Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Album: SOPHIE ZELMANI – Precious Burden

SOPHIE ZELMANI

Precious Burden

Columbia/Sony

Pressreleasen till Sophie Zelmanis nya platta »Precious Burden« är en orgie i färglösheter, trista små minnen från barndomen, plattityder om ditten och datten: man ska heta samma sak som sin man, medelbetyg i skolan, tränade löpning och fotboll, men slutade för att jag blev nervös för att tävla, orkar inte läsa böcker, USA lockar inte alls, ströjobb, gör ingen nytta i studion, lat, händer för lite i mitt liv, allt sämre i engelskan. Och så vidare. Allt fångas i den lilla talande sentensen »Jag vill leva i vardagen«. Jaha, tänker man och undrar om man möjligen, av misstag, fått tag i Ines Uusmanns förstamajtal.

Men under denna nästan löjligt utstuderade image av Liten, Blyg och Tråkig gömmer sig en av landets i särklass mest säregna sångerskor. Och nya albumet »Precious Burden« bättrar på detta rykte. Den rosade debuten var en liten pärla; udda, lekfull, okonstlad. »Precious Burden« är spännande, utmanande.

En inte helt osökt parallell vore att jämföra med Stina Nordenstams utveckling från »Memories of a Colour« till andra albumet »And She Closed Her Eyes«.

Producenten och nära medarbetaren Lasse Halapi beskriver »Precious Burden« som »öppnare, lite mer spejsad«, vilket är ungefär lika uttömmande som att säga att Empire State Building är hög. Men visst, det är sant; här finns musikaliskt vida vyer som inte riktigt gick att få ihop på debuten, och arrangemangen är mer idérika än tidigare. Två spår — »Excuse Me« och »Before the Day’s Gone« — känns som rester från förra skivan. I övrigt är det tydligt att Zelmani/Halapi nu vill gå vidare.

Tillsammans har de skapat en sorts utstuderad — men likväl naturlig — pop noir, där »Twin Peaks« möter Shangri-La’s möter Van Morrisons Caledonian Soul möter Satieska pianobagateller möter naiv dagboksromantik.

Egentligen är Zelmani bara ena halvan i detta projekt. »Precious Burden« är minst lika mycket Halapis platta. »My Fair Lady«-koefficienten är tydlig i deras samarbete: hon, ett naturbarn som knappt sett en skivstudio innan första singeln spelades in; han, studioräv, multiinstrumentalist, drivande kraft i Bo Kaspers Orkester och firad producent. Klangbilden på skivan är till största delen hans — från de tassande trummorna på inledande kärleksdramat »Leaving« över den mulliga orgeln och piskrappen i ödemättade »Got to Stop« — skivans centralpunkt — fram till Magnus Broos kantiga, stukade, buckliga trumpetsolo i avslutande »Who Am I«. Samtidigt hade »Precious Burden« inte blivit så nämnvärt »precious« utan Zelmanis speciella begåvning. »I’m just as good as you want me to be«, sjunger hon, nästan som på beställning, i just avslutningslåten. Hon har en enastående förmåga att bli ett med själva stämningen i låtarna, dock utan att vara en kameleont som byter färg efter omgivningen.

Zelmani får oss att uppleva uppbrottet i »Leaving« och den bottenlösa känslan av övergivenhet i »Curtain Fall«. Hon skapar grundmaterialet, han bygger vidare, hon ger det den slutgiltiga personligheten. Resultatet blir, som Shakespeare uttryckte det, »Av samma tyg, som drömmar göras av«. Av tråkmånsen Sophie, 26, från Skogås, finns inte ett spår. En märklig förvandling.

Micke Widell

Annonser

Postat i:Album vol 2 #4, Betyg 08, Micke Widell, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: