young Dance Mix«, det är nog överkurs till och med för mig. Vad mer… En kassett med gamla demoinspelningar av Bryan MacLean. Känner du till honom?

Är det han från Love?

— Ja, det var han som tillsammans med Arthur Lee till exempel gjorde den klassiska »Forever Changes«. Men den här kassetten (plockar upp en ny) är nog den jag kommer att lyssna på först. Det är gamla demos med Skip Spence, han från Moby Grape. Och, wow, kolla här (Robert Plant håller fram kassettfodralet en centimeter framför mina glasögon så att jag ska kunna läsa det finstilta.) Jack Casady spelar bas!

Ingen koll på honom tyvärr.

— Jack Casady från gamla Jefferson Airplane! Hade ingen aning om att han och Skip Spence gjort demotejper tillsammans. Det här kan nog låta verkligt utfreakat. Skip Spence, stackars Skip, blev aldrig sig själv igen efter alla droger han tog i slutet av sextiotalet. De senaste 25 åren har han gått i behandlingsprogram genom United States Health Department.

Vem är det egentligen som skickar alla de där kassetterna till dig?

— Det är en kille i Camden Town som vet att jag är total freak på den amerikanska västkustscenen… Men (håller fortfarande i kassetten) stackars Skip.

Hur sorterar du dina skivor?

— Jag brukade vara väldigt noga med att ha alla mina singlar i alfabetisk ordning. Men när jag splittade från en kvinna för ett tag sedan — en kvinna jag levde med så länge att jag faktiskt hunnit få alla mina singlar i ordning — gick det så snabbt vid flytten att jag var tvungen att stoppa ner alla skivor i en gigantisk koffert. En koffert som för övrigt ursprungligen var avsedd för att frakta indiskt te i. Men när jag lade dem i kofferten blev allt kaos, X hamnade vid W och så vidare. Innan jag dör måste jag därför sortera igenom allt igen för att se till att Maurice Williams & The Zociacs inte hamnar bredvid »I Love You« med The Volume’s. Jag har ett stort jobb framför mig.

Men det är alltså mest vinylsinglar som gäller?

— Ja, det är min period. Min ursprungliga period var ungefär 1957 till 1961. När sedan hela popvågen kom och sköljde bort Johnny Burnette och Ricky Nelson tappade jag intresset. Jag vaknade inte upp igen förrän Dylan hade rensat upp och berett plats för den amerikanska västkustvågen. Det är som sagt nästa period som jag är intresserad av. Jo, jag gillar förresten också garagemusik och New York-punk.

När du säger New York-punk, menar du då Richard Hell och sånt?

— Nej, nej, långt före det. Jag menar The Knickerbockers och New York-musik från sextiotalet. Även garagerock som Strawberry Alarm Clock och Electric Prunes. »I Had Too Much to Dream Last Night«, såna grejer. Jag har faktiskt också bildat ett coverband med gitarristen som jag brukade spela med i Band Of Joy, det band som John Bonham och jag hade innan Led Zeppelin bildades. Han och jag plus ett par unga collegekillar på bas och trummor spelar covers för vänner på olika fester. Vi spelar bland annat »7 and 7 Is« med Love och »Bluebird« med Buffalo Springfield. Och vi är faktiska ganska bra. We’re happening, man!

Det känns lite konstigt att sitta så här och prata med Robert Plant.

Länge var han nämligen fienden i min värld. Jag lyssnade aldrig på Led Zeppelin när jag växte upp. När jag växte upp under punkvågen, med The Jam och The Clash som ledstjärnor, var Led Zeppelin ett skällsord av nästan samma dignitet som Genesis och Pink Floyd. Jag lyssnade därför aldrig på dem av princip. Jag förknippade dem dessutom främst med »Stairway to Heaven« som fortfarande framstår som en av de 12 sämsta låtar som gjorts.

När jag tänker efter så var det nog först så sent som för åtta-nio år sedan som jag köpte min första skiva med Led Zeppelin. Efter att ha tagit del av John Squires gitarruppvisning när The Stone Roses spelade på Spike Island utanför Manchester omvärderade jag hela det tidiga sjuttiotalets gitarrock. I samma veva hörde jag »Rock’n’roll« på en bar. »Vad är det här?« frågade jag entusiastiskt. Efter att fått svaret »Zeppelin« skämdes jag som en hund. När sedan CD-boxen »Remasters« släpptes i början av nittiotalet var jag fast. Det senaste året har jag av någon anledning lyssnat mer på Zeppelin än någonsin.

Led Zeppelin förknippas ibland med sjuttiotalets mest bombastiska arenarock och gitarrsolorunkande, men när man läser gamla artiklar eller böcker om bandet märker man att Led Zeppelin tvärtom stod helt utanför den scenen — och utanför alla scener över huvud taget. Bandet gav sällan intervjuer och sågades konsekvent av musikpressen. De vägrade dessutom att ge ut singlar i hemlandet England, vilket skulle kunna ha varit kommersiellt självmord. Men i stället såg de till att ryktet om dem spreds på undergroundnivå. De som talade om Zeppelin var inte de som sett dem hypas i tidningar eller hört dem i radio, utan de som faktiskt verkligen hade lyssnat på dem.

Många artister nu för tiden tenderar att bränna sin låga väldigt snabbt. Mycket beroende på att de blir överexponerade i media. Ni i Zeppelin verkade närmast ha en medveten plan för att undvika det. Ni lyckades behålla ett exklusivt skimmer kring er grupp. Folk fick upptäcka er själv. Var det medvetet?

— Ja, det var helt medvetet. Särskilt i England, där vi ju bodde, försökte vi medvetet bromsa uppmärksamheten och hålla en så låg profil som möjligt. Det var till exempel därför vi aldrig släppte en enda singel i England, inte ens »Stairway to Heaven« släpptes ju på singel, trots skivbolagets kraftiga påtryckningar. Vi visste att om vi skulle kunna leva ett drägligt och värdigt liv i England så kunde vi inte göra det om vi samtidigt var mediastjärnor vars ansikten syntes överallt.

— Vi skulle till exempel aldrig ställt upp på omslagsplåtningar för några andra tidningar än musiktidningar. Om man syns på framsidan på alla modetidningar och glassiga magasin blir man snart förvandlad till Phil Collins. En fånig ekorre som bara ler glatt. På den tiden fanns det inte heller några glassiga musiktidningar som den här (viftar med Pop) så valet var rätt lätt.

Du har sagt att man som sångare måste stå vid sina ord. Att det liv man faktiskt lever också måste vara det man sjunger om. Detta i motsats till Zeppelins efterföljare i hårdrockgenren. Artister som sjunger om piskor och djävlar men sedan spelar golf och äter glass på fritiden.

— Exakt. All den musik jag gillar är gjord av artister som är ett med sin musik. När jag började sjunga var jag naiv nog att tro att alla gör det på grund av passion. Det var först senare som jag fattade att det även fanns andra motiv, girigare motiv. Jag menar, jag är en förmögen man, men jag har ändå inte hälften så mycket pengar som de flesta andra i min position. Men så har jag faktiskt heller inte sålt mig eller kompromissat med det jag vill göra. Och det är jag väldigt glad för i dag.


ROBERT PLANT och JIMMY PAGE gör comeback med albumet »Walking Into Clarksdale«.


Jan Gradvall

Annonser

Postat i:Jan Gradvall, POP vol 2 #5, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: