Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Album: FLY – Green Lights

FLY

Green Lights

Dolores/MD

När man ser tillbaka på det var det nog dumt att Easy gjorde sitt andra album »Sun Years«. Det var en habil, gedigen och bra popplatta men en förhållandevis tandlös uppföljare till den oerhört hyllade och uppmärksammade debuten »Magic Seed«. Plattan som många hävdar startade den svenska indievågen och som, inte minst tack vare det på den tiden smått sensationella kontraktet med brittiska Blast First, för några månader i början av nittiotalet fick både svenska och utländska pennor att utnämna kvintetten från Jönköping till »the next big thing«.

Om Easy lagt av efter »Magic Seed« hade det varit en snygg, klassisk, cool sorti, som förmodligen skulle gjort dem större i efterhand än de i själva verket var. Vilket dock kunde ha lett till rent Jakob Hellmansk prestationsångest. Nu gjorde Easy i stället en Stone Roses (ett för övrigt högst relevant namn att nämna i sammanhanget) och såsade runt i drygt tre år, släppte ett halvhyggligt andra album och lät bandet dö en stilla död utan att någon grät särskilt många krokodiltårar för det.

Onekligen ett bättre utgångsläge för det halva Easy som sedan bestämde sig för att börja om under namnet Fly. Inga förväntningar, bara att gå ut och chocka.

Ärligt talat var jag aldrig något verkligt Easy-fan. Jag gillade dem, de hade finfina popsånger i »He Brings the Honey« och »Castle Train«, men jag fann den där »större än Abba«-hypen rätt skrattretande.

Fly, däremot, knäckte direkt när jag hörde dem första gången på Emmabodafestivalen för två år sedan. Inte nog med att sångaren Johan Holmlund med emfas såg till att påminna om vilken naturbegåvning till popstjärna han är, Fly kändes i mycket som det band Easy borde ha blivit.

Och känslan kvarstår. »Green Lights« vilar i högsta grad på den grund som Easy byggde av starkt brittiskinfluerad, lättflytande, drömsk och moody gitarrpop. Men Fly, med tre man från Easy och lika många nykomlingar i sättningen, låter faktiskt inte nostalgidammiga utan bara självklara.

Därmed inte sagt att Fly gör den mest omedelbara sortens pop. Singeln »Bad Karma Sky« sitter visserligen rätt snabbt. Men det tar några lyssningar innan man inser hur hypnotisk den där pockande xylofonen i »Friends in High Places« är. Eller hur få svenska låtskrivare som lyckas komma upp med öppningsrader som »Walking on the water didn’t do anything for me«. Sedan är det snart smått omöjligt att inte fångas av de vemodiga syntstråkarna som gnider sig suggestivt mot de torrt rafsande gitarrerna och det coola dub-ekot i »Everywhere At Once«.

Fly letar vidare bland drum’n’bass-besläktade rytmer och målar med producenthjälp från Stonefunkers Torsten Larsson upp dovt färgade, psykedeliskt mönstrade djungelstämningar. Här finns en soundmässig djärvhet som få inhemska popakter kommer i närheten av och ännu färre går i land med.

Fly gör faktiskt det, för de har styrkan i låtarna. Det finns trötta och klyschiga stunder, som »Say Say«, och plattan tappar en aning mot slutet. Och nog hakar även jag någon enstaka gång upp mig på Johan Holmlunds i vissa lägen ganska begränsade röstregister och påfallande västsvenska engelska.

Men tolkar ni det som en anledning till att hoppa över »Green Lights« har ni läst slarvigt.

Håkan Steen

Annonser

Postat i:Album vol 2 #4, Betyg 07, Håkan Steen, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: