Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Album: KOMEDA – What Makes It Go?

KOMEDA

What Makes It Go?

North Of No South/MD

Universitetspräglade band som Komeda tenderar ibland att bli lite för kluriga och pyssliga och fyndiga för sitt eget bästa. CD-omslaget på nya albumet är också oroväckande fyndigt. En parafras på något som jag antar är ett TV-barnprogram från sjuttiotalet med bandmedlemmarna utklippta som pappdockor. Man nästan hör hur de fnissar »Tihi!« när de rört runt i sina tekoppar sittandes i ett rum med affischer på Stephen Hawking och Catherine Deneuve.

Musikaliskt tar dock Umeå-baserade Komeda ett rejält kliv framåt med »What Makes It Go?« De har gjort imponerade skivor förut, men denna gång låter det inte lika uträknat och självmedvetet utan ledigare, lösare, svängigare, råare. Ljud spiller ut mellan skarvarna och det låter mycket mer organiskt. Komeda är numer ett respekterat namn i USA. Efter att ha fått äran att vara förband till Beck, på dennes egen begäran, har de även hunnit åka runt med briljanta Ben Folds Five. Kanske har de senares attityd också smittat av sig på Komeda. Ben Folds Five är ett annat band som egentligen är alldeles för smarta för sitt eget bästa, men som parerar det med att sikta lika mycket mot skrevet som mot hjärnan.

Imponerande är också att Komeda i ljudbilden lyckas förena den sextiotalsnaiva technicolorpop som präglat alla svenska exporter till Japan med en dos hårdare nya vågen-pop. Det är fortfarande Audrey Hepburn med paraply i handen men en Audrey Hepburn som köpt sina första skivor med Can och Cabaret Voltaire. Det går även att dra paralleller till samtida artister som Mouse On Mars och den oundvikliga jämförelsen Stereolab.

Singeln »It’s Allright Baby« snor »woohoo!«-vrålet från Blurs »Song 2«, men är en sällsynt effektiv poplåt. Medan jag har betydligt svårare för självmedvetet gulliga saker som »Curious« och »Focus« gillar jag verkligen ljudexperimentet »Living Things«, skivans elakaste och mest aparta spår. Sångerskan Lena Karlsson låter ibland också märkligt lik Siouxsie Sioux från bortglömda The Banshees. Jag tror inte det är avsiktligt men det är ett sidospår Komeda gärna får utforska i framtiden.

Jan Gradvall

Annonser

Postat i:Album vol 2 #4, Betyg 07, Jan Gradvall, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: