Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Album: THE MAVERICKS – Trampoline

THE MAVERICKS

Trampoline

MCA/Universal

Det var en gång ett countryband… som inte finns längre.

Och det kan man ju sakna, men knappast sörja. I stället har vi fått ett pånyttfött, gnistrande inspirerat band som gjort decenniets läckraste popalbum. »Trampoline« är den mest påkostade och inbjudande cinemascopepop ni kan tänka er; en skönt skinande pärla, en belgisk tryffelpralin, en kyss med smak av vanilj.

Albumet är inspelat i princip live i studion, med ibland upp emot fyrtio musiker som spelar samtidigt. Att man rott denna våghalsighet i land gör naturligtvis att resultatet låter väldigt självsäkert och så där naturligt auktoritärt som det gör när stora artister framgångsrikt löper linan ut, men det gör framför allt att det låter väldigt självklart och levande om musiken.

Det ger också en helhetskänsla åt plattan, trots att materialet tar in nästan svindlande många influenser. Det är allt från svajande mariachi-orkestrar till drivande Elvis-gospel och struttande vaudeville; det är Roy Orbison, Marty Robbins och Dean Martin; det är tejano, latino och rockanrollero; det är Phil Spector och Brian Wilson, det är The Brill Building och Tin Pan Alley. Det är något som skulle kunna ha blivit en räcka tröttsamma pastischer, men som majestätiskt och glädjefyllt höjer sig över allt sådant.

Den främsta anledningen till detta är naturligtvis att allt är byggt kring Raul Malos distinkta, mångbottnade röst. Omedelbart identifierbar, förförisk men aldrig inställsam, fylld av karaktär och en vilja att kommunicera. Kort sagt, man lyssnar.

Det hjälper naturligtvis att Raul Malo, frånsett att han skrivit en rad utmärkta egna låtar, också har samarbetat med säkra melodibyggare som Al Anderson, Jamie Hanna och Kostas Lazarides. Det finns även inspelat en låt skriven tillsammans med Nick Lowe, en bitterljuv sak med vemodiga Byrds-gitarrer, som av oförklarliga skäl ställts utanför plattan. Kanske för att den redan var så rik och definitiv?

Sedan är det en öppen fråga om den stora publiken klarar det här breda och definitivt otrendiga sättet att omfamna musiken. Jag tänker på när Dwight Yoakam för så där tre år sedan, med den magnifika »Gone«, gjorde en lika fördomsfri och öppen platta. Det var förmodligen hans bästa någonsin, men inte en själ köpte den och i dag verkar Yoakam helt ha tappat intresset för musikbranschen.

Man har dock svårt att föreställa sig det ödet för Malo. Åtminstone om man tänker på den kärlek till musiken, och till konsten att göra den, som strömmar igenom den här plattan.

Lennart Persson

Annonser

Postat i:Album vol 2 #4, Betyg 08, Lennart Persson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: