Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Album: JOHN MARTYN – The Church With One Bell

JOHN MARTYN - The Church With One Bell

JOHN MARTYN

The Church With One Bell

Independiente/Sony

Jag vet inte riktigt vad som hände, men någon gång i vintras började jag lyssna på John Martyn. Jag hade aldrig riktigt brytt mig om honom tidigare. En gång för länge sedan köpte jag flera av hans tidiga sjuttiotalsalbum bara för att han var en av Nick Drakes väldigt få nära vänner. Men jag lyssnade aldrig på de där skivorna med mer än ett halvt öra.

Först nu i vintras när jag tillbringat en stor del av december och januari i sällskap med Van Morrisons samlade verk och sedan gick vidare till några av de Tim Buckley-skivor jag tidigare aldrig orkat ta mig an kändes det logiskt att spela John Martyn igen.

Och sedan satt jag bara och undrade varför jag inte spelat John Martyns »Solid Air« lika ofta som Van Morrisons »Astral Weeks«. Varför jag slösat bort all denna tid, när skivan stått där i skivhyllan hela tiden. I samma veva kom Terry Calliers »Time Peace« och jag hittade ett samlingsalbum som hette »The Folk Funk Experience« på en skivbörs i New Yorks East Village med obskyr musik från samma suddigt andliga gränsland mellan folkmusik, jazz och hippiesoul.

Och ingen skiva lät modernare under vintern 1998 än John Martyns »Solid Air«. Ett album från 1973.

Det möte mellan beats, jazz och soul som präglat mycket av den allra bästa brittiska dansmusiken — i synnerhet från Hoxton Square — det senaste året hade John Martyn redan gjort, för tjugofem år sedan, om än utan housebeat i botten.

En del kallade Martyn för den engelska folkmusikens John Coltrane, andra jämförde honom med Tim Buckley, en artist som Martyn märkligt nog påstod sig aldrig ha hört.

Beth Orton älskar John Martyn, det framgår med all önskvärd tydlighet på »Trailer Park«. Paul Wellers beundran är en av de direkta orsakerna till att han och Martyn sedan några år tillbaka ligger på samma skivbolag. Och The Ballistic Brothers står längst fram i kön av alla de som vill samarbeta med Martyn.

Den skäggiga farbrorn från Sussex fick sin renässans. Men han är måttligt intresserad och vill hellre köpa en kyrka som stått oanvänd sedan flera år i byn där han bor.

Det var så det här albumet fick sin titel; den ena av kyrkans klockor saknades. Martyn har velat köpa kyrkan länge men inte riktigt haft råd. Så hörde han ett rykte att någon annan lagt ett bud på den och blev orolig.

Martyns nya skivbolag Independiente — som egentligen är Go!Discs med en ny distributör och hem åt bland andra Roddy Frame, Travis, Sunhouse och Weller — erbjöd sig att köpa kyrkan åt honom om han spelade in ett album med covers.

Det var en passande betalning för »The Church With One Bell«. För de sånger Martyn till slut valde att spela in har alla ett genomgående andligt tema, och hade de det inte i sina ursprungliga inspelningar så fick de det när Martyn var klar med dem.

Skivbolagsbossen — en man med ypperlig musiksmak — gav Martyn en kassett med ett trettiotal låtar som han tyckte att han borde göra.

Några av dem hade Martyn aldrig hört, andra hade han aldrig tänkt att han skulle kunna bidra med något till.

Men han spelade in tio av dem med en lågmäld trio, så att Martyns röst och akustiska gitarrspel flyter ovanför musiken och lever sitt eget liv över en del sånger som egentligen borde vara komplett sönderspelade. Som Billie Holidays »Strange Fruit« och Elmore James »The Sky Is Crying«.

Fast John Martyn har under åren spelat in skivor tillsammans med Lee Perry, Burning Spear och olika medlemmar från The Band så han har all rätt att ta sig an vilka sånger han vill. Och han gör ju också oväntade tolkningar av Ben Harpers »Excuse Me Mister«, Portisheads »Glory Box« och »How Fortunate the Man With None« av Dead Can Dance med en text av Bertolt Brecht.

Trots att det bara är andra artisters sånger han spelar, så formas de i Martyns versioner efter några lyssningar till ett väldigt personligt album. Med en röst som John Martyns går det inte att vara annat än personlig. Han låter inte längre lika fågelfri och smått galen som för tjugo år sedan, det hörs att åldern och Sussex fuktiga klimat börjat ta ut sin rätt.

Stämningen på »The Church With One Bell« är blek, karg och uppgiven. Ibland låter Martyn vettskrämd, ibland låter han trygg och vis för att musiken för ögonblicket blir större än orden han sjunger.

Som spirituellt vuxet rockalbum är »The Church With One Bell« nästan där uppe med både Terry Calliers »Time Peace« och Bob Dylans »Time Out of Mind«.

Andres Lokko

Annonser

Postat i:Album vol 2 #4, Andres Lokko, Betyg 07, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: