Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Snart #4:2

Snart nr4 vol2

Tror han på magi? Jajamensan. Terry Ericsson nynnar simpla sånger medan goterna sparkar honom på smalbenet.

Music is a drug
We all have been addicted to a song
A warm embracing hug
That everlasting feeling is strong
Simple songs, they can lift me up or slowly pull me down
Simple songs, they can be the stuff
Helps me float or makes me drown

TEXTEN OVAN FÅR mig osökt att tänka på Lovin’ Spoonfuls »Do You Believe in Magic?«. Eller varför inte ett citat av Bobby Gillespie när han försöker förklara varför en simpel poplåt kan vara så magisk och ge så mycket inre styrka?

Göteborgarna Beep är årets första stora upptäckt. Jag minns att jag fått någon demo av dem tidigare. Det enda jag la på minnet den gången var deras logotype, snodd rakt av från IKEA-loggan. Ännu ett band som är intressantare designers än låtskrivare, tänkte jag och glömde bort dem.

Nu återkommer Beep med tre låtar som samtliga överträffar det mesta jag hört i demoväg det senaste halvåret. Och då har det ändå varit ett ovanligt starkt halvår för svensk underground-pop. Det räcker nästan med texten till »Simple Songs« för att popesteten i mig ska göra vågen, och själva låten är det närmaste någon svensk grupp kommit de vemodigt vackra stämningarna på The Bathers album »Kelvingrove Baby«.

»Hollywood Dreams« är fantastisk rakt-i-hjärtat-pop. »Shine« med sin lågmälda ton, sin utsökt slidände gitarr och smarta uttoning är samma slags episka/ pompösa pop som James var så bra på när de tog ut svängarna som mest. Okej, ingen brydde sig längre om James efter att manchestervågen ebbat ut och deras allsång »Sit Down« börjat falla i glömska, men för de av er som gillade låtar som »Say Something« är Beep ett måste.

Normalt sett brukar jag inte bli så värst exalterad över mer än ett band åt gången — om ens det — men de senaste månadernas demoskörd visar att det formligen jäser över av nya talanger ute i landet. Som jag påpekade i förra Snart-spalten är läget i min hemstad Stockholm ljusare än någonsin för oetablerade band; det finns en rad scener att visa upp sig på. Annars är det som vanligt Göteborg som dominerar med en uppsjö lovande combos, med viss konkurrens från Malmö-Lund-regionen och årets popstad Eskilstuna.

Den stora äran att inleda branschträffen/minifestivalen i Eskilstuna i slutet av januari fick det lokala hoppet Polythene. De har redan ett förlagskontrakt med Misty Music och en viss ryktbarhet. Sångerskan Sofia Strömbergssons karisma strålar till och med från ett bandfoto. Det hörs att Sofia har Honey Is Cools Karin Dreijer som sin stora förebild och det indikerar förstås att hon har de rätta smaklökarna.

Malmö-kvartetten Unsound lägger ner all sin kraft på klassisk new wave-pop, den avstickare till punken som hade sina mest utmärkande företrädare i engelska grupper som The Fall och The Wire. »50th State of Euphoria« har en bit upp till Fall-klassiker som »How I Wrote Elastic Man«, men tillsammans med Dipper förädlar de en gammal och solkig (men fan så cool) indiegenre bättre än alla andra i det här landet.

The Pang stoltserar med omgångens solklara hit, »Mileage«. Pang-på-rödbetan-pop i samma tradition som Weezer. Om de fixar till en lika smart video som den jänkarna gjorde till sin »Buddy Holly«, skulle även skåningarna rotera på MTV och ZTV. De har förvisso doppat en eller annan tå i någon ruskig grungesmet — och »360« är inget annat än shoegaze — men de håller hela tiden ryggen fri, inte minst tack vare Mattias Fribergs naturliga sång.

Stark sångare har även Jönköpings The Motorhomes, som med rätt uppbackning kan ha förvandlats till arenarockare inom ett par år. Radiohead-anstrukna refränger, känslig sång, mogna stråkar och inslag av northern soul-slogans som »keep on keepin on«. »Into the Night« kommer att beröra mer än en Thom E Yorke-ofil.

Introt till Espinozas »I Put My Trust in You« är ljuvligt Broder Daniel-skrammel, sångerskan är antagligen Souls Cecilia Nordlund när hon leker Debbie Harry framför spegeln och titeln har de snott från Joy Divisions »A Means to an End«. Det är klart lovande, men jag skulle vilja se dem live innan jag säger för mycket. Nu när jag inte vet hur de tar sig ut på en scen har jag en gnagande känsla att Espinoza kan vara musikaliskt förklädda goter.

Några liknande tvivel hyser jag inte för lundensarna Domino, som villigt erkänner att de är gamla syntnördar. Sångaren Stefan Åberg berättar käckt sin historia om hur han såg ljuset när han köpte samplingskittet »Music Machine« till sin Spectrum-dator. Domino har två klockrena hits i »Margaret« och »On Following Rules«, som båda låter som Pulp körda genom ett åttiotalssyntfilter. Om de koncentrerar sig på sin Pulp-sida (Åbergs röst ligger inte långt ifrån Jarvis Cockers), lägger bort Depeche Mode-influenserna och slutar name-droppa Wittgenstein finns det gott hopp.

Fans till Millencollin lär uppskatta det snärtiga öspopsoundet hos Cosmopolish, och att Mathias och Nikola från nämnda band verkat som tekniker/producenter hörs stundtals i ljudbilden. Distinkta refränger, något spår med Noel Gallagher-spetsad gitarr.

Beep, Polythene, Unsound, The Pang, The Motorhomes, Espinoza, Domino, Cosmopolish. Åtta nya band som kräver och kommer att få en massa uppmärksamhet.

Durango 95 (stökig göteborgsk punkrock, återigen åt Souls-hållet), Alimony (hantverksskicklig göteborgsk country-rock), Wilson (halländska anorakpunkare med en sångare som försöker låta som Buzzcocks Pete Shelley när han fortfarande var ung och kåt), The Original Pony (halländska popesteter som sneglar åt lite väl många håll — allt från Rolling Stones till Black Grape — men har ett fint Big Star-munspel på »Texas Hurricane«), Bohunk (hyfsad middle-of-the-road lo fi), Penti (svängiga refränger och Olle Ljungström-influerad sång, men lite väl naivt raka texter). Sex band som säkert kan stiga till en betydligt högre nivå.

Lite smolk i glädjebägaren är alla de goter som nu väller fram ur sina läderlappsgrottor. Det är framför allt ett band som väckt upp dessa från de döda — Radiohead. Thompan Yorke & co har förgiftat den svenska indiefloran. Och är det någon gång jag blivit riktigt utskälld så var det när jag sågade Radioheads debutalbum »Pablo Honey«. På Emmabodafestivalen 1993 blev jag hårt ansatt av två flickgoter som inte kunde förstå varför jag dissat deras favoritband.

— Det är bara min personliga smak och den säger att Radiohead är tråkiga, försökte jag lönlöst.

— Hur fan kan du skriva ner Radiohead, tjatade flickgoterna på.

— Jag somnar när jag hör Radiohead, försökte jag lika lönlöst.

— Hur fan kan du tycka illa om Radiohead, tjattrade de på.

— En öl? försökte jag uppgivet. Och så gav den spädaste flickgoten mig en hård spark på smalbenet.

Kväv goterna, vårda esteterna. Det är min paroll för dagen. Och så sjunger jag gärna den där Beep-strofen en gång till:

Simple songs, they can lift me up or slowly pull me down.

E-MAIL TILL TERRY: ericsson@ot.se

BEEP c/o Peter Olafsson, Linnégatan 39 B, 413 08 Göteborg
COSMOPOLISH c/o Tobias Ånvall, Badhusgatan 11, 702 10 Örebro
DOMINO c/o Stefan Åberg, Kastanjegatan 7:214, 223 59 Lund
ESPINOZA c/o Nordgren, Plantagegatan 9, 413 05 Göteborg
MOTORHOMES telefon 036-52556 (Petur) eller 036-71 91 97 (Adam)
THE PANG c/o Rasmus Liedbergius, Södervägen 24, 232 52 Åkarp
POLYTHENE c/o Carl Larsson, Styckjunkarvägen 51, 632 36 Eskilstuna http://www.hem2.passagen.se/polysite
UNSOUND c/o Anders Hansson, Helsingborgsgatan 6, 211 54 Malmö


Terry Ericsson

Annonser

Postat i:POP vol 2 #4, snart, Terry Ericsson, , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: