Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Album: DIVERSE ARTISTER – Endlessnessism

DIVERSE ARTISTER

Endlessnessism

Dot/Border

Idé: remixandet som en evig serie »chinese whispers«, som ett oändligt musikaliskt stafettlopp.

Göteborgsbolaget Dot, som stigit i internationell aktning längs en imponerande kurva under det senaste året, har gjort någonting som ingen annan har tänkt på, eller som åtminstone ingen annan bestämt sig för att förverkliga: ett remixalbum där det bara finns ett original, och där alla remixare skickar sin omarbetning vidare till nästa i en kedja som — i alla fall för tillfället — påstås vara ändlös. Uppföljaren ska alltså börja där den här samlingen slutar.

Det är en tilltalande idé, inte bara i teorin utan också i praktiken. Den största behållningen med »Endlessnessism« som helhet är just att följa den röda tråden från spår till spår (alla remixare måste behålla åtminstone något element från låtens föregående stadium). Men efter ett par genomlyssningar uppstår också en oroväckande fråga: hur stor roll hade det egentligen spelat om det inte alls funnits något gemensamt original (»Compactism« av svenska Sarilou); om alla medverkande artister på den här dubbel-CD:n i stället bidragit med helt egna spår? Hmm. Nej, det hade inte spelat särskilt stor roll.

Det är med andra ord ingen större skillnad mellan »Endlessnessism« och alla andra samlingsskivor med elektronisk, drum’n’bass-besläktad musik, eftersom artisterna bara i mindre förtäckt form gör vad de alltid gör (något de förstås har gemensamt med många artister i många genrer): de remixar samma grundläggande och allt ihåligare konventioner, om och om igen. På »Endlessnessism« återkommer hela tiden samma sorts harmonier — mjuka, lamt »jazziga« ackordföljder — med tillhörande oförargliga basslingor och hantverksmässigt välprogrammerade rytmer. I det här fallet finns det en förklaring: allting utgår faktiskt ifrån samma låt. Men varför måste det vara så även på alla andra samlingsskivor med den här sortens musik? Och varför är inte remixarna i det här fallet mer radikala, trots att Dot är ett av världens mest äventyrliga skivbolag inom den elektroniska, drum’n’bass-bottnande genren?

Det här är förstås retoriska frågor med färdiga svar: det beror på vanemässighet, brist på originalitet, brist på visioner, och, kanske mest akut, på den hämmande kopplingen till en speciell, om än vagt definierad, scen. Det är sällsynt att någon — framför allt när det gäller samlingsskivor — lyckas ta sig förbi den här frustrerande likriktningen. Ett av de skivbolag som tackas i Dots »special thanks and shouts of respect«-lista på »Endlessnessism«, brittiska Lo Records, tillhör det fåtal som lyckats göra riktigt bra samlingar med den här sortens musik. Deras två »Collaborations«, där olika artister parats ihop av etikettledaren Jon Tye, är exempel på hur samarbeten i bästa fall kan leda till nya uppenbarelser.

På »Endlessnessism« blir det mest upphetsande när Bernd Friedmann/Nonplace Urban Field står på tur. »Fryedism« börjar med Friedmanns torra men entusiastiska röst i studion: »Hier ist also das Band von Roupe…« — Roupes bidrag kommer igång i bakgrunden — »Ah… ja!…«, och så finns det plötsligt — jag hajade till när det hände — en tydlig mänsklig närvaro på skivan. Det är också den enda gången någon utnyttjar konceptets möjligheter på ett slående sätt, den enda gången man blir påmind om hur den här samlingen skiljer sig från andra; om att man trots allt är mitt uppe i något så potentiellt spännande (nåja) som ett remix-race. Även Friedmanns musik har sedan en vitalitet, lekfullhet och dynamik som de flesta på »Endlessnessism« saknar. Närmast kommer Kingsuk Biswas och hans Bedouin Ascent, som i »Spasm« når upp till en avsevärd energinivå med sina skarpa, upplåsta technostrukturer, och Argonorts befriande genrebefriade »Onanism« som får mig att associera till Luke Viberts mest medryckande stunder med sin välvässade, bastant elektrofunkiga karaktär.

Enligt rådande genrenormer är det här en utmärkt och rentav våghalsig samling. Den bygger på en idé som talar för gemenskap och samarbete. Men i slutändan säger »Endlessnessism« kanske ändå mest om faran i att komma så nära en uppsättning gemensamma nämnare att man — trots alla ambitiösa ansträngningar — glömmer bort att det också finns oändligt många andra möjligheter. Kanske är det ingen slump att Argonorts spår, som sagt ett av de bästa, också har den minst kollektivistiska titeln.

Sebastian Stebe

Annonser

Postat i:Album vol 2 #4, Betyg 06, Sebastian Stebe, , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: