Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Album: BERNARD BUTLER – People Move On

BERNARD BUTLER

People Move On

Creation/Sony

När Bernard Butler lämnade Suede sommaren 1994 såg det länge ut som om han skulle gå i forne Smiths-gitarristen Johnny Marrs fotspår och i första hand bli en flitigt anlitad musiker, utan vare sig eget band eller planer på att göra soloskivor. Bernard har hunnit producera, spela och samarbeta med Edwyn Collins, Sparks, Aimee Mann, Neneh Cherry, Manic Street Preachers, Paul Weller och, inte minst, McAlmont. Det mest lyckade resultatet var singeln »Yes« med sistnämnda artist.

Sensationellt nu när Butler äntligen ger ut sitt debutsoloalbum är att han inte längre enbart talar genom sin gitarr. Bernard Butler sjunger! En chockerande oväntad nyhet. Problemet är bara att hans röst inte har några särskilt stora kvaliteter, allt som oftast känns den mest vek och smågnällig.

Det funkar utmärkt på albumets höjdpunkt, »Not Alone«, som har klara likheter med nämnda McAlmont-samarbetet. En snygg poplåt med Verve-grandiosa stråkar. Nästan lika fint mejslad på det instrumentala planet är »You Light the Fire«, som är en uppenbar blinkning åt Nick Drake. Om Butler hade ägt Drakes stämma hade det varit sagolikt, nu blir jag mest störd.

Förutom några rätt vackra men färglösa ballader är annars »Not Alone« en oas i en i övrigt mycket olycklig, nostalgisk retrotripp in i sjuttiotalets allra snårigaste proggsymfoniska återvändsgränder. Jo, Bernard har upptäckt Pink Floyd och symfonirock. Suede har visserligen också haft en del tendenser åt det hållet, men de har alltid lyckats balansera sin svulstighet på rätt sida om patetikstupet. Bernard lyckas inte alls. Och så har han heller inte Brett Andersons röstresurser.

»Autograph« är ett av de mest avskyvärda proggrockepos jag hört sedan sjuttiotalets värsta symfoniska grupper. En Jon Anderson-flöjt som vilset flyger omkring som en dåsig fjäril, fasförskjutningar som inte leder någon vart utan mest känns som dåligt genomtänkt rekvisita, samplade röster. Som grädde på moset har Butler mage att göra armhävningar med svajarmen, och allting avslutas med lite gammaldags kinesisk vattentortyr.

Avslutande »I’m Tired« är nästan för enkel att göra sig löjlig över. Bernard är så trött, så trött och säger att han inte har någonting mer att säga och hotar med att han kanske försvinner bort från oss alla… »If only I could escape and leave a dummy in my place«. Så länge han vilset traskar omkring i jurassic symfonirockparken skulle nog få sörja om han verkligen gjorde slag i saken och ersatte sig själv med en skyltdocka.

Terry Ericsson

Annonser

Postat i:Album vol 2 #4, Betyg 04, Terry Ericsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: