Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Album: DOCK BOGGS – Country Blues

DOCK BOGGS

Country Blues

Revenant/import

Dock Boggs musik låter som ett soundtrack till dina värsta mardrömmar. Med en stålskodd, hänsynslöst nasal röst sjunger han om en värld fylld av våld och död, svek och elände. Inga låtar har lyckliga slut.

Boggs låter som en motvillig, ovilligt besatt budbärare av apokalypsens budskap. Han är »sin egen dödsängel«, enligt Greil Marcus omslagstext till den här samlingen. Och det verkar helt logiskt att andra old timey-musiker kallade den banjostämning Boggs använder på titelspåret för »the graveyard tuning«.

Han är countrymusikens egen Robert Johnson.

Boggs var en hård man i en hård värld. En värld lämnad åt sitt öde av Gud och andra högre makter utan minsta ansvar eller medkänsla. Ett tjugotalets Förenta Stater där det gällde att ta sig fram eller att gå under. Ett samhälle som säkert såg ut precis som det samhälle de pessimistiska av oss fasar att vi har framför oss. Och ingenstans var det eländigare och mer isolerat från omvärlden än i The Blue Ridge Mountains; där Virginia, Tennessee och Kentucky möts och där Boggs levde. Ett samhälle på tröskeln till den stora ekonomiska depression som definitivt skulle köra Söderns ekonomi i botten. Men Boggs tog sig fram, på ett eller annat vis. Han hade gått i en skola som bara var öppen tre månader om året. Han hade jobbat i kolgruvorna sedan han var tolv, tio timmar om dagen för sju cent i timmen. Han var hembrännare av stora mått och han var gangster, han spelade och sjöng i biljardsyltor och frisörsalonger. Han var ett fyllo i en värld där pengarna alltid tog slut innan spriten gjorde det och han var ohejdat våldsam i en värld där våldet ständigt flinade en rakt upp i ansiktet och nästan alltid sprang ur folks bottenlösa rädsla. Han arresterades gång på gång med knogarna rödfärgade av sina offers blod. Han slog sin svåger nästan död över en skuld på femtio dollar.

Och så spelade han in skivor, sex stycken stenkakor, då han var i trettioårsåldern. Alla tolv spåren finns med i den här utsökt förpackade utgåvan, dessutom fem alternativa tagningar och två spår vardera med Boggs polare Bill och Hayes Shepherd.

Av Boggs tolv inspelade spår är det de åtta första, inspelade för skivbolaget Brunswick 1927, som är det starkaste i det här paketet. Man kan höra den envisa, orubbliga stoltheten i hans röst. Man hör att han köpt en ny kostym och nya skor inför resan till New York. Man hör att han sjunger för att fly våldet och koldammet, innan det tar hans liv.

Hans fyra nästa inspelningar, gjorda två år senare, byggde på rätt banala texter skrivna av W.E. Myers; en diversehandlare i Richlands, Virgina, som gav ut inspelningarna på sin egen etikett Lonesome Ace. Samma år fick Boggs ett erbjudande om att spela in för Okeh i Atlanta, men kunde aldrig skrapa ihop de pengar som tågbiljetten kostade.

Endast några år in på trettiotalet slutade han spela och sjunga. Hans hustrus mångåriga ultimatum — om du inte lägger av med den syndfulla musiken kan du hålla dig borta från min säng — gick inte längre att rucka på. I början av fyrtiotalet blev han frälst i sin frus församling. Tjugo år senare började han sjunga och spela igen, och hade fortfarande det gamla bergslivet i färskt minne. »Fast«, som han sa i en intervju vid den tiden, »nu för tiden skulle jag nog låta en man trampa på mig åtminstone lite grann innan jag dödar honom«.

Han var en primitiv, men sällsynt intensiv sångare och han hade ett sätt att spela banjo — han plockade tonerna en och en, med precision och klarhet, som om han spelade på en gitarr — som understryker den nästan mytiska kraften och det unika i hans påträngande uttryck. Han stal melodier som flöt omkring, han plockade textfragment från brittiska folksånger, mördarballader och blueslåtar han hörde på radion. Allt kom ur honom, med en isande tydlighet, som om han sjöng de lånade orden direkt från sitt eget hjärta; om sitt eget liv och om de demoner som jagade honom mot undergången. Han sjunger, och det går obrutet fram sjuttio år senare, som en man som inte är rädd för att se sin egen rädsla i ögonen. Eller är det kanske så att han redan hade sett allt, att det inte längre fanns något att vara rädd för?

Det är inte på något vis lättillgänglig musik, här finns inte ett uns av falsk idyll, men det är musik som naglar fast den som lyssnar i väggen. Åtminstone den som lyssnar med alla sinnen, den som ser och verkligen hör mannen genom den vägg som byggts av tid och armerats av sjuttioårigt skivknaster.

Lennart Persson

Annonser

Postat i:Album vol 2 #4, Betyg 09, Lennart Persson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: