Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Ian McCulloch

Ian McCulloch

Ian McCulloch

Saint-Germain-des Prés, Paris, 14.05

Glåmig trasselsudd från Liverpool. Ian McCulloch bildade Echo & The Bunnymen för tjugo år sedan tillsammans med sina kompisar Will Sergeant och Les Pattinson, samt trummaskinen Echo. De uppfann den allvarliga, pompösa rock som U2 kommersialiserade och diggade The Doors så mycket att de snokade upp deras keyboardist Ray Manzarek för att spela in »People Are Strange« till vampyrfilmen »The Lost Boys«. Bandet upplöstes i slutet av åttiotalet, startade värdelösa sidoprojekt som Electrafixion och gjorde ifjol comeback med det vackra albumet »Evergreen«. Ian är känd för att fylla fickorna med bananer när han uppträder.

Har du någonsin skrivit en låt om turnélivet?

— Nej. Det har förmodligen smugit sig in i en del låtar ändå, jag har ju tillbringat en del tid hemifrån, men en regelrätt låt om turnélivet? Tror inte det. Det lär dröja innan världen får se mig skriva en »Route 66«.

Lever du upp till rock’n’roll-myten när du är på turné?

— Jag försöker ha så kul som möjligt vilket antagligen innebär att jag för någon sorts, eeh, rock’n’roll-tillvaro. Jag hänger i barer och dricker sprit och så. Och lever ut andra… rockgrejer. Fast det hade jag gjort även om jag jobbat som mjölkbud.

Hur förbereder du dig för giget?

— Jag låter bli att äta innan spelningen. Ibland äter jag inte på flera dagar. Fast jag äter mycket bananer. Jag gillar verkligen bananer.

Brukar du titta på förbandet?

— Njäe, helst inte. Jag gillar inte att stryka runt i konsertlokalen innan spelningen, det är förskräckligt deprimerande. Idiotiska typer som står och pratar smörja i vartenda hörn. Det går mig på nerverna.

Vad är de första orden du säger till publiken?

— Jag säger väl »hello« eller något sånt. Det behövs inget mer. Publiken vet ju ändå att vi är Echo & The Bunnymen. Jag pratar bara när jag är på humör. Vissa kvällar är jag trumpen och blyg, då säger jag ingenting. Fast somliga ställen tar fram entertainern i mig. Ibland känner jag mig som Elvis måste ha gjort under sin Las Vegas-period.

Bjuder du in fans backstage?

— Inte med en gång. Riktigt bra spelningar tär på en, jag blir verkligen skittrött efteråt och då kan man ju inte slå om och bli nån mysfarfar som skakar hand och bjuder på bira direkt efteråt. Fast ibland bjuder vi på bananer innan spelningen. Bananer är bra mat. Lite svåra att svälja ibland, om du förstår vad jag menar…

Inte riktigt…

— …well, i alla fall, tjugo minuter efter spelningarna brukar vi öppna dörrarna och bjuda in lite folk. Vi har ett litet följe som åkt med oss från England den här gången, de kommer vi definitivt att bjuda in. Ibland stannar folk åt helvete för länge och då får jag lust att slå dem på käften.

Gör du det då?

— Höhöhö, nej, jag bjussar på bananer. Jag gillar verkligen bananer. Det är bra mat. Nej, inte fan slår jag min publik. Jag älskar ju min publik. Jag vill anstränga mig för deras skull. Även om de kan plåga skiten ur en ibland. Det här är ett tufft jobb.


Anna Hellsten och Fredrik Strage

Annonser

Postat i:Anna Hellsten, Fredrik Strage, POP vol 2 #5, , , , ,

One Response

  1. […] Stansfield / Lazy Lester / Andrew Weatherall / Flora Purim / James Johnston (Gallon Drunk) / Ian McCulloch (Echo & The Bunnymen) / Bounty Killer / Donovan / Tanya […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: