Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Album: MONKEY MAFIA – Shoot the Boss

MONKEY MAFIA

Shoot the Boss

Heavenly/BMG

»Shoot the Boss« är inte ett album fyllt av stora trummor och acid house-virvlar, block rockin’ beats eller polissirener. Tänkte att det var bäst att få det sagt på en gång.

»Shoot the Boss« är storstadsreggae. Det är verkligen ingen »Decksandrumsandrock’n’roll«. Möjligen är det en »Echo Dek« på junkanoo i Nassau eller kanske en »Combat Rock« i Rio De Janeiro. Men mest av allt är det ett album som fångar en romantiserad bild av Notting Hill, en naiv och utopisk film om ett London där alla har långa dreadlocks och röker gräs på trapporna utanför de vita victorianska kåkarna längs Ladbroke Grove.

I »Shoot the Boss« är det en solig bank holiday i augusti varje dag. Och du går längs Portobello Road, precis under The Wesway, där Notting Hill Carnival just börjat. Soundsystems dundrar överallt, det stora karnevalståget har redan dansat iväg längre västerut och man hör bara deras mullrande trummor någonstans i bakgrunden. I stället vibrerar luften av reggae, funk och drum’n’bass från hundratals soundsystems.

Mitt i stekoset från de provisoriska gatuköken nere på Elgin Crescent spelar Gaz Mayall sina raspiga ska- och bluebeat-sjuor, runt hörnet spinner Norman Jay gospelhouse och rara grooves och Tim Westwood står stolt och noddar på Talbot Road när Wyclef Jean tar över mikrofonen på Radio Ones lastbilsflak. Lady Saw & Beenie Mans »Healing« och Red Rats »Shelley Ann« är helgens nationalsånger.

Det är här Monkey Mafias första studioalbum — sommaren 1996 släppte Carter ett mixalbum inspelat på The Heavenly Social — och det är på Notting Hill Carnival det har sitt själsliga hem.

Det har hunnit hända väldigt mycket sedan Monkey Mafia — tillsammans med The Chemical Brothers och Wall Of Sound — vände upp och ner på London-klubbar med punkens frenesi och med hip hop på fyrtiofem varv. Monkey Mafias första singlar »Blow the Whole Joint Up« och »The Gimp« känns avlägsna i dag. »Blow the Whole Joint Up« med sina The Who- och Public Enemy-samplingar var ett mästerverk samma dag den släpptes. Men det var då, i en tid då ingen trodde att de stora trummorna någonsin skulle dö. Det gjorde de förstås. Och Jon Carter insåg det först av alla. Hans andra singel »Work Mi Body« var 98-oktanig London-ragga med en samplad Lady Patra.

Det som på »Shoot the Boss« vid en slarvig genomlyssning kan härledas till Carters rötter i det som kallas big beat är oftast latinamerikanska trummor, karnevalsrytmer från Rio. För Carter har inte en tanke på att fastna i Skint-träsket med Midfield General och Headrillaz.

Det känns som om en stor del av albumet spelats in live just under karnevalen i Notting Hill eller en lördagsnatt på ett fullpackat Brixton Academy. Det är ett ständigt publikjubel. När Monkey Mafias MC Dougie skriker »are you ready?« mellan låtarna sträcker tretusen yardies upp armarna i luften och blåser i sina visselpipor. DJ Krash Slaughta scratchar sönder ett intro över Dan Pepes bas och vid sina keyboards förvandlar Carter själv alltihop till digital ragga. Inte ens av »Blow the Whole Joint Up« återstår mycket mer än ett break, Patras röst i »Work Mi Body« har han lämnat ifred och det är det enda som finns kvar från det Monkey Mafia vi är vana att höra. Men det är ganska självklart att Carter valde att lämna just »Work Mi Body« orörd, för det var precis där som Monkey Mafia hittade sin egen fusion av ragga, funk och hip hop.

På vinylversionens andra LP — eller den sista delen av CD:n — drar de ner på takten till introt från Fun Boy Threes »The Lunatics Have Taken Over the Asylum« som ligger och puttrar bakom bandet i »Ward 10«. Carter stjäl riddims från sina jamaicanska favoritsinglar i »The Whore of Babylon« och »Healing the Nation«. Och de avslutar, i sann lovers-tradition, med två covers. Först Garnett Silks raggahit »Retreat Wicked Man« och — kanske något mer överraskande — en förhoppningsfull och vacker tolkning av Creedence Clearwater Revivals »Long As I Can See the Light«.

De flesta som hoppade sig svettiga till Carters stora trummor på hans första singlar för tre år sedan har gått vidare till house, renodlad hip hop eller — både och. De stora trummorna blev ju för stora, de slog igenom i USA, Rolling Stones ville samarbeta med Chemical Brothers, Fat Boy Slim tog Cornershop till toppen av alla försäljningslistor och The Prodigy snodde de mest iögonfallande knepen från The Big Beat Boutique och gjorde heavy metal av alltihop.

Jon Carter ryckte nonchalant på axlarna åt allt det där och promenerade bara i väg till Dub Vendor för att lyssna på veckans nya reggaesinglar. Precis som han har gjort varje vecka så länge han kan minnas. Hoppas han fortsätter med det, denne Londons Bobby Konders.

Andres Lokko

Annonser

Postat i:Album vol 2 #4, Andres Lokko, Betyg 07, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: