Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Album: SUNHOUSE – Crazy on the Weekend

SUNHOUSE

Crazy on the Weekend

Independiente/Sony

Noel Gallagher talar dagligen om vikten av traditionellt hantverk i popmusiken, det finns band som Gomez med medlemmar som inte är äldre än tjugo men har en sångare som låter som en gammal Joe Cocker, unga britter drömmer än en gång om att ta in på ett motell vid Route 66 och dra ponchon över sombreron när de kliver av sin oxe vid The Joshua Tree.

Det är tillåtet för unga popband med munspelsställ att sätta sig på en pall på scenen igen. Det går alldeles utmärkt att sjunga sånger om Tijuana, om öknen och om stormar som river öppna hav i Sheffield.

De stora yviga gesterna och den dammiga landsvägens romantik är över oss. Är det dags för Del Amitri och Deacon Blue att få upprättelse? Jag hoppas att det inte går fullt så långt. Det räcker mer än väl med att Texas fick det, tack så mycket.

Men intet ont som inte för något gott med sig.

Sunhouse, en trio från en förort till Nottingham, sitter definitivt på pallar när de spelar sina smärtsamma ballader med tidlösa melodier och vemodiga texter.

Och de är bra, riktigt bra till och med.

Ry Cooders filmsoundtracks, Bob Dylans »Pat Garrett & Billy the Kid« och The Bands vidsträckta amerikanska dröm finns där i botten, men Sunhouse använder dem bara som en influens bland andra. Där Montrose Avenue tror att de står och gungar med dansande flickor i burar på Whiskey A-Go-Go i Hollywood och dessutom har tagit sitt namn från »Easy Rider« är Sunhouse döpta efter en liten Kinakrog i Nottingham.

»Crazy on the Weekend« innehåller elva låtar, alla är de ballader och sångaren och låtskrivaren höjer aldrig rösten. Det gör inte musiken mindre intensiv.

Sunhouse använder väldigt små medel för att det ska kännas att musiken brinner: ett munspel, ett stilla piano, svaga stråkar och tystnad. Så här bra har aldrig Red House Painters varit, men de är ett av få band som lyckats förmedla samma konsekventa melankoli som Sunhouse.

Speciellt »Hard Sun« är något av det vackraste jag hört på länge och Sunhouse besitter ett höstbrunt brittiskt vemod som jag annars bara hittar i Nick Drakes »Northern Sky«.

Men ibland låter Sunhouse, vare sig jag vill erkänna det eller inte, som Pink Floyd. Men som Pink Floyds akustiska ballader, de gjorde ju trots allt en och annan sådan också. Mest beror det på att Gavin Clarkes röst emellanåt låter skrämmande lik Roger Waters. Eller om det är David Gilmours? Jag vet inte, mina kunskaper om Pink Floyd börjar med »Arnold Layne« och slutar med »A Saucerful of Secrets«.

Men ta inte det där sista så allvarligt. Och jag är ledsen om jag nämnt lite för många namn i den här recensionen, dragit en parallell för mycket. Skälet är att Sunhouse påminner mig om väldigt mycket musik jag tycker om, men jag kan inte komma på exakt vad. Då börjar man flacka med blicken och okontrollerat droppa namn i stället. Det är en ful ovana. Och jag ska sluta med det på en gång, trots att jag bara nämnt Joe Cocker en enda gång. Samtidigt säger det också en del om Sunhouse; de är redan så mycket mer än bara en förlängning av sina skivsamlingar.

»Crazy on the Weekend« är ett vackert, lågmält popalbum som säkert kommer att försvinna i mängden för att alla som borde älska det går till skivaffären med zombieartad blick och automatiskt köper Bernard Butler och Pulp i stället. Skyll er själva.

Andres Lokko

Annonser

Postat i:Album vol 2 #4, Andres Lokko, Betyg 08, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: