Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Vi kallar det rockjournalistik!

Vi kallar det rockjournalistik!

VI VET VAD ni gjorde förra sommaren. Vi vet i alla fall att ni gjorde något skojigare än den självrannsakan som vi ägnade oss åt innan vi bestämde oss för att starta POP volym 2.

Vi ville göra tidningen piggare, snyggare och mer ödmjuk. Framför allt ville vi bli av med känslan av att vi agerade smakdomstol för läsare och andra musikjournalister. Vi ville uppmuntra läsarna att tänka själva. Att använda tidningen som rättesnöre emellanåt — när man inte vet vilket Nick Lowe-album man ska köpa eller tvekar mellan DJ Crystl och DJ Sneak — men att alltid välja själv, att aldrig knyta rättesnöret runt halsen och hoppa ut genom fönstret.

Nu har vi levt ett år med volym 2. Hur känns det? Vi själva är nöjda över att ha intervjuat artister som vi älskar, alla från Money Mark, Mos Def och Alec Empire till Belle & Sebastian, Flora Purim och The Boredoms. Men vi är också glada att POP volym 2 glider allt längre från det där som andra musikjournalister brukar kalla »bevakningsuppdrag«, ofta bara en ursäkt för att slippa skriva om annat och mer än skivorna som skickas ut av de stora skivbolagen.

Vi gör vad vi vill. Så länge musiken får oss att brinna.

Och vi vet att vi inte alltid varit lätta att leva med. Många av er blev arga efter att ha läst Andres artikel »Låt inte dom jävlarna ta dig« i förra numret. Han tog avstånd från nästan all vit, brittisk rockmusik och skrev att Radioheads »OK Computer«, en skiva som många av er hade köpt, inte var värd ett ruttet lingon.

Men vad ni än tyckte om den artikeln så anar vi att ni skulle må bättre om ni, utan att riva ner Thom E. Yorke- och Richard Ashcroft-tapeterna i sovrummet, också gav Beenie Man, Mos Def, Maxwell eller Buju Banton en chans.

Poängen med POP har aldrig varit att skriva några eviga sanningar. Har ni aldrig vaknat upp och avskytt något ni älskade i går? Klart ni har! Ena dagen vaknar vi upp och avskyr vit, brittisk rock. Andra dagar står vi längst fram på ett Embrace-gig, hyllar gamla skotska indiesinglar eller pratar vitt oväsen med Sonic Youth. Inget ögonblick är det andra likt. Men vi skriver om alla våra nycker i stället för att fortsätta lyssna på skivor som plötsligt låter dåligt.

Vi sade aldrig att det skulle vara lätt att läsa den här tidningen.

»It’s not an easy road«, som Buju sjunger.

Men det är viktigt att ni är med oss på färden.

POP-redaktionen, juni 1998

Annonser

Postat i:POP vol 2 #5

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: