Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Album: STEVE STOLL – The Blunted Boy Wonder

STEVE STOLL

The Blunted Boy Wonder

NovaMute/MNW ILR

Staten Island-födde Stoll är stenhård. Under gulfkriget låg han vid fronten och satellitspårade datoriserade fiendevapen, och sedan hemkomsten har han skapat den tuffaste technon i Amerika.

Efter att ha tagit studiojobb som percussionist hos hårt experimentella Chicagolabeln Wax Trax gav han ut tolvor på New York-kompisars skivbolag under namn som Datacloud (för Richie Hawtins label Probe), Storm (på D-Jax); och Ausgang (på Damon Wilds Synewave-etikett). Via egna Proper Records har han nu hamnat hos engelska NovaMute, med en pastisch på Sonny Rollins ledmotiv till »Alfie« i CD-konvolutdesignen.

Det är snyggt och smakligt, och musiken imponerar med mer kraft än någon annan renodlad klubbmusik just nu — ändå dröjer det bara ett par spår innan jag pausar skivan första gången och kollar på TV i stället.

En stund senare försöker jag igen och lyckas lyssna sammanhängande i ytterligare tio minuter. »The Blunted Boy Wonder« är tveklöst en viktig skiva — men den mest ogästvänliga sådana jag hört sedan Einstürzende Neubauten i en mer förvirrad tid betraktades som storheter.

Steve Stoll missionerar samma slags Manhattanminimalism som Damon Wild och Joey Beltram, det låter som nedstrippade, uppboostade rhythm-tracks till tidiga NU Groove- och Strictly Rhythm-singlar, med exakta doser ekvilibristisk electro-attityd, acidrötter i Detroit och Chicago och referenser till Bill Laswell och Material.

Stoll kallar själv det han gör för »minimalism modulation«, vilket i princip betyder att de tribala groovarna inte är programmerade i en dator utan analogt sequencade och i flera fall rent av fysiskt livespelade; med handen på vintagekeyboards, riktiga rytminstrument och gammalt mixerbord i stället för på musen till en dator.

Låtarna muterar ofta sig själva, från enkla inledande droppar till polyrytmiska skyfall mot slutet av spåren. Men det är inte kul att höra på hemma, vilket Stoll kanske är alltför medveten om. Han säger själv att hans musik enbart är ämnad för avancerat klubbruk, men jag tycker han gör det för enkelt för sig; att han slösar bort sin oerhörda musikalitet på industriella halvfabrikat. Man kan hoppas att hans uppenbara nyfikenhet kommer att leda honom mot mer förädlade produkter i framtiden.

Kjell Häglund

Annonser

Postat i:Album vol 2 #4, Betyg 07, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: