Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Album: SONGS: OHIA – Hecla & Griper

SONGS: OHIA

Hecla & Griper

Secretly Canadian Records/import

Jason Molina, mannen bakom namnet Songs: Ohia, hade en enda flickvän under sin tid i high school. Hon tampades med stora personliga problem, och Jason var inget vidare på att stötta och hjälpa. Men hon ville börja spela musik och visste att Jason var med i ett punkband. Så hon lät honom lära henne.

I samma veva började Jason även skriva egna låtar. Men när flickvännen så småningom fick lyssna var hon totalt kallsinnig.

— Det är ett under att jag över huvud taget sjunger, för hon sade något i stil med »mina vänner och jag lyssnade på några av dina låtar och, alltså, det är inte speciellt bra…«, har Jason berättat i en intervju.

Han blev knäckt, förhållandet sprack och Jason har inte haft någon stadig flickvän sedan dess.

Men låtar skriver han fortfarande, och måhända är den här historien en del av förklaringen till varför den musik som släpps med Songs: Ohia ofta låter så ödslig och ensam.

»Sårbarheten känns ända in i benmärgen« skrev Terry Ericsson om det självbetitlade debutalbumet i POP #1:2, och det gäller i högsta grad för denna åttaspårsplatta också.

Jason Molina är en cowboytrubadur ur indierockgenerationen, en skygg outsider från avkroken Oberlin, Ohio, som när han inte åker runt med sin gitarr och sjunger helst sitter hemma och gräver ned sig i tjocka romaner.

Han är själv en historieberättare, långtifrån glasklar i sina tankegångar, men icke desto mindre fascinerande. Orden bränner fast bilder på hornhinnan, accentuerade av det spartanska, nervigt kärva akustiska kompet. Musiken talar med små bokstäver men når fram på ett sätt som många högljudda arenarockare bara kan drömma om.

Men även om Jasons historier knappast andas sol och sommar är det främst i själva uttrycket som den där lockande ödsligheten ligger.

Songs: Ohia brukar jämföras med Will Oldham och Palace och det är högst adekvat även här, men där Oldham ibland kan kännas manierad i sitt svårmod har Jason Molina en mer avslappnad hållning och en rätt klassisk folksingerkänsla i sitt låtskrivande.

Det går således fint att spela »Hecla & Griper« med behållning även genuint lyckliga dagar.

Och det går definitivt att bli ännu lite lyckligare av vetskapen att nya fullängdaren »Impala« dyker upp redan i vår.

Håkan Steen

Annonser

Postat i:Album vol 2 #4, Betyg 07, Håkan Steen, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: