Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Sonic Youth på skiva

Sonic Youth på skiva

Sonic Youth

Neutral 001 [1982]

Sonic Youth bildades i efterdyningarna av den No Wave-scen som härjade i New York i slutet av sjuttiotalet. Förebilder var band som DNA, Mars och Teenage Jesus And The Jerks. Men här på debuten hörs de engelska influenserna tydligast. Gang Of Fours vita funk. Swell Maps hemmainspelningar. På »I Dreamed a Dream« är Kim Gordons basspel ett eko av Peter Hooks mörka, hotfulla basgångar i Joy Division. Enligt Lee Ranaldo skrevs låtarna till det här minialbumet närmast för att de fick chansen att spela in dem, och det hörs att Sonic Youth ännu inte hittat den stil som senare kom att revolutionera gitarrpopen.

Confusion Is Sex

Neutral 009 [1983]

»Songs kids make up when they’re banished to their rooms«, sade kritikern Greil Marcus om Sonic Youths första fullängdsalbum. Och det här låter verkligen som ett band inlåst i ett mörkt rum; drönande sånger om hopplöshet, grått brus och en livecover av The Stooges »I Wanna Be Your Dog« med så dåligt ljud att högtalarna gråter. Instrumentala »Freezer Burn« spelades in i ett kylrum på en restaurang i Chelsea.

CD-utgåvan innehåller även EP:n »Kill Your Idols«.

Bad Moon Rising

Homestead 016 [1985]

Innehåller första riktiga knockouten, »Death Valley ’69«. Lydia Lunch gästsjunger och tillsammans med Thurstons sång, de duellerande gitarrerna och den granithårda basen trissar hon upp en låt som formligen exploderar. Helt omistlig. Albumet i övrigt saknar fokus, gitarrerna dronar mest runt och ibland är det lika flippat som någonsin John Coltrane eller Sun Ra. Svårtillgängligt med andra ord. Ett av extraspåren på CD-utgåvan är »Halloween«, Kim Gordons feministiska manifest. Hundratals tjejer startade rockband efter att ha hört henne pratsjunga »Support the power of women«.

EVOL

SST 059 [1986]

Lätt förvirrad kompromiss mellan avantgardism och popidéer. Med två gripande undantag: »Star Power«, där Kim Gordon entonigt sjunger om en high school-flicka som längtar efter sina rockidoler, medan gitarrerna klingar likt vattendroppar i en japansk trädgård, och »Expressway to Yr. Skull« (på omslaget kallad »Madonna, Sean and Me«) med Thurstons rad om att döda »the California girls« och en solförmörkelse av cynismer.

Sister

SST 134 [1987]

Här faller alla pusselbitarna på plats. Deras tidiga idéer om att bryta ner och smula sönder vanliga låtstrukturer finns fortfarande kvar, men experimenterandet går aldrig över smärtgränsen utan kittas elegant ihop med en popådra som på inledande »Schizophrenia« når oanade höjder. Thurston och Lee spelar gitarr som om de vore besatta av djävulen och Kims röst på spår som »Pacific Coast Highway« är den sexigaste som fästs på vinyl. Förtätat, förhäxat, bitvis magiskt. Första mästerverket. Och se för guds skull till att höja volymen!

Daydream Nation

Enigma 75403 [1988]

I sitt ursprungliga vinylutförande var det här en mastig dubbel, där bandet med dittills oöverträffad auktoritet lyckas få alla sina starkaste sidor att blomma ut och smälta ihop på ett och samma album. Vilket resulterat i klassiker som popnerviga »Teen Age Riot« och skräpigt vibrerande »Silver Rocket«. Låten »Eric’s Trip« gav namn åt en begåvad Sub Pop-combo. De fantastiska korsstygnsgitarrerna i »Trilogy«, Kim Gordons coola pratsång (»Does this sound simple? Fuck you!«) och de tuffa, genuint New York-doftande omslagsbilderna har säkerligen sparkat igång åtskilliga rockband och skivbolag.

Ciccone Youth: The Whitey Album

Enigma 775402 [1988]

Covern av Madonnas »Into the Groove« är varken häcklande eller tounge-in-cheek; bara en distad inramning av åttiotalets bästa popsingel, lika respektfull som Shangri-La’s-flörterna på »Little Trouble Girl«. Sidoprojektet Ciccone Youth (där bandet förstärks av Mike Watt och J. Mascis) når via risiga men svängiga trummaskiner, och löjliga dialogpartier som »Two Cool Rock Chicks Listening to Neu«, fram till en befriande originell punkrock. »Macbeth« och »Needle Gun« hör till bandets råaste instrumentallåtar. Och Robert Palmers »Addicted to Love« sjungs av en klassiskt cool Kim, dåsig som en uttråkad, popcornkäkande barnvakt.

Goo

Geffen 24297 [1990]

Man får vara en rejält tragisk indienörd för att hävda att Sonic Youth sålde sig när de skrev på för Geffen. Förmodligen döv också. För detta, bandets förstlingsverk hos multibolaget, är allt annat än en tillrättalagd, anpassad platta. Thurston Moore tycker själv att skivan blev onödigt stel. Men det räcker att lyssna en minut på det glödgade gitarrdallret i exempelvis »Mote« för att inse hur högt Sonic Youth höjde sig över all annan modern amerikansk gitarrock i början av nittiotalet. Och mikrohiten »Kool Thing« är något av det fräckaste de spelat in.

Dirty

Geffen 24485 [1992]

På ytan kan »Dirty« verka som ett förhållandevis normalt rockalbum och en flirt med både fans och oinvigda. Men den som bortser från Butch Vigs slicka produktion hittar en av Sonic Youth mest konstnärliga och djuplodande skapelser, en meditativ odyssé om det lilla barnets utsatthet och vad som gör livet gott. »Dirty« är, under stark påverkan från Kim Gordon, också ett av bandets mest politiska album. En låttitel som »Youth Against Fascism« talar för sig själv.

Experimental Jet Set, Trash and No Star

Geffen 24632 [1994]

Så snart Sonic Youth närmat sig några andra band har de alltid skyndat sig att ta ett jättekliv i en ny riktning. På »Experimental Jet Set…« valde de att trotsa grungen genom att visa upp sig som spelskickliga och känslosamma musiker. Skivan — som av de nytillkomna »Dirty«-fansen kallades både olyssningsbar och en kreativ katastrof — känns i retrospektiv som ett minst lika organiskt konglomerat som någonsin »Sister« eller »The Whitey Album«.

Washing Machine

Geffen 24825 [1995]

Det första Sonic Youth-albumet inspelat utanför New York tar bandet på en resa tillbaka till nybyggarandan som präglade »Daydream Nation«. I Easley Studios, Memphis, har bandet fått ihop den ultimata sammansmältningen av konstmusik och slackerkultur. Bandet är vid det här laget veteraner men rör sig fortfarande genom rockens allra skummaste ljudlandskap. Kim Deal/Kim Gordon-duetten »Little Trouble Girl« är en cool hyllning till Shangri-Las »Remember (Walking in the Sand)« och avslutande »The Diamond Sea« bjuder på åtta minuters andlös improvisation.


Håkan Steen skriver om nya albumet »A Thousand Leaves« på recensionssidorna.


Terry Ericsson, Madelaine Levy, Håkan Steen & Fredrik Strage

Annonser

Postat i:diskografi, Fredrik Strage, Håkan Steen, Madelaine Levy, POP vol 2 #5, Terry Ericsson, , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: