Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Sonic Youth

Sonic Youth

Sonic Youth är rockhistoriens mest inflytelserika gitarrband. I sjutton år har de gjort gnisslande låtar som spricker i sömmarna. Det rockband som inte påstår sig vara influerat av Sonic Youth ljuger. Fredrik Strage åkte till Lyon och New York för att träffa bandet som döpt sitt tionde album efter en fransk bakelse. Fotografier av Peter Norrman.

DE KILAR STADIGT sedan sjutton år men makarna Moore i Sonic Youth är fortfarande omaka. Thurston har alltid varit den pojkaktige tvåmetersdrasuten.

— Vacker och ståtlig, minns sångerskan och poeten Lydia Lunch som spelade in singeln »Death Valley ’69« med bandet redan 1984.

— Första gången jag såg honom var på tunnelbanan. Han stirrade på mig. Jag stirrade på honom. Vi bodde båda två på Lower East Side och han gillade mitt band Teenage Jesus And The Jerks, men vågade inte prata med mig. Han var en egendomlig kille. Särskilt jämfört med alla smutsiga rockers som sköt heroin. Man behövde bara titta på Thurston så kändes hela världen ljusare och vackrare.

Kim Gordons stenansikte har en annan effekt. Hundratals journalister har beskrivit henne som »the ice queen« och varje gång har hon avfärdat dem som »loser writers with bad teeth at 26«. Själv minns jag alltid ett klipp ur videon till »100%« när jag ser henne; sekunden efter Steve Shelleys trumbreak när kameran zoomar in Kims svarta pilotglasögon och sweatshirt med texten »EAT ME«.

Just då är hon hårdare än Ol’ Dirty Bastard, Patti Smith och Alec Empire tillsammans. Hårdare än betongväggarna i sporthallen utanför Lyon där vi träffas.

Hennes man står på scen och klöser gitarrsträngar i något som inte ens Einstürzende Neubauten skulle kalla soundcheck. Kim sitter i logen och förklarar med släpig röst varför rock’n’roll handlar om homosexualitet.

— Män vill känna på varandra. Det finns inte många andra tillfällen, förutom inom sport, då de kan luta sig mot varandra och visa känslor. Rocken är den perfekta ursäkten.

— Och så handlar det om elektricitet, fortsätter hon. Vi fungerar inte utan ström. En gång gjorde vi en unplugged-spelning eftersom Neil Young bad oss, men när vi kom dit med våra akustiska instrument hade alla struntat i att det skulle vara unplugged, till och med Tracy Chapman hade värsta förstärkaren. Så vi gjorde en hemsk cover av »Personality Crisis«. Och krossade instrumenten.

Kim Gordon var tolv år när hon fick Vladimir Nabokovs »Lolita« av sin mor. Meningen var att boken skulle få henne att hålla sig i skinnet — och inte förfalla till en flörtig flicksnärta som Nabokovs romanfigur — men Kim hade alltid varit mer tomboy än lolita och hennes enda förebild var storebror Keller som lyssnade på Jefferson Airplane. Han var elak. Hon ville bli likadan trots att han slog de yngre barnen i skolan och skrattade åt henne när hon inte förstod vad Bob Dylan sjöng om.

— Vi bodde i västra Los Angeles och så fort jag blivit tonåring tyckte jag att allt var tråkigt. Om man var under 18 fick man inte vara ute efter klockan tio på kvällen. Så vi stack till San Francisco i stället. På fredagarna kostade det bara tio dollar att flyga dit. Jag såg Grateful Dead hur många gånger som helst.

Efter att ha gått ut Santa Monica College började Kim på konstskola i Toronto där hon vantrivdes. 1980 flyttade hon till New York och fick jobb på ett galleri. Första tiden var hon inneboende hos konstnärinnan Jenny Holzer som presenterade henne för Cindy Sherman, Robert Longo, David Sully och andra blivande hotshots i Sohos gallerivärld. Hon genomförde egna projekt; allt från att riva sidor ur Harper’s Bazar och klistra ihop collage, till att måla en akvarell av Debbie Harry i poeten Dan Grahams kök. Det var han som uppmuntrade Kim att starta sitt första riktiga band CKM tillsammans med väninnorna Christine Hahn och Stanton Miranda. De skrev låten »Cosmopolitan Girl« genom att på måfå sätta ihop rader ur modetidningen Cosmopolitan.

— Vi skulle uppträda med Dan i Boston. Han hade en märklig poesishow då han först beskrev publiken och sedan vände sig mot en spegel och beskrev sig själv när han beskrev publiken. Han var så upptagen med det att han inte märkte att vi inte kunde spela och att Miranda gömde sig på toaletten.

CKM uppträdde aldrig mer tillsammans, men Miranda tog med Kim för att se rockbandet The Coachmen på Plugg Club. Efter giget presenterades hon för bandets gitarrist Thurston Moore. »Jag tyckte att han var söt.« Två veckor senare satt de på golvet i en takvåning i Brooklyn och hamrade på varsin gitarr. De fick hjälp av gitarristen Lee Ranaldo och när Thurston döpt bandet till Sonic Youth (inspirerad av reggaebandet Big Youth och MC5-gitarristen Fred »Sonic« Smith) gjorde de sitt första gig på ett galleri i Tribeca. De slog på gitarrerna med trumpinnar, uppfann nya ackord med hjälp av borrmaskiner och lämnade scenen efter tio minuter. Hösten 1981 fick de kontrakt med avantgardekompositören Glenn Brancas etikett Neutral och tidigt året därpå släpptes EP:n »Sonic Youth«.

— Vi har aldrig haft en hit, säger Kim. Efter »Dirty« 1992 tjatade alla om att vi skulle få ett »kommersiellt genombrott« men vi begrep inte varför. Vår musik trivs inte på topplistorna.

När deras vänner Nirvana erövrade världen förstod de också att framgång inte gick hand i hand med ett värdigt liv.

— Jag pratade med Kurt när de fått kontrakt med Geffen och han jublade över att de skulle sälja miljontals skivor. Men han förstod knappast att berömmelsen skulle förstöra honom. Lika lite som vi förstod varför skivbolagsmänniskor sade att vi uppfunnit »grunge«.

— Hela rockstjärneprylen är kuslig. Människor förvandlas till zombies. Kanske är det svårare att förstå de känslorna när man blir äldre. Den enda person jag någonsin bett om en autograf är Schoolly D:s DJ Code Money. Han signerade mina jeans. Och Nancy Sinatra förstås. Vi upptäckte henne under en konsert då hon stod mitt framför scenen och vinkade till Thurston när han slog sönder gitarren.

Coco Hayley, Kim och Thurstons tvååriga dotter, tultar in i logen med två gigantiska hörselskydd på huvudet. Kim lyfter upp henne i knäet och förklarar att de köpt skydden i en vapenaffär.

— Hög volym är inte lika viktigt för oss längre, säger hon. Det är förutsägbart. Ungefär som att måla ett anarkist-A på läderjackan, raka mohawkfrisyr och se dum ut. Det enda sant radikala är att spela musik utan att bry sig om vad andra tycker, utan att tänka på vad som säljer, utan att dra ner brallorna på scenen och fåna sig. Visserligen brukar jag smasha gitarren men jag gör det inte för syns skull. Jag gör det för att jag måste.

Ett par timmar senare ligger 201 centimeter Thurston Moore på scenen och brottas med en gitarr. Hårkalufsen hänger i stripor över ansiktet och han brister ut i ett löjligt flin när han slår av en sträng. Kim bultar på basen. Lee och Steve försöker samsa gitarr och trummor, men Thurston strimlar deras rockbeat likt en skördetröska tankad med plutonium.

De håller på att avsluta »Teenage Riot«, »Washing Machine« eller »Silver Rocket«. Jag vet inte riktigt. Gitarrerna dånar så högt att låttitlarna suddas ut. Beck, som värmt upp publiken, står bredvid mixerbordet och gungar godmodigt på huvudet som om han lyssnade på »Tom Dooley«.

— Vi bryr oss mindre och mindre om att vi spelar för en publik, säger Kim. När vi började fanns alltid nervositeten över vad folk skulle tycka. Nu går vi bara upp på scenen och kör. Vi är helt självupptagna. Förmodligen skulle vi inte märka om publiken gick hem och tittade på TV.

Jag frågar om hon någonsin ångrar att hon valde rocken i stället för att bli konstnär eller gallerist. Hon vaggar Coco, som somnat, och säger att huvudsaken var att hon kom till New York. Det gick inget vidare för hennes bror som stannade kvar i Kalifornien.

— Vi trodde att Keller skulle få ordning på sitt liv när han blev kär i en jetsetflicka som hette Marina. Hon hade en röd sportbil som han gillade. Men hon lämnade honom. Och han kastades ut från skolan. Ett par veckor senare hittades hon mördad bredvid sin bil. Min bror förhördes och alla var rädda för honom, tills det stod i tidningen att Marina mördats av någon som hette Charles Manson. Efter det blev Keller schizofren. Han försvann in i sin egen värld. Nu driver han runt på gatorna, äter sopor och tror att han är Jesus.

* * * * *

TVÅ ÅR SENARE faller ett grått vinterregn över New York. Jag ‘står lutad mot en betongvägg på Barclay Street, alldeles intill World Trade Center, vars torn slukas av smog innan de hunnit många meter upp i luften. Jag har bestämt träff med Sonic Youth, men Thurston och Kim har rest till Los Angeles eftersom hennes far plötsligt blivit dödssjuk.

»Anagrama«, den första låten på Sonic Youths röda EP »SYR 1«, snurrar i min freestyle och tinningarna trycks ihop av basen. Det låter som om Sonic Youth återvänt till de reggaeinfluenser som fick dem att döpa en låt på sin första EP till »The Burning Spear«. Tills jag upptäcker att min stereo inte lyckats radera den Lee Perry-dub som tidigare funnits på kassetten, utan mixat ihop den med Sonic Youth.

Musiken är så finmaskig att främmande läten glider rakt igenom den. Likt ett durkslag av gitarrsträngar, placerat under en stupränna som sprutar ut Velvet Undergrounds »Sister Ray«, SPK:s »Leichenschrei«, Miles Davies »Dark Magus«, ambulanssirener på Broadway, klapprandet av italienska skor på väg mot Wall Street, snålblåsten kring mina örsnibbar och ljudet av en svart man som rusar upp ur tunnelbanan, trycker ett flygblad från Jehovas Vittnen i min hand och mumlar något om domedagen.

Sonic Youths studio ligger på Murray Street, ett stenkast från Bank of New York och USA:s kapitalistiska hjärta. Trummisen Steve Shelley väntar i vestibulen, klädd i toppluva och rundbågade glasögon som får honom att se ut som en liten tant. Gitarristen Lee Ranaldo dyker upp efter ett par minuter, med de akneärriga kinderna rödbitna av vinden och det gråsprängda håret spretande åt alla håll.

— Vi skaffade det här stället för två år sedan, säger han när vi stigit in i hissen.

— Thurston kallar studion Blood Bath, Steve kallar den Steve’s Place, Kim säger Tribeca Music Center och jag har döpt den till Echo Canyon efter en hemlig dal som Stålmannen flyger till i mitt favoritavsnitt av »Lois & Clark«.

Studion består av två stora rum fyllda av inspelningsutrustning och instrument, en städskrubb, ett litet kontor så stökigt att man skulle behöva grävskopa för att städa och ett kök där ingen verkar ha diskat sedan i somras. Väggarna är tapetserade med bilder av Elvis, Patti Smith, Sun Ra, Neil Young och Serge Gainsbourg, samt hundratals av Sonic Youths egna konsertaffischer; från fotokopierade collage med bilder ur skräckfilmen »Children of the Corn«, till fula teckningar av tvättmaskiner från världsturnén efter förra albumet »Washing Machine«.

— Här är omslaget till nya skivan, säger Steve och visar en serie fotografier av en liten flicka med Musse Pigg-öron, som sitter i en säng och ser trött ut.

»A Thousand Leaves«, som gruppen kallar sitt tionde album, har uteslutande spelats in i Echo Canyon. Här behöver bandet inte bry sig om studiotider utan kan spela när de får lust. Vilket passar deras låtskrivande som baseras mer på improvisation än konventionellt sökande efter melodier och refränger. Thurston kallar det »instant composition«.

— Vi har alltid fungerat så, berättar Lee. Ibland har någon av oss kommit med färdiga låtidéer till studion, men de har aldrig lett till något lika bra som våra improviserade partier. Den här skivan är ännu mer friflytande än den förra. Vi har en väldigt rytmiskt spelstil, utan någon som spelar »lead guitar«, och därför blir låtarna så konturlösa. Ibland lyssnar vi på dem och har ingen aning om vem som spelar vad. Gitarrerna är ormar som slingrar sig runt varandra. Man hör inte var den ena börjar och den andra tar slut.

Under det senaste året har bandet också släppt tre instrumentala EP på sin egen etikett Sonic Youth Records; den röda »SYR 1« med låttitlar på franska, den blå »SYR 2« med titlar på holländska och, tillsammans med Chicago-gitarristen Jim O’Rourke, den svarta »SYR 3« med titlar på esperanto. Musiken går sällan på tomgång (vilket brukar vara problemet med tjugo minuter långa, improviserade stycken) utan har en egendomlig, magnetisk effekt.

— Vi spelar in hundratals timmar på tejp och en stor del av arbetet är att välja rätt stycken, säger Steve. För att göra den här sortens musik räcker det inte att man kan spela. Man måste framför allt vara en bra lyssnare.

— EP-serien är mer uppfuckad än albumet, men flera partier överlappar varandra, säger Lee. Målet har aldrig varit att göra så konstiga ljud som möjligt. Vi spelar för att slippa ha tråkigt. Jag antar att det gör oss till ett rockband.

Myllret av sidoprojekt kring Sonic Youth botar också eventuell tristess. Steve styr sin egen etikett Smells Like Records från sitt hem i New Jersey och spelar ibland med gruppen Two Dollar Guitar. Lee har släppt ett tiotal soloalbum, senast den ambienta »Amarillo Ramp« och livealbumet »Clouds«, samt skrivit låtar tillsammans med DJ Spooky. Kim driver klädetiketten X-Girl och spelar i Free Kitten tillsammans med Julie Cafritz från Pussy Galore och Boredoms-trummisen Yoshimi. Thurston har på sista tiden jammat med jazzpianisten Cecil Taylor och varit inblandad i ett par hundra grupper. Den senaste hette Male Slut.

— Vi ser aldrig de aktiviteterna som sidoprojekt, säger Steve. Det är en av anledningarna till att vi spelat tillsammans så länge. Om vi får stimulans utifrån blir Sonic Youth aldrig rutin.

Han går ut i köket och hämtar tre burkar Dr Pepper medan Lee sätter igång en DAT-tejp med nya albumet.

»Contre le Sexisme« brakar loss med en rundgångsloop som Tricky skulle sampla. Kim sjunger märkliga rader som »Alice, Alice, come back! He’s just a kitten« och låter som om hon knutit ihop sina stämband med taggtråd. Sedan startar singeln »Sunday«, bandets finaste poplåt sedan »Trouble Girl«, och när gitarrerna skakar av sig melodin under ett femton sekunder långt gnisselparti börjar mina händer spela luftgitarr utan att jag tänker på det.

— En av fördelarna med den här studion är att gränsen mellan repetition och inspelning löses upp, säger Lee. Vi fångar låten i samma ögonblick som bitarna faller på plats, i stället för att spela in den när vi repat hundra gånger. Den första versionen är alltid bäst. Det är den som känns.

Här skiljer sig Sonic Youth från andra grupper. Även svårt avantgardistiska rockers brukar efter några år ha slipat bort kanterna som gjorde deras första låtar så vassa. De blir duktigare — vare sig de heter The Residents, Cabaret Voltaire eller The Ramones — och musiken spricker inte längre i sömmarna.

Sonic Youth zoomar in sina skönhetsfläckar, kopierar dem på skrynkligt notpapper och låter dem bli utgångspunkten för nya improvisationer. Därför skär rundgången på »A Thousand Leaves« lika hårt genom öronen som något från »Confusion Is Sex« eller »Bad Moon Rising«.

— Like Bruce Lee said, it’s the method of no method.

Orden kommer från Lydia Lunch som beskriver »no wave«, den underjordiska musikrörelse som puttrade i New York strax innan Sonic Youth bildades — och lämnade djupa spår i deras musik.

Själv var Lydia rörelsens Elizabeth Taylor, en tuperad toka som gapade undergångspoesi i Teenage Jesus And The Jerks. Ett av många band som tyckte att punk var kvävande Chuck Berry-musik och ville skrika högre. De andra no wave-banden hette saker som Tone Death, The Gynecologists, DNA, Theoretical Girls och Mars. De gjorde musik som ingen brydde sig om, tills Brian Eno dök upp i New York och sammanställde samlingen »No New York«. Efter den brydde sig inte ens banden själva och scenen dog.

— Punken var ett stort mediaspektakel men musikaliskt ledde den ingenstans. No wave var den första rörelse som skapade rock av rent oväsen, säger kompositören Glenn Branca som blev en guru för scenen.

Hans grupp Ascension, även kallad »Glenn Branca’s Guitar Army«, förvandlade den ibland jobbigt knasiga no wave-rocken till hisnande symfonier. Lee Ranaldo och Thurston Moore spelade båda i orkestern och när Branca släppte Sonic Youths första EP hade han lärt dem många udda fingersättningar.

— Lee är den bästa gitarrist jag spelat med, säger Branca. Både han och Thurston har insett vad jag själv insåg efter några år som musiker; att gitarren bara är en bit trä med metallsträngar och att det inte finns någon anledning att visa den respekt. Jag har bytt ut strängarna mot trådar av koppar, brons och aluminium. Jag har hoppat på gitarren, slagit på den med vedklabbar och konstruerat en två och en halv meter lång gitarrhals för att få annorlunda resonans. Så länge de udda experimenten inte blir ett självändamål kan man göra vad man vill. Dessutom förstår Sonic Youth att det finns ett samband mellan smärta och extas. De har visserligen aldrig spelat lika högt som exempelvis tidiga Swans, men när de verkligen krämar på blir de fula och skräniga ljuden de allra vackraste.

— Vår musik är enklare än någonsin, säger Lee Ranaldo medan vi traskar genom duggregnet till hans lägenhet på Broadway vid City Hall Park.

— Vi använder allt färre instrument och försöker utnyttja tystnad och lugn lika mycket som distortion och volym. Framför allt tror jag att vi blivit mer lyhörda. Jag tänker på musik hela tiden. Här ute på gatan precis som i sängen eller vid köksbordet. Kanske har jag lärt mig John Cages läxa, att omgivningens alla ljud bidrar till musiken. Han stängde av grammofonen och lyssnade på ljud som kom in genom hans öppna fönster.

Lee bor i en stor enrummare med böcker och skivor utspridda på golvet. Det skulle se riktigt stökigt ut om han drog upp persiennerna. Han bläddrar i en tjock fotopärm och visar bilder som han tagit av ett gult hus mittemot studion. Sedan ger han mig »Moroccan Journal«, en vinröd bok han skrivit om sitt besök i Jajouka. Den marockanska by där Brian Jones hängde i slutet av sextiotalet för att röka kif och glömma Rolling Stones. Samma ställe som tjugo år tidigare besöktes av William S. Burroughs, Paul Bowles och andra beatniks som ville försättas i trans av de lokala musikerna.

— Där finns varken elektricitet eller rinnande vatten, berättar Lee. Jag och ett gäng marockanska män satt kring brasan mitt i natten och spelade och rökte tills vi somnade. De hade enkla små träfioler och guimbri, ett instrument som påminner om en mandolin. Jag har aldrig hört något liknande.

Lee passade på att köpa lertrummorna som Steve använder titt som tätt på »A Thousand Leaves«. De placerar en finlemmad, puttrande rytm mellan gitarrerna.

— Men vi försöker inte låta marockanska, försäkrar Lee. Precis som vi inte försöker låta jazz bara för att jag lyssnar på John Zorn eller Thurston sträckläser Sun Ra-biografier. Vi har missat för många musikaliska genrer för att någonsin kunna tillhöra en. Vi var för unga för punken, för sena för no wave, för bra för new wave, för gamla för grunge och nu jämför man oss med Tortoise och andra band som sägs göra postrock. Vilken sorts musik gör vi egentligen? Jag vet inte. Jag bara spelar i det här bandet.

* * * * *

»THE DIAMOND SEA«, den tjugo minuter långa avslutningen på Sonic Youths förra album »Washing Machine«, pressar fram ett metalliskt landskap som får mig att tänka på Boyd Rice, en industrimusiker från Colorado som inte har något med Sonic Youth att göra, förutom att han under några år var gift med fanzineredaktören och Kim Gordon-kompisen Lisa Carver.

1975 försökte Rice få statligt anslag till en konsert under parollen »Hazard Music«. Publiken skulle sitta på bänkar runt en utegrill fylld av glödande kol och pistolkulor. Stora glasrutor skulle omgärda grillen så att publiken hörde ljudet av glassplitter samtidigt som kulorna exploderade och sköts ut i konserthallen.

Så känns Sonic Youth.

— Det gör ont. Går rakt in i märgen, säger Thuston Moore.

Vi talar på telefon, en vecka efter mitt New York-besök, och han beskriver de smärtsamma tandläkarbesök han tvingats till efter en olycka under bandets senaste turné.

— Jag gick in i en tysk glasdörr. Hotellpersonalen hade putsat den så blank att den inte syntes. Mina framtänder blev helt uppfuckade.

Under samma Europatripp fick Thurston idén till albumtiteln »A Thousand Leaves«, tack vare att han är en gottegris.

— Jag förälskade mig i en fransk bakelse som heter »Mille Feuilles«, tusen löv, eftersom den innehåller tunna lager av choklad och grädde. Verkligen smaskens. Varje morgon i Frankrike gick jag till närmsta bageri och bad om »Mille Feuilles«. Expediten begrep ingenting av min franska och alla bakom mig i kön skrattade. Till slut var jag tvungen att rusa ut och peka på bakelsen i skyltfönstret som en fyraåring. Alla skrattade ännu mer. »A Thousand Leaves« är kanske en poetisk titel men för mig symboliserar den förnedring.

Thurston berättar om konserter han gjort under det senaste året med diverse jazzmusiker, sin kärlek till brittiska jazzvirtuoser som Evan Parker och Derek Bailey, de senaste vansinnestejperna han fått från Yamatsuka Eye i The Boredoms och en improviserad konsert han gav ifjol då en kritiker sprang därifrån eftersom musiken fick honom att okontrollerat blöda näsblod.

— Det enda krav jag ställer på människorna jag spelar med är att de vill göra spirituell musik. Att de litar på ögonblicket. Struntar i att planera något. Själv har jag aldrig skrivit ner ackord innan jag spelar dem. Jag såg en gammal TV-intervju med Janis Joplin då reportern frågade henne hur hon skrev sina låtar. Hon bara log och sa: »I don’t write music, man. I just make it up.« Jag vill jobba på det sättet.

— Tyvärr finns det saker som jag är för mycket rockfarfar för att komma undan med. Första gången jag hörde Alec Empire och musiken på Digital Hardcore ville jag kasta gitarren och göra något liknande med en sampler. Men jag insåg att ingen skulle ta mig på allvar. Lika lite som Alec tog mig på allvar när jag bad honom om en autograf.

En idol som färgade »A Thousand Leaves« desto mer var beatpoeten Allen Ginsberg. När han dog ifjol skrev Thurston den vackra, Grateful Dead-rusiga »Hits of Sunshine« som tillägnas honom på konvolutet.

— Allen brukade komma på våra konserter. Man såg honom alltid på gatorna i Greenwich och han hade alltid en stund över för att småprata. Han utstrålade den sortens vänlighet som får en stad som den här att kännas som en liten by.

För tjugo år sedan, när Thurston flyttade från landet till New York, gav staden honom helt andra känslor. Första kvällen såg han Suicide på Max’s Kansas City. Alan Vega kravlade runt med jättestora solglasögon och krossade ölglas mot scengolvet. Han fångade människor med mikrofonsladden och försökte strypa dem medan han slickade dem i ansiktet.

— Jag var ett så stort punkfan att jag gick runt med New York Dolls-tröja trots att stammisarna på CBGB’S inte tyckte att det var så coolt. Det var enormt att se Joey Ramone och Johnny Thunders på riktigt. Och när en av mina kompisar började spela trummor med sångerskan Patti Palladin var jag den ende som kom på konserterna, förutom en spinkig kille som blängde på mig och sluddrade att han hette Sid Vicious.

— Allt det där fick min hemstad att kännas värdelös. Jag begrep inte hur jag hade kunnat överleva så många år i Bethel, Connecticut. Eftersom jag var näst längst i skolan tjatade alla om att jag skulle spela i basketlaget. Men den enda sport som intresserade mig var att röka gräs och lyssna på Deep Purple. Har du sett Richard Linklaters »Dazed & Confused«? Den visar exakt hur det var att ha tråkigt på high school 1974. Sista scenen, när de skiter i skolan och drar iväg i en bil för att köpa Aerosmith-biljetter, är mitt tonårsliv i ett nötskal.

Singeln »Sunday« skrevs till Linklaters senaste tonårsdrama »Suburbia«. Men framför allt är det en hyllning till en av Thurstons största hjältar.

— Söndag är solens dag. Sun Ras dag. Jag har lyssnat nästan ohälsosamt mycket på honom sista året. Och läst böcker om hans tankar kring världen, hans mix av egyptisk mytologi, black power och science fiction. Vi spelade på en festival i Central Park där han uppträdde ett par veckor innan han dog. Då fick jag chansen att prata med honom.

Vad sa han?

— Bara fyra ord. Han promenerade ut i publiken under spelningen, la en hand på min axel och viskade: »Sing the cosmo song«.

— Jag vet inte vilken låt han menade. Men förhoppningsvis kommer jag att sjunga den någon gång.


SONIC YOUTHS tionde album heter »A Thousand Leaves«. Skivorna från Sonic Youth Records finns än så länge bara på import.


Fredrik Strage

Annonser

Postat i:Fredrik Strage, POP vol 2 #5, ,

2 Responses

  1. […] som kallas no wave. Blott 16 år gammal bildade hon Teenage Jesus & the Jerks — ett band som, för att citera Fredrik Strage, “tyckte att punk var kvävande Chuck Berry-musik och ville skrika högre”. Tillsammans med […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: