Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Album: THE GOURDS – Stadium Blitzer

THE GOURDS

Stadium Blitzer

Munich/MNW ILR

När jag skrev om The Gourds förra platta, debuten »Dem’s Good Beedle« från 1996, konstaterade jag att musiken var mer »no nonsense« än »no depression«. Och när nu den så kallade no depression-rörelsen kört sig rätt in i ett väldigt trångt hörn — inte nödvändigtvis i artisternas strävan att föra den amerikanska rotmusiken närmare sitt ursprung, men som marknadsföringsgrepp — känns det skönt att det fortfarande är så.

The Gourds varken kan eller vill tillhöra en rörelse. De är och förblir bara en nimm liten grupp, kemiskt befriad från strunt och inställsamhet. Man fortsätter att göra skivor med fula, osäljbara omslag och musik som värmer långt, långt in i själen.

Musiken går från akustiskt till elektriskt utan att man märker skarven, Claude Bernards dragspel är fortfarande det instrument som sätter mest färg på ljudbilden, Kevin Russell och Jimmy Smiths låtar är stabilt rotade i såväl countrymusikens mest genuina uttryck som den singer/songwriter-tradition Townes Van Zandt och Guy Clark definierat, och det är fortfarande svårt att låta bli att tänka på The Band i den där källaren i det rosa huset i Woodstock.

Russell, Smith och Bernard sjunger med röster som ibland bara nästan hittar rätt toner, men som hela tiden skapar stor och hjärtkramande skönhet ur det kärva och oskolade. Precis som de med sina texter skapar mening och användbar poesi av det enkla och banala. Det här är Appalachernas uråldriga röster, dränkta i mörkblått vemod och oborstad stolthet. Men de talar direkt till oss, utan minsta känsla av arkeologi, om de saker som förbinder oss med de människor som gått före oss. Det förvånar mig inte ett dugg att gruppen gör Snoop Doggy Doggs »Gin and Juice« på scenen, och att det säkert låter helt logiskt. Det här är en grupp som knyter an till det universella i vår tillvaro, utan begränsningar i tid och rum.

Och det enda som egentligen skiljer den här självironiskt betitlade plattan från debuten är att musiken den här gången är ännu bättre, ännu vackrare, ännu mer omistlig. Börja med att lyssna till »Rainin’ in Port Arthur«, precis mitt i plattan, så förstår ni direkt vad jag menar.

Lennart Persson

Annonser

Postat i:Album vol 2 #4, Betyg 08, Lennart Persson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: