Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Album: MONOSTAR – The Airport

MONOSTAR

The Airport

Soap/MNW

Något av det bästa med att skriva om musik är att man får demos. Något av det sämsta är att man måste lyssna på dem. I jakten på den där fantastiska kassetten med svensk rocks nästa stora hopp tvingas man nämligen ta sig igenom otaliga obegåvade kilometer Maxell UR-brusig fyrkanalsmisär.

De senaste åren har Monostar varit ett av få ljus i mitt demomörker, och kassetterna från sångaren och bandledaren Eric Palmqwist brukar i regel åka direkt in i kassettdäcket utan att passera den av damm och dåligt samvete täckta demolådan.

Så även om jag i Monostar kanske ännu inte riktigt hör det ovan nämnda hoppet är deras skivkontrakt ett av de mest välförtjänta i denna toksigningspräglade tid.

Detta huvudsakligen gotländska men stockholmsboende band är absolut inga nydanare men svänger sig ledigt mellan flera klassiska rockskolor och har med »The Airport« lagat till en osedvanligt fullgången och gedigen debut.

Monostar är arketypen för ett ungt, passionerat rockband i CD-åldern. De lägger förmodligen nya Hurricane #1-singlar och Red House Painters-album jämte en Nice Price-utgåva av Dylans »Nashville Skyline« i skivpåsen. De plockar bitar ur hela den låtskrivarbaserade rockhistorien samtidigt och pusslar ihop dem till något som känns väldigt välbekant men samtidigt ganska personligt.

Den tidigare så markanta Neil Young-prägeln finns visserligen kvar, hör exempelvis de kärleksfulla passningarna i »Bahamas Heavy!« eller den starkt »Zuma«-färgade »Send Me Someone to Love«, men producenten Heinz Liljedahl, som ju brukar röra sig i liknande omgivningar när han producerar Olle Ljungström, lyckas framför allt lyfta fram popen i Monostar. Singeln »Speed Your Love« är energi i Red Bull-klass och albumet har mer som inte bara torde tilltala fans av de lättantändligare melodierna hos en snidare som Matthew Sweet utan även göra någon som Pär Wiksten i Wannadies rejält avundsjuk.

Men hur mycket jag än tilltalas av de distinkta melodierna och den av biträdande studiotrixaren Johan Vävare rätt utspejsade, tillskruvade ljudbilden lyckas Monostar inte riktigt täcka upp med trovärdighet hela vägen. Texterna känns ibland lite väl lättviktigt popsmarta för genren och Eric Palmqwist låter emellanåt lite för blåögd för att riktigt övertyga i det han sjunger.

Men ett förstlingsverk är ett förstlingsverk och när det låter som »The Airport« finns ingen egentlig anledning till oro. Monostar har framtiden för sig.

Håkan Steen

Annonser

Postat i:Album vol 2 #4, Betyg 06, Håkan Steen, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: