Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Album: SOBSISTER – Schlaraffenland

SOBSISTER

Schlaraffenland

Absurd/Border

Jag har sett Sobsister göra bedrövliga spelningar. Jag har hört demos som lämnat mig fullkomligt likgiltig och inte alls förstått vad det varit kollegorna hört hos de här fyra Malmötjejerna.

Men ett riktigt lyckat gig på förra årets Emmabodafestival fick mig att svänga en smula och nu sitter jag här med en välspelad förhandskassett av »Schlaraffenland« och formulerar ett omdöme som lyder »den mest personliga svenska fullängdsdebuten sedan Honey Is Cools »Crazy Love««.

För så är det. Sedan nämnda fjolårshöjdare har det visserligen kommit bättre svenska popplattor, men ingen med ett så tydligt eget uttryck som den här.

Sobsister tar avstamp i gammal punk och nyare indierock men en dissektion av möjliga influenser är svår att göra och även om jag kommer på några namn känns det fel att nämna dem för de blir liksom ändå bara missvisande. Sobsister låter som Sobsister, och att de gör det har förmodligen mer med personkemi och gemensamma visioner att göra än det faktum att Åsa Meierkord skruvar in tyska textrader i var och varannan låt.

Tro mig, just den detaljen vore i vanliga fall mer än nog för att jag skulle hata ett band. Ingen västerländsk vokabulär har så lite med popmusik att göra som tyska. Inget låter kallare och mer omusikaliskt. Och det behöver man inte höra Nenas »99 Luftballoons« för att inse. Det räcker att gräva fram en gammal Deutsch Aktuell från årskurs sju och läsa högt.

I några spår låter det faktiskt som att det är precis det som Åsa Meierkord (vars pappa är tysk) gör. Hon droppar namn som Dieter och Carl och jag får flashbacks av bilder på folk i jeans-anzug och oändliga listor på verb som styr dativ och ackusativ och sedan tänker jag på Die Toten Hosen och borde må riktigt jävla dåligt, men det intressanta är att det gör jag inte. Jag gillar det. Det tyska adderar ett slags spänning till låtarna, och efter några lyssningar sitter jag faktiskt och längtar efter just de partierna, inte minst i den ovan åsyftade »4 Grüne Freunde«.

Men det som gör Sobsister bra är förstås låtarna. De koncentrerade, intensiva små utbrotten till låtar, som ledigt kastar sig mellan rå replokalspunk anno 1980 till indiepopmelodier sprungna ur det sena nittiotalet. Mellan det sextiotalspoppigt oskuldsfulla och det fulsnyggt grungesexiga.

Enkel popmusik, kanske inte så svängig, men kärnfull och känsloladdad och med en vardagslyrik som visar sig rymma massor av insikt bakom den ibland ganska bleka fasaden.

Tuffa titlar också: »Got a Weeo«, »Wicked Hi« och »Thursday Knight Mr Cool«.

Håkan Steen

Annonser

Postat i:Album vol 2 #4, Betyg 07, Håkan Steen, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: