Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Album: ARETHA FRANKLIN – A Rose Is Still a Rose

ARETHA FRANKLIN

A Rose Is Still a Rose

Arista/BMG

Det kan tyckas konstigt, rentav idiotiskt, men de gånger jag slagit huvudet mot väggen, legat med näsan mot golvet och försökt döva bort sorg, ångest eller saknad har det aldrig varit Aretha Franklin jag vänt mig till. Alla de andra tröstikonerna — Mauro Scocco, Mary J., Marvin Gaye, R.Kelly, Bill Withers, Johnny Hartman, Bobby Womack, Maxwell, Nina Simone — har snurrat miljoner självklara varv på min skivspelare, men aldrig Aretha. Jag borde säkert skämmas över att vara en sådan klockren sjuttiotaliststereotyp att Aretha för mig liksom förblivit den där lockiga tanten i ski-pants som sjöng duett med George Michael när jag gick på mellanstadiet — på samma sätt som Stevie Wonder tills för bara några år sedan mest var en lustig tjockis med elpiano och pärlor i håret — men så är det. Faktum är att jag aldrig riktigt förstått hennes storhet som sångerska — jag har för övrigt aldrig begripit mig på Otis Redding heller — och i dag är mitt Aretha-perspektiv helt enkelt så kort och smalt att jag när jag lyssnar på »A Rose Is Still a Rose« mest bara hör en upphottad lillasyster till Anita Bakers tämligen överskattade »Rapture«. Och det räcker att slänga ett getöga på pressreleasen till »A Rose Is Still a Rose« för att förstå att det är precis så den låter.

Aretha slummar runt med idel hotshots som Jermaine Dupri, Lauryn Hill och Puffy Combs och ackompanjeras således av nittiotalssoulens allra trevligaste karakteristika — slicka swing- och jeepbeats, retrosköna slappbasar, stora trummor, elpianon, välharmoniserade familjen Winans-körer och foxy flickditon. Stundtals småtrist, stundtals svängigt, men rakt igenom snyggt genomfört, med Lauryn Hill-signerade titelspåret som klarast lysande utropstecken. Till mörka stråkar, ett tungt, oemotståndligt dansant beat och med en mjukt nynnande Lauryn i bakgrunden är det också enda gången på plattan hon talar ur ett luttrat mormorsperspektiv till textens försmådda flicka, framför allt i det talade introt med sitt »listen dear, I know you’ve been hurt cause I’ve been there myself«.

Annars är det här dyr, trevlig »you’re so nice to come home to«-soul för fullvuxna som gillar att rassla med kreditkorten — eller för de som önskar att de kunde göra det — och ett utmärkt komplement till Whitney, Alexander O’Neal, Luther Vandross, och, som sagt, Anita Baker. Och för min egen del ett rätt hyfsat substitut till allt det där som jag trots allt misstänker väntar bakom hörnet.

Anna Hellsten

Annonser

Postat i:Album vol 2 #4, Anna Hellsten, Betyg 06, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: