Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Lisa

Lisa Stansfield

Lisa

Hotel Reisen, 15.17

Via programledarjobb, ett par år som hårt arbetande sångerska för bland andra Blue Zone och Coldcut, och slutligen monsterhiten »All Around the World« tog Lisa Stansfield sin flickdröm om att bli en kvinnlig Barry White hela vägen från bondhålan Rochdale till scenen i legendariska Apollo Theatre i New York. Efter klassiska debuten »Affection« har Lisa släppt en handfull album med snygg, sjuttiotalsstukad soul. Fjolårets »The Real Thing« innehöll inte helt oväntat en cover av Barry Whites vällustiga »Never, Never Gonna Give You Up«.

Vad är det första du säger till publiken?

— Oftast börjar vi med en låt, och sedan säger jag »Hello XX«, beroende på vilken stad jag är i. En gång när vi spelade i Stuttgart skrek jag glatt »Good evening Berlin!«. Min keyboardist stod och skakade på huvudet och gjorde konstiga tecken åt mig men jag begrep ingenting förrän jag märkte hur tyst och stel publiken blivit. »Oops, I’m sorry« sade jag och flabbade. Det var fasansfullt pinsamt.

Brukar du vakna på morgnarna och inte komma ihåg var du är?

— Oh ja, hela tiden. Fast efter det som hände i Stuttgart försökte jag hålla reda på åtminstone de tyska städerna. Jag klistrade upp lappar i mitt omklädningsrum där jag skrev »godmorgon Lisa, du ar i München!« eller »i dag är du i Berlin!«.

Brukar folk kasta upp saker på scenen?

— Ja, mest blommor och teddybjörnar. Kalsonger och annat äckligt har jag faktiskt sluppit.

Brukar du kasta saker på publiken?

— Neeej! Hahaha!

Har du fått några ärr av turnélivet?

— Jag har ett läbbigt ärr på höger ben. När jag var i Japan 1992 fick basisten för sig att han skulle flytta runt alla monitorerna på scenen. Under konserten hade vi ett mellanspel med scenen helt nersläckt och då snubblade jag förstås över en av de där jävla lådorna. Jag fick en vass kant rakt in smalbenet och fick göra resten av konserten med blodet sprutande från såret. Det vilade nog en förbannelse över Japan-turnén. Kvällen efter ramlade saxofonisten backstage och slog lillfingret ur led, och ett par dagar senare fick keyboardisten en hjärtattack.

Vad brukar du kräva på din rider?

— Oh really, jag kräver ingenting. Jag vill gärna ha lite öl efter konserten, men det spelar ingen roll vad det är för märke. Jag är inte särskilt kinkig.

Vilka fans bjuder du in backstage?

— Oftast är det sådana som vunnit tävlingar där priset är att få komma backstage och träffa mig. Jag småpratar och signerar lite skivor och så.

Brukar du inte partaja med dem?

— Neeeej! Hahaha!

Har du fastnat i tullen någon gång?

— Nej, faktiskt inte. Jag brukar köpa med mig en herrans massa Silk Cut i tax free-butiken när jag far iväg, för de är hopplösa att få tag på utomlands. Skulle tullen haffa mig får jag väl betala den jävla skatten. Ingen rör mina cigaretter!

Blir du en bättre människa av att turnera?

— Tveksamt. Jag brukar mest bli jävligt trött på mig själv.


Anna Hellsten och Fredrik Strage

Annonser

Postat i:Anna Hellsten, Fredrik Strage, POP vol 2 #5, , , ,

One Response

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: