Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Album: TRICKY – Angels With Dirty Faces

TRICKY

Angels With Dirty Faces

Island/PolyGram

Som 17-åring satt Tricky i fängelse fyra dagar eftersom han ertappats med falska sedlar. Han var redan känd för att vandra runt i klänning och vara snabb med stiletten. Men bakom galler var han inte lika stöddig. Fångvaktarna tog ifrån honom hans astmaspray i tron att det var knark och mitt i natten fick han en attack. Han tryckte på larmknappen. Ingen brydde sig. Timme efter timme kippade han efter luft tills nästa morgon då han bara var en skakande liten hög.

Jag tänker på den natten varje gång jag lyssnar på »Poems«, »Makes Me Wanna Die«, »Christiansands« eller någon annan av Trickys panikslagna visor. Han rosslar fortfarande som om han har svårt att få luft och det enda som avspeglas i hans grumliga ögon är skräcken över att nästa andetag ska bli det sista. Astmasprayen bär han fortfarande med sig och han inhalerar den nästan lika ofta som han blossar på sina spliffar. Under det senaste året har han även använt steroider för att bota astman, vilket enligt honom själv gjort honom mer aggressiv och hatisk. Visserligen har han alltid varit smått misantropisk, men hans utfall har blivit våldsammare på sistone. Björk har han på klassiskt Lee Perry-manér anklagat för att vara vampyr och Finley Quaye, soulsångaren som fått mycket publicitet genom att säga att han är halvbror med Trickys avlidna mor, har kallats en usel lögnare som förtjänar att dö. Trickys eget skivbolag har också fått stryk. Island ägs av PolyGram, som ägs av Philips — som har intressen i vapenindustrin. Under fjolårets USA-turné stapplade Tricky runt på scenen och gastade »I don’t sell records, I sell guns, I’m making money for you, So you can kill a jew« innan han släppte bootlegtolvan »Divine Comedy« där han hävdade att hans skivbolag var i förbund med Satan och att den numera avgångne PolyGram-VD:n Eric Kronfeld var nazist.

»Divine Comedy« finns inte med på Trickys fjärde album. Här finns inte heller några av de ondskefulla poprefränger som han varit rädd att skivbolaget ska tvinga fram ur honom. »Angels With Dirty Faces« är en så svårlyssnad och snårig historia att »Nearly God«-skivan från 1996 framstår som en hitkavalkad.

Albumet inleds med den egendomligt svajande »Mellow« som Tricky kvider sig genom med sjukligt ljus röst. Singeln »Broken Homes« följer, med PJ Harvey och en gospelkör som gäster över en grov, sotig galärslavsrytm. Polly låter plågad, som om hon vill därifrån, och hennes röst glider upp i ett sakralt tonläge medan Tricky mumlar sina besvärjelser i skuggorna. Nästa spår är »Mary McLeary« där en ostämd gitarr startar ett slappt funkbeat. Musiken tumlar fram likt ett fyllo på en trottoar; knuffar omkull gamla tanter, sparkar undan deras hundar och kollapsar bakom en soptunna, medan Trickys partner Martina står i en gränd och skriker i sin walkie-talkie.

Många av de andra låtarna bygger också på gitarr, bas och trummor, som om Tricky släpat in sitt liveband i studion. Han ber dem jamma, tänder en joint, skäller ut dem för att de inte låter som The Specials, ringer Anthrax-gitarristen Scott Ian, ber honom jamma, låter bongen gå runt och hör röster i huvudet som viskar att målet för all musik är att vara så illa synkroniserad som möjligt. Sedan går det lättare. Virveltrummorna vispar fram en konstig jungleparodi, Scott Ian slår mjäkiga reggaeackord, samplern loopar gnisslande stål utan att någon orkar stänga av den, basen mullrar som Hiroshima och Tricky viskar aftonböner — »if I die before I wake I pray the lord my soul to take« — medan mardrömmen bara fortsätter.

Det låter förskräckligt. Men för första gången når Tricky ett tillstånd där musiken bokstavligen ersätts av paranoia. Jag kände likadant när jag hörde »Tricky Kid« första gången och nu tycker jag att det är hans bästa låt. Kicken den här skivan ger är rent patologisk. Jag lyssnar på låtarna om och om igen av samma anledning som jag saktar ned bilen när jag kör förbi en olycksplats.

Förmodligen har Tricky tagit albumtiteln från filmen »Angels With Dirty Faces«, en thriller från 1938 där James Cagney och Pat O’Brien spelar två barndomsvänner som växer upp till brottsling respektive präst. Men paniken, skulden och rädslan som genomsyrar musiken påminner mer om »White Heat«, där Cagney spelar en psykotisk gangster som drivs till brott av sin mor och tappar förståndet när hon mördas. Trickys mor begick självmord när han var fyra år gammal. Hans mormor brukade sätta honom på mattan i vardagsrummet, spela ragtime på grammofonen och stirra på honom för att se hennes ande.

»Mum, I’m on top of the world«, rosslar han i »You« och låter som om han ska falla ner till helvetet vilken sekund som helst.

För tre år sedan ansågs Tricky göra chic livsstilsmusik. Något för CD-växlaren på varje reklambyrå. De enda byråer som kommer att spela den här skivan är de som lägger sina kunder i kistor.

Fredrik Strage

Annonser

Postat i:Album vol 2 #4, Betyg 06, Fredrik Strage, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: