Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Bernard Butler

Bernard Butler

Bernard Butler har ägnat de senaste åren åt att förbereda sitt soloalbum. Han har lyssnat på radio, pratat med vänner och överkommit rädslan för att sjunga själv. Och så kommer Andres Lokko och ställer frågor om saker som hände för mer än fem år sedan.

NÄR BESTÄMDE DU dig för att sjunga själv?

— Det var ju inte så att jag bara vaknade upp en morgon och gick fram till mikrofonen. Jag satt och skrev musik för mig själv väldigt länge och det enda som hela tiden fattades var sången, allt annat var klart. En dag började jag höra en röst i huvudet som passade till musiken och efter ett tag började jag mumla för mig själv. Jag tror att jag fortfarande var rädd för att folk skulle tycka att det lät löjligt, men till slut började jag ändå sjunga.

Var det självklart att du skulle spela in musiken helt själv?

— Nej. Det enda jag brydde mig om var att lyckas överföra mina idéer till vinyl utan att behöva försöka förklara dem för någon annan. Att hitta på ett nytt bandnamn när det ändå bara är jag själv på skivan kändes meningslöst.

Det är ganska stor musik det handlar om.

— Jag kanske är tvungen att kompensera för att jag är så liten och tanig i verkliga livet… jag vet inte. Misstaget de flesta gör med stora produktioner är att arrangemangen blir aggressiva eller bara muskulösa och då blir det bara hårdrock av allting. Det är det sista jag vill göra. Stor musik handlar inte om antalet instrument, utan om intensiteten och skönheten i framförandet av varje individuell komponent. Om detaljerna är vackra kan man spela in det på världens sämsta Walkman och det låter ändå vackert.

— Jag menar, jag är uppvuxen med dåligt ljud. All musik jag lyssnade på när jag växte upp kom från bootlegs med Joy Divison, New Order och The Smiths.

Hur kommer det sig?

— Min bror livnärde sig på att kopiera och sälja bootlegs när jag var liten. När alla mina kompisar spelade de riktiga studioalbumen lyssnade jag bara på New Order från Roskilde och en spelning med The Smiths i Manchester från »The Queen Is Dead«-turnén. Jag älskar fortfarande känslan av att höra musiken i ett sammanhang där man känner sig som en fluga på väggen.

Och nu är du god vän med Johnny Marr?

— Ja. När han ringde första gången höll jag på att dö. Jag kom hem en sen kväll och lyssnade av svararen och trodde inte att det var han. Jag var säker på att någon drev med mig och låtsades vara min barndomsidol. Men jag ringde numret han lämnade och — herregud — det var verkligen Johnny Marr som hade ringt.

Era historier med Suede och Smiths har ganska många likheter.

— Men det finns också några viktiga skillnader. The Smiths gjorde fem album som lät precis som Johnny ville att de skulle göra. Han skrev klart deras historia, det gjorde inte jag med Suede. Tyvärr. Och The Smiths splittrades, det gjorde inte Suede. Men vi har mycket gemensamt. Han ringde mig när han fick höra om Suede. Och han visste nog att jag pratat om hur mycket han inspirerat mig genom åren.

Efter att du lämnade Suede verkade det som om du skulle gå exakt samma väg som Marr.

— Johnny fick mycket skit för att han spelade med en massa olika artister efter The Smiths. Men efter att ha varit i exakt den situationen själv förstår jag precis varför han gjorde det. Man sitter där hemma kväll efter kväll, har ingen aning om vad man ska göra härnäst och plötsligt ringer någon från ett band och frågar om man inte har lust att spela gitarr med dem. Och när de i förbifarten nämner att de betalar bra så är det svårt att avböja. Och varför skulle man?

»Dog Man Star« verkade betyda väldigt mycket för dig.

— Det gör den inte längre. Men den var väldigt viktig för mig då. Jag försökte bevisa att Suede var kapabla att göra så oerhört mycket mer än vad både våra lyssnare och belackare trodde var möjligt. Problemet var att jag skrev musik till ett band som inte var ett dugg intresserat av att rasera allt de byggt upp med ett framgångsrikt debutalbum. De ville fortsätta göra exakt samma skiva om och om igen, medan jag försökte göra en fantastisk skiva som inte lät ett dyft som den första. När inte de andra var intresserade kändes det som om Suede var över. Och att jag slutade och faktiskt höll käften väldigt länge, gav dem möjligheten att presentera sin version av sanningen utan att jag protesterade.

— Musikaliskt var det där en väldigt frustrerande period. När Brett åkte omkring i världen och gav intervjuer satt jag hemma och skrev musik precis hela tiden. Jag var besatt av tanken på att vi skulle bli världens bästa band. Men de andra var inte intresserade.

Vad inspirerar dig i dag?

— Jazz och fusion är intressant. Jazztrummisar kan vara oerhört inspirerande. Och hur de använder instrument man sällan hör i popsammanhang, som xylofoner. Jag gillar egentligen inte jazz. I alla fall gillar jag inte att säga att jag gör det. Världen är full av människor som tror att de framstår som lite häftigare i andras ögon om de säger att de gillar Miles Davis. Och även om jag älskar Miles Davis »Sketches of Spain« och »Bitches Brew« eller Coltranes »Blue Train« så är det egentligen något jag helst inte pratar om.

— Någon berättade för mig att en engelsk jazz-DJ på radion bjöd in Charlie Watts till sitt program, men att han vägrade komma för att han trodde att programledaren inte visste ett skit om jazz, att han bara försökte imponera. Radio-DJ:n svarade att han verkligen gillade jazz och till slut höll han ett föredrag om jazz för Watts som till slut tackade ja och dök upp i hans program och spelade sina favoritskivor en hel förmiddag. Eftersom jag inte är Charlie Watts och egentligen inte har någon täckning för att diskutera jazz låter jag helst bli och lyssnar på det för mig själv.

Läser du mycket?

— Jag läser inga böcker alls. Jag har aldrig läst böcker, jag kan bara inte koncentrera mig så länge. Det andra får ut av böcker får jag ut av skivor, Morrisseys texter är min poesi. Jag vet att det nästan är pinsamt att säga sådant, men det är sant.

Men du har absolut inga koncentrationssvårigheter med musik?

— Nej, verkligen inte. Lyssna på musik är det första jag gör på morgonen. Min fru har lärt sig att det enda sättet att få upp mig ur sängen är att sätta på en skiva.

Vad vaknade du till i dag?

— I morse spelade hon »Buzzin’Fly« med Tim Buckley. Det är nog en av de få skivor Buckley gjorde som verkligen fungerar på morgonen.

Känns det enklare att samarbeta med andra artister nu när du äntligen gjort ditt soloalbum?

— Jag tror det. Jag och Chrissie Hynde skrev en låt ihop alldeles nyligen. Vi har ju samma manager och det var han som frågade om jag inte hade lust att skriva något till henne. Och jag höll just på med en låt som skulle ha varit med på mitt album, men som jag aldrig lyckades bli klar med. Jag spelade den för Chrissie och så skrev vi klart den tillsammans.

Och så har hon också jobbat med Johnny Marr?

— Hon har ju det. Det finns några artister som har nästan exakt samma smak. Chrissie Hynde är en av dem. Bryan Ferry är en annan. Och de är alltid på jakt efter en ny gitarrist och en ny melodi, så det är inte så konstigt att både jag och Johnny jobbat med Chrissie. Dessutom är hon ju så fruktansvärt cool.

Är du bitter på Suede?

— Nej. Jag skulle inte sitta här i dag om det inte hade varit för Suede. Men jag undrar ofta hur det hade varit om vi fyra hade varit barndomsvänner som The Verve. De har haft ganska ansenliga bråk, men de har varit vänner så mycket längre än deras band har existerat att det alltid löser sig. Och även om Nick höll på att driva Richard till vansinne så gick han inte att ersätta. Jag menar, till och med jag försökte ett tag, men han var outbytbar. Jag är ändå smickrad över att Richard Ashcroft frågade om jag ville spela med honom och att jag fick spela på demoversioner av »Bittersweet Symphony« flera år innan någon annan hörde den.

— Jag var nitton när jag svarade på den där annonsen som Suede satte in och när jag träffade dem var det uppenbart att de — i alla fall Brett — var lika seriösa som jag var. Och jag hade väldigt kul med Suede. Allt gick så snabbt och vi gjorde några fantastiska skivor ihop och när det var uppenbart att vi inte skulle göra några fler sådana skivor så drog jag. I slutändan vann vi nog på det allihop. Jag tror att jag räddade Suedes karriär när jag lämnade bandet, det var det värdigaste jag kunde göra.

De skaffade sig en liten Richard Oakes i stället.

— Jag har inte direkt längtat efter att få prata om honom. Jag har ju vid det här laget gjort fler skivor själv eller tillsammans med andra artister än jag gjorde i Suede. Jag har ägnat fyra år åt att förbereda min soloskiva och så får man frågor om sånt som hände för mer än fem år sedan. Men jag förstår det. Det finns en historia att berätta.

Frågade du Johnny Marr om The Smiths när du träffade honom första gången?

— Nej.

Andra gången?

— Faktiskt inte. Det tog säkert sex månaders ganska intensivt umgänge innan vi ens pratade om The Smiths. Och nu har jag känt honom i drygt tre år och nu frågar jag honom väldigt ofta om små detaljer om The Smiths.

Men Suede var väl också ett viktigt band.

— Det är svårt för mig att prata om det. Jag menar, vi influerade väldigt många unga nya brittiska gitarrband. Det är en aning kontroversiellt att säga det, men jag tror inte att Oasis skulle finnas om det inte vore för Suede. Det är mycket enklare att dra paralleller mellan Oasis och ett annat Manchester-band som Stone Roses för att de har samma bakgrund och samma kaxiga attityd. Än så länge ligger dessutom Suede tidsmässigt för nära för att man ska få göra den kopplingen.


BERNARD BUTLER hur skrivit och producerat sitt första soloalbum »People Move On« alldeles själv.


Andres Lokko

Annonser

Postat i:Andres Lokko, POP vol 2 #4, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: