Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Album: PULP – This Is Hardcore

PULP

This Is Hardcore

Island/PolyGram

»I’m not Jesus, though I have the same initials, I’m the man who stays home and does the dishes.« Efter de inledningsraderna väver Jarvis Cocker fram en text som visar att han står i en klass för sig bland popvärldens textförfattare just nu. Ingen annan har samma timing och språkkänsla. Ingen annan lyckas heller lika tydligt och effektivt förklara vad han menar.

Jarvis Cocker (J.C.) har mycket riktigt samma initialer som Jesus Christ (J.C.). Medan hans vänner är ute och fortsätter den eviga festen står Jarvis, som drabbats av medelålderns brutala bakfylla, ensam hemma i köket och diskar. Han sjunger att han skulle vilja förvandla det rinnande diskvattnet till vin, precis som den andre J.C., men att han har problem med att ens få disken torr.

Det skulle kunna gå att jämföra Jarvis Cockers nittiotal med Ray Davies sextiotal, men Ray Davies har knappast skrivit några så brutalt uppriktiga texter som de två inledningsspåren på »This Is Hardcore«. Sången om Jesus som står och diskar heter »Dishes«. Sången dessförinnan heter »The Fear« och handlar om hur det är att fylla 33 och få panikångest. »This is the sound of loneliness turned up to 10.«

Jag har gillat Pulp ända sedan jag hörde »Babies« på en samlingsskiva, men jag var inte förberedd på det här. Jag tyckte att föregångaren »Different Class« från 1995, med den mästerliga singeln »Common People«, var det bästa Pulp gjort, men jag var inte förberedd på det här. »This Is Hardcore« är inte bara fyndig och smart brittisk popmusik, utan något betydligt tyngre, något betydligt större.

De bästa popalbumen kan vara sådana som berättar om ett visst tillstånd i världen. Exempel: »What’s Goin On«, »London Calling«, »Computer World«. De bästa popalbumen kan också vara sådana som bara berättar hur det ser ut inuti textförfattarens huvud. Exempel: »Scott 4«, »Low«, »Closer«. Att kalla »This Is Hardcore« för Pulps svar på Joy Divisions »Closer« kan ge alldeles fel associationer, men om man håller med om att en låt som »Twentyfour Hours« är en av de vackraste och därmed mest upplyftande sånger som gjorts är det en referens som faktiskt fungerar.

Medan textförfattaren Jarvis Cocker stått och stirrat på sin egen spegelbild i badrumsspegeln — med det där vita, obarmhärtigt avslöjande ljuset som finns just i badrum — verkar resten av Pulp gått ut och återupptäckt David Bowies sjuttiotal samt Ian Hunters största pianoballader med Mott The Hoople. Pulp har förvisso alltid varit inspirerade av glamrock, men här närmar sig bandet det ögonblick när glittret slutat glittra och mascaran runnit nedför ögonen. Klockan är 05.00 och Marc Bolan har somnat i badkaret.

Det är också befriande med band som envist fortsätter att hävda att popmusiken faktiskt är konst och inte enbart en handelsvara. »Help the Aged« och »This Is Hardcore« var väldigt otypiska, okommersiella och därmed branschmässigt idiotiska singelval. Men samtidigt var det väldigt bra låtar, låtar som framför allt satte tonen för albumet. Den som köper albumet får sedan bli glatt överraskad av betydligt mer radiovänliga låtar som nämnda »Dishes«, den Ian Hunter-klingande »TV Movie« eller den fantastiska »A Little Soul«, pur pop för människor i nuet med handklapp och ett gitarrsolo som går rätt upp i himlen.

Jan Gradvall

Annonser

Postat i:Album vol 2 #4, Betyg 09, Jan Gradvall, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: