Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Album: A SHRINE – Dark Worlds, Gentle Sounds

A SHRINE

Dark Worlds, Gentle Sounds

A West Side Fabrication/MD

Sist jag hörde A Shrine manglade de på precis som de flesta gitarrband från norra Sverige brukar göra. De var bara en i mängden av alla små poporkestrar som skulle bli nästa Popsicle och de trodde att man blev det om man gjorde exakt samma grej.

Det här var säkert fem-sex år sedan.

»Dark Worlds, Gentle Sounds« är A Shrines tredje album och de borde vid det här laget alltså ha gått in för Jimmy Webb, The Flying Burrito Brothers och all annan countrydoftande musik som misslyckade rockjournalister i svenska band alltid går in för efter några album.

Så när det instrumentala öppningsspåret på »Dark Worlds, Gentle Sounds« låter som en slarvig George Benson-demo blir jag en smula överraskad.

Och så fortsätter det.

De snor introt från Temptations »Ball of Confusion«; de plockar in en gospelkör — förmodligen direkt från inspelningen av TV-programmet »Sjung Ut« — till »Celebrate«; i »Ladyfriend« låter de en flöjt följa Magnus Ericssons röst som vore det »The Way Young Lovers Do« på »Astral Weeks«. Det är det förstås inte, men Edwyn Collins var aldrig Nile Rogers heller och det blev inte mindre själfullt för det.

A Shrine har verkligen försökt göra ett soulalbum. Dessutom ett seriöst och modernt soulalbum, inte bara ett album garnerat med lite Stax-vibbar som man brukar göra när man vill säga att man inspirerats av soulmusik.

A Shrine låter som många, framför allt skotska, popartister gjorde i mitten av åttiotalet när de på allvar övergav The Byrds och Velvet Underground för soulmusiken. Som Lloyd Cole, Paul Quinn och Dr. Robert. Eller band som Hipsway och Love & Money.

Fast A Shrine saknar alla de här åttiotalsbandens gigantiska studiobudgetar, och det hörs. Vilket gör dem ganska unika.

De spelar verkligen garagesoul i ordets rätta bemärkelse.

Närmare Orange Juice och Postcards vision om hur ett vitt litet band från norra Europa borde kunna konkurrera med Chic kommer man inte den här våren. A Shrine är ju ett band som mitt ute i den svenska indieöknen faktiskt inte bara pratar om sina soulinfluenser, utan verkligen gör något av dem. »Dark Worlds, Gentle Sounds« må vara ganska taffligt — när de i »Celebrate« försöker närma sig »Screamadelica« är de ute och cyklar — men det är också en bidragande orsak till att resultatet är så charmigt.

Ibland räcker det alldeles utmärkt med att vilja men inte riktigt kunna.

Andres Lokko

Annonser

Postat i:Album vol 2 #4, Andres Lokko, Betyg 07, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: