Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Album: ORUP – Teddy

ORUP

Teddy

Metronome/Warner

Det har inte alltid varit enkelt att vara Orup-fan. Ingen har på samma sätt som han kutat som en skottspole mellan det hippt sofistikerade och det närmast burdust folkliga, och inte ens med de bästa intentioner har man kunnat följa med honom hela vägen. Efter de bedrövliga GES-refrängerna härom året gav jag nästan upp, och det var inte förrän vårvinterns magnifika »Jag kommer över dig« som jag vågade börja hoppas igen. Och »Teddy« är, om inte fullt ut vad jag väntat på, så ändå en rätt skön historia. Inte bara tack vare den stilpoäng en titel så underbart fjollig som »Teddy« skänker, utan också för att Orup på sitt sjätte soloalbum har hittat tillbaka in i populärmusikens allra finaste salonger.

Med de tio låtarna på »Teddy« målar han upp en lycklig, lättsinnig melodifantasi med huvuddragen hämtade från sprittande schlager och den vackraste balladtradition, och låtstölderna är både mer skamlösa och mer eleganta än någonsin. I bombastiska »Du kom, du såg, du segrade« hörs ett par takter från »Den blomstertid nu kommer«, »Jag kan förstå« låter skrattretande mycket Bacharach/David, med ett soligt flöjt- och blåsintro som hämtat från »Do You Know the Way to San José« eller »I’ll Never Fall in Love Again«. »Romeo & Julia« är vällustig grekdisco, titelspåret »Teddy« en maffig schlagerfestivalsfantasi, och i »Låt mig äga dig« norpar han harmonier från Temptations »My Girl«, sjunger obetalbara rader som »jag må vara Tomas Fischer eller en snuskigt rik magnat, men jag är ändå lika fattig som en människa utan stad, om jag inte äger dig«, och låter melodin skrida fram över körer mjuka som sammet, sirliga stråkar och ett lika diskret som ursnyggt tonartsbyte.

Det låter fantastiskt.

Inte bara som sångare börjar han anta klassiskt entertainer-snitt, han är ju en av få nutida sångare som faktiskt kan frasera ordentligt; också som textförfattare har han klivit upp ytterligare ett par pinnhål. Precis som Mauro Scocco är Orup uppenbart förtjust i att använda det där avväpnande, uppriktiga tonfallet, men till skillnad från Mauro finns hos Orup alltid ett teatraliskt, lite kokett drag i framförandet. Tonen är ibland becksvart, ofta storslaget sorgsen men precis som exempelvis Neil Tennant och Divine Comedy ruckar Orup aldrig på sina klassiska dandy-manér — han viftar med händerna som en förtörnad primadonna snarare än att begrava ansiktet i dem, tårarna må forsa från ögonen men de rinner längs välpudrade kinder.

Allt håller inte så hög klass som man kunde önska — i outhärdligt flåsiga »Inte komma tillbaka« faller han tillbaka i GES-trallen, och bisarra »Trummor & gitarr« är varken Broadway eller Barry Manilow utan bara Nationalteatern. Men de är också de enda plumparna i protokollet. På »Teddy« finns dessutom »Vad ser nån som du hos nån som jag«, hans kanske mest rörande sång någonsin — en kärleksballad på klassiskt Skönheten & Odjuret-tema, om mannen som förundrat betraktar flickan som somnat på hans arm och inte förstår hur hon kunnat falla för en usling som han. Sött som socker och en mjuk andningspaus på ett album som annars framstår som den malligaste och bästa svenska kostymschlagern på år och dag.

Anna Hellsten

Annonser

Postat i:Album vol 2 #4, Anna Hellsten, Betyg 07, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: