Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Nick Lowe

Nick Lowe

NICK LOWE LER ett spjuveraktigt leende.

— Välkommen till sista spelningen på vår Englandsturné…

Och så väntar han en bråkdels sekund.

— …fast jag måste erkänna att första spelningen var dan före i går!

Vi är på en liten jazzklubb i Londons Camden Town. Nick firar utgivningen av nya plattan, »Dig My Mood«.

— Och som ni förstår tar jag inte längre så allvarligt på det här med turnerandet. De där treårsturnéerna genom USA överlåter jag till U2. Samtidigt måste jag påpeka att det här är första delen av min stora världsturné, vi har en spelning i Belgien nästa vecka.

— Och om U2 fortfarande är kvar i USA så får de akta sig så att vi inte slukar hela den belgiska marknaden för dem…

Lowe gör en fullständigt sagolik spelning. Med total närvaro, orubblig integritet och ett nytt allvar radar han upp låtar som en annan McCartney eller Ray Davies. Han tillhör numera de stora låtskrivarna och det faktum att kvinnan han är olyckligt kär i finns i lokalen gör säkert att de nya, vemodiga sångerna han skrivit om deras omöjliga kärlek får en extra tår i ögonvrån. Den avslutande »Where Is My Everything?«, säkert skriven med ett visst mått av ironi, är nu det sorgsnaste jag någonsin hört.

Och sarkasmen han ofta sveper in sig i är samma som den Smokey skrev om i »Tears of a Clown«, den blir allt lättare att se igenom.

Å andra sidan firar han i år trettio år som skivartist, vilket ger honom all rätt att betrakta popbranschen lite från ovan.

Så välkommen till Nick Lowes stora, ocensurerade popskola.

* * * * *

MOTIVATION — Man ville åt alla de kvinnor man förstod automatiskt hängde kring popstjärnor. Det var bara att skaffa en elgitarr och lära sig spela.

— Jag hade redan jobb på en lokaltidning. Jag lagade te, skrev om biorepertoaren, intervjuade någon nyinflyttad präst, men drömde om att bli krigsreporter. Mest för att jag gillade looken — skyddshjälm, cigarr, skraltig skrivmaskin, lera över alltihop. Men det allra mest glamorösa jag fick göra var att intervjua apotekaren som startade det första kvällsöppna apoteket, så jag satsade på popmusiken i stället.

Han gick med i kompisens popband, Kippington Lodge.

Året var 1967.

* * * * *

SKIVKONTRAKT — Marknaden var så förhållandevis liten och outvecklad att alla hade skivkontrakt. De delades ut till höger och vänster. Skivbolagen hade en strategi som kan jämföras med att kasta lera på en vägg. Man gav ut massor av singlar och blev någon en hit, utan att man egentligen förstod hur det gått till, så fick man göra en till. Om ens lerklump fastnade på väggen fick man en chans till att betala för de som inte gjorde det!

— Och skivbolaget tog inga onödiga risker med oss. Jag vill minnas att vi var och en hade en royalty som var en kvarts procent av en kvarts procent.

* * * * *

MANAGEMENT — Det var definitivt innan alla advokater marscherade in i bilden. Alla managers var visserligen skurkar, men på ett mindre okomplicerat vis. De upptäckte någon med talang, som också kunde vara komplett galen, men insåg att här kunde man tjäna en slant. I dag ber man receptionisten slänga ut galningarna. Jag betvivlar till exempel att Jerry Lee Lewis eller Little Richard hade fått skivkontrakt i dag.

* * * * *

STUDIOERFARENHET — Mitt första besök i en skivstudio var i en liten källare på Denmark Street, som var Londons »Tin Pan Alley« på den tiden. Det var i samma studio som Stones hade spelat in sin första LP. De första singlarna med Kippington Lodge hade producerats av Mark Wirtz, som också valde låtarna och förbjöd gruppen att spela på dem. Gitarristen Big Jim Sullivan är med, gruppen The Ivy League stod för stämsången och det låter fantastiskt. Ingen hade ens kommit på tanken att protestera mot detta diktatoriska envälde — förrän jag kom med i gruppen. Jag insisterade på att det var nya tider och att vi skulle göra våra egna låtar och själv spela in dem. Varpå kvaliteten sjönk drastiskt…

* * * * *

ELEKTRICITET — På den tiden spelade förbandet ett set på 45 minuter, sedan körde huvudbandet 45 minuter, sedan kom förbandet tillbaka igen och spelade ytterligare ett set och sedan fick huvudbandet avsluta. En gång gick jag fram efter första låten och skulle tacka för applåderna. Då fick jag en fruktansvärd stöt av mikrofonen. Jag kunde inte släppa den och ett högt brus fyllde öronen. Trots stöten var mina tankar alldeles solklara och jag kände ingen panik. Jag tänkte bara: »Well, det här var ju trist. Nu kommer jag att dö och förhoppningsvis går det fort. Synd att jag bara är 22 år och precis har fått fart på min karriär.«

— Jag trodde att jag stod alldeles stilla men senare berättade man att stöten kastade mig flera meter upp i luften och att jag landade i publiken. Total panik utbröt och ingen vågade röra vid mig eftersom gitarrsträngarna och mikrofonen bildat en sluten krets som var livsfarlig att komma nära. Någon lyckades i alla fall sparka mikrofonen ur min hand. Men eftersom han var helt hysterisk sparkade han mig en gång till av misstag, en fruktansvärt hård spark rakt i sidan. Senare fick jag reda på att den sparken satte fart på mitt hjärta och räddade livet på mig. Ambulansen kom och skjutsade mig till sjukhuset där man konstaterade att jag mådde bra och haft en otrolig tur. Vi gick till en pub och tog några öl för att fira. En av oss kom på att vi fortfarande hade tillräckligt med tid för att spela vårt andra set. Jublet visste inga gränser när vi steg upp på scenen. Fast den snåle arrangören skar ner vårt gage för att vi inte spelat tillräckligt länge.

* * * * *

MUSIKALISK UTVECKLING — I dag är branschen så fragmenterad. Det finns så många olika stilar och branscher, som alla existerar i parallella universum, utan att någonsin mötas. När vi började var branschen så liten att vi visste precis allting om hela popscenen, vi hade full koll även på de senaste singlarna med Tom Jones och Shirley Bassey. Allt var pop. Och vår manager, eller agent som det hette då, representerade en uppsjö olika artister. När man satt i väntrummet i hans West End-kontor så var man omgiven av dansande dvärgar, eldslukare, komiker, hundtämjare och tallriksjonglerare. Vi var en »akt« bland många andra.

— Vi hade vid det laget upptäckt både The Bands första LP och allehanda droger… så vi insåg att det var förändringar i luften. Om vi skulle hänga med var det dags för lite »musikalisk utveckling«.

Man började med att byta namn till Brinsley Schwarz, efter gruppens gitarrist.

— Egentligen handlade det bara om att hitta en ny grupptillhörighet. Det här var tidigt sjuttiotal och antingen hade man ett coolt namn och spelade på universiteten eller också var man en smajlande fåntratt på TV. Jag kommer ihåg att vi skaffade en ny manager, vars pappa var präst, och när han satte in annonser i Melody Maker så avslutades de med adressen till prästgården han bodde i. Det fick vi ju sätta stopp för. Prästgårdar var inte så hippa. »They didn’t go with the drugs«.

* * * * *

HYPE — Prästsonen ersattes av Dave Robinson, en man mer i balans med tidens krav. Dave insåg att vi måste lanseras på bred front. Om man inte kunde få journalister att gå och se oss i London, så fick man skapa en annan sorts intresse. Alltså skulle vi göra vår debutspelning på Fillmore East i New York, tillsammans med Van Morrison, och flyga dit ett helt plan med engelska journalister! Han lierade sig med några mer än skumma affärsmän, han skaffade skivkontrakt och han fixade sex månaders kredit hos flygbolag, taxiföretag och instrumentuthyrare. Bara genom att presentera sin geniala, helt osänkbara

— Varpå allt, precis allt, gick fel. Vår plan var att komma till New York fem dagar före konserten och att repa hårt inför den. Men när vi kom till New York visade det sig att vi inte hade giltiga visum och vi tvingades åka till Kanada för att vänta medan diverse maffiakontakter fixade fram de rätta papperen. Vilket innebar att vi kom till Fillmore bara en halvtimme innan konserten. Vi hade dessutom hyrt den mest avancerade utrustning vi kunnat drömma ihop, men hade väldigt vaga föreställningar om hur man använde den. Vi lät absolut förfärligt.

— Och det här proppfulla planet med olika journalister — om du hade minsta lilla spalt i minsta lilla fisketidning så var du med! — hade sina egna problem på vägen. Först blev alla fulla på Heathrow, sedan tvingades planet återvända tillbaka dit, varpå alla blev fulla en gång till. Så småningom kom man i väg, men tvingades mitt över Atlanten återvända till Skottland. Naturligtvis sökte man tröst i baren. När man slutligen kom fram till New York var alla antingen stupfulla eller totalt knäckta av utmattning. Då var det bara minuter innan konserten skulle börja. En del struntade helt i konserten och kastade sig i hotellsängarna, andra fördes med poliseskort in till Manhattan, fortfarande vilt supande.

— Mitt enda minne av det hela var att jag efter vår spelning stod längst bak i lokalen och såg Morrison spela. Han hade ett fantastiskt band, hade precis gett ut »Moondance« och gjorde en fullständigt knäckande spelning. Den enda tanke som for genom mitt huvud var »va’ fan har vi gjort?«…

— Naturligtvis skrev alla journalisterna om det här när de kom hem — vi blev till och med omskrivna i »Typewriter’s Monthly« — men alla skrev ju bara om vilka totalt värdelösa idioter vi var och vilket fiasko vi varit inblandade i. Ingen i pressen hade använt ordet »hype« innan dess, men efter det här spektaklet var det plötsligt ett högst vedertaget begrepp.

* * * * *

KRITIK — Det skrevs så mycket skit att jag efteråt insåg att jag aldrig mer skulle kunna skadas eller såras av något som skrevs om mig. En nog så viktig lärdom. Mot alla odds förblev vi dessutom ett band, och efter några år vändes förnedringen i något slags beundran över att vi faktiskt överlevt eländet.

* * * * *

POPUNIVERSITETET — Vi bodde tillsammans i ett hus, repade precis när vi ville och på sätt och vis var det som att gå i skolan. Vi satte oss framför skivspelaren med en hög James Brown-plattor, eller vad det nu var, och lyssnade oss fram till hur allt hängde ihop. Sedan plockade vi upp instrumenten och spelade oss fram till det vi var ute efter. Ett tag hade vi som policy att på våra spelningar spela vår version av den låt som just den veckan låg etta på hitlistan. Ibland kunde vi köra ett helt set med bara Lee Dorsey-låtar. Det blev en hipp liten scen, där det var jävligt viktigt hur ens skivsamling såg ut.

— Vi spelade varje vecka på en pub som hette Tally Ho i Kentish Town. Pubrocken var då väldigt social, väldigt sexig och publiken bestod av den första generationen mods, som blivit hippies men vaknat upp ur drömmen när råttorna i rivningsfastigheterna började gnaga på deras ben. Pubrocken ledde dem tillbaka till samhället och mänskligheten. Nu är de politiker, skivbolagsdirektörer och företagsledare allihop.

* * * * *

SKIVBOLAGSRELATIONER — När Brinsleys splittrades var jag fortfarande bunden av mitt kontrakt med United Artists. De ville göra om mig till något slags snäll singer/songwriter-typ. En ny John Sebastian, eller något. Jake Riviera var min nye manager och han föreslog att jag skulle presentera en musikalisk inriktning som skulle skrämma livet ur skivbolaget, för att de skulle släppa mig. Så jag spelade in en hyllning till The Bay City Rollers, som var den tidens allt överskuggande teenybopper-grupp. Med barnkör och hejaklacksrefräng, verkligen förfärligt. Till min fasa tyckte bolaget att det var fantastiskt. Till råga på allt blev det en jättehit i Japan. Så skivbolaget ville att jag skulle göra ett helt album på samma tema…

* * * * *

SKIVPRODUKTION — Jake hade varit på turné i USA med Dr Feelgood och kom tillbaka och berättade om alla nya skivor på små, oberoende bolag han hade hört. Han var övertygad om att han skulle starta ett likadant i England och så föddes Stiff Records. Jag gjorde första singeln och blev något slags husproducent Jag satt dygnet runt i en pytteliten åttakanalsstudio i norra London och spelade in alla galningar Jake skickade dit. En del var så galna att de borde ligga ner på golvet, men alla hade en idé som var värd att utveckla. Det var då jag lärde mig allt om skivproduktion, alla tricks och hur mycket man egentligen kan bluffa i en studio. Spela piano med trumstockar, spela in bakgrundskören med en fläkt i bakgrunden och få fram de mest fantastiska effekter, såna saker.

— Samtidigt hade jag börjat samarbeta med Dave Edmunds, som var en stor hjälte och inspirationskälla. Han var den här helt egensinnige, totalt galne skivproducenten, en vit Lee »Scratch« Perry. Som satt nätterna igenom i sin studio långt ut i den walesiska vildmarken och bröt alla regler som fanns att bryta. Volymerna brutalt i botten, vansinniga pålägg, skumma effekter, mätarna konstant fladdrande i botten. Världens största eko och inga datorer över huvud taget, allt gjordes för hand. Honom ville jag lära av. Attityden att det har ingen betydelse vad man gör, eller hur man gör det, bara det låter bra på skiva har jag svalt med hull och hår.

— Och att man inte ska krångla till saker i onödan. Det viktigaste jag gjort för Elvis Costello var att lära honom att förenkla sina låtar. Texterna var som romaner och låtarna innehöll melodier som räckte för tre låtar. Och att det är de små detaljerna som gör det. Elvis var besviken på »Oliver’s Army« och ville dumpa bakgrunden vi hade gjort, jag erbjöd mig till och med att köpa den för att använda den på en av mina egna plattor, när Steve föreslog ett sista pålägg. Hans ABBA-piano gjorde det till en jättehit.

* * * * *

NYA TIDER… — Pubscenen i början av sjuttiotalet rymde många bra band, men ingen lyckades på skiva riktigt förmedla det man gjorde på scenen. Anledningen var att allt det här sammanföll med att skivbolagen yrvaket lät alla sina artister själva producera sina inspelningar. Dessutom hade tekniken med multikanalinspelningar kommit och samma musiker var totalt okunniga om hur de skulle handskas med den. Därför låter alla plattorna så tunna och separerade, så livlösa.

— Det viktigaste med den här undergroundscenen var att den banade väg för punken. Musiken gjordes som en reaktion på den tidens arenarock och här fanns plötsligt ett nät av små, välfungerande spelställen. Med en publik som var nyfiken på något nytt.

* * * * *

…NYA MÖJLIGHETER — När punken i samma veva exploderade var det många av mina jämnåriga musikervänner som vände sig bort i fasa. Många av dem tog avstånd från mig när jag började jobba med alla dessa unga vildar. Men jag förstod att här gällde det att hänga med, det här skulle förändra hela kartan. Nostalgi är något jag aldrig velat dras ner i. Och jag var tillräckligt gammal och erfaren för att kunna hjälpa de här musikerna, men ändå tillräckligt ung för att tycka att det var kul. Jag må ha varit en bluff i sammanhanget, men jag hade mycket roligt.

* * * * *

ATT VARA FÖRBAND Någon gång kring 1978 bildade Lowe gruppen Rockpile tillsammans med Dave Edmunds. Det första man gjorde var att åka på turné med Bad Company i USA.

— När publiken älskade oss mer än förväntat gjorde våra avundsjuka arbetsgivare ett kardinalfel — de skar ner vår tid på scenen. Varpå vi blev ännu mer livsfarliga. Vi sorterade i setet, klämde in alla våra bästa låtar och gav järnet. »We hit the fuckin’ ground running«. Publiken var i extas. Efter tjugo minuter beklagade vi att vi tyvärr inte fick lov att spela längre. Varpå Bad Company fick möta en sur och vresig publik, som skulle sitta igenom hela deras raggiga show. Med samma låtar på exakt samma plats, rökbomben som smäller av och spotlights som blinkar på exakt samma ställe varje kväll.

— Innan de ens hade hunnit ut på scenen var vi tillbaka på det billiga hotellet nära flygplatsen och partajet var redan igång. Visserligen med tredje klassens groupies, men det var bra nog för oss…

* * * * *

FRAMGÅNG — Det är som med sex. Det gäller att förlänga det där ögonblicket precis innan klimaxet. Det är precis innan man når den stora framgången, när man strävar mot något, som är roligast. Med Rockpile lyckades vi förlänga det ögonblicket i nästan två år och när vi inte längre kunde hålla kvar det insåg vi alla att vi var uttråkade. När man slagit igenom på bred front läggs ett helt nytt paket av plikter och förväntningar på ens axlar. Och plötsligt är man en investering som ska förvaltas och förräntas. Man ägs av ett skivbolag och man ska tillfredsställa en full och korkad publik man inte längre förstår.

* * * * *

SKAPARKRISER — Omkring 1986-1987 gick jag rätt in i en livskris. Mitt äktenskap med Carlene Carter var definitivt över, jag var stor och fet, jag hällde i mig sprit och jag sniffade massor av kokain. Jag såg mig i spegeln och såg en fruktansvärt olycklig människa, en patetisk föredetting. Jag gjorde usla skivor, min karriär var över, mina dagar som popstjärna ett minne. Jag var ett vrak. Ändå kände jag att jag inte hade gjort ett dugg av allt det jag ville göra.

— Jag la av med sprit och droger och började fundera över hur jag skulle kunna gå vidare. I det läget ringde min gamle drinkarvän John Hiatt, som också gått igenom helvetet med spriten och drogerna. Och en fru som i förtvivlan tagit livet av sig. Han skulle precis göra en platta med Ry Cooder och Jim Keltner, han hade bara några dagar på sig, och ville att jag skulle spela bas på den. Det var ett drömerbjudande, men min självkänsla var så fruktansvärt usel att jag hörde mig själv klämma fram en lögn om att jag var upptagen och tyvärr måste tacka nej. Jag trodde inte ens själv på vad jag sa.

— En timme senare ringer Riviera. Han skäller ut mig för allt vad tygen håller, han hotar mig och befaller mig att kasta mig i en taxi till flygplatsen och ta mig till Los Angeles. Jag vaknar till liv och gör det. Tiden är så knapp i L.A. att jag måste åka direkt från flygplatsen till studion. På vägen dit kastar jag mig in i en musikaffär och hyr en bas.

— På fyra dagar gjorde vi en underbar, väldigt avskalad platta. Och där någonstans i det arbetet insåg jag hur jag skulle jobba i fortsättningen.

* * * * *

KÄNSLOR & MOD — Under inspelningen, när John satt vid pianot och sjöng »Have a Little Faith in Me«, strömmade tårarna ur ögonen på mig. Det var så fruktansvärt sorgligt. Men det var ändå något slags frigörelse i de där tårarna, i det att jag insåg att man inte behövde vara så rädd för att uttrycka djupa känslor i musiken. Jag återvände till London med ny självkänsla och en föresats om att göra musik som var enklare, rakare, närmare mitt hjärta och min person. Vill man något tillräckligt mycket med en inspelning så kommer det att bli så. Och det kommer inte bara att bli så som du tänkt dig, det kommer att bli ännu bättre.

* * * * *

GRUPPDYNAMIK — Någon föreslog att vi skulle permanenta gänget från »Bring the Family« och efter ett preliminärt möte, när vi spelade in i ett skjul i Rys trädgård, bestämde vi oss för att ge det en chans. Problemet med Little Village var lite detsamma som med Rockpile. När Rockpile var kompgrupp på en av mina plattor eller på en av Daves, så fungerade det utmärkt. Då fanns det någon som tog huvudansvaret. Men när fyra starka viljor möts för att göra en skiva och ingen axlar det ansvaret, då går det åt skogen. Varje grupp behöver något av en enväldig diktator, speciellt i en inspelningssituation. Little Village var fantastiskt live, men plattan går inte att lyssna på. Den är själlös, den saknar inriktning.

Den är dessutom överarbetad på ett sätt som »Bring the Family« definitivt inte är. I Rys gamla skjul gjorde vi musik som lät som om den kom från en annan värld, men sedan byggde Ry och Jim på inspelningarna i en riktig studio och i mängden av pålägg försvann musikens själ. Det är ännu ett klassiskt exempel på hur man bit för bit polerar bort all mystik.

* * * * *

TUR OCH TALANG För fem år sedan rasslade det till på Lowes royaltykonto. Hans mer än tjugo år gamla låt »What’s So Funny ‘bout Peace Love and Understanding« hamnade på soundtracket till filmen »The Bodyguard«, i en version av Curtis Stigers. När plattan sålt färdigt hade Lowe tjänat nästan tio miljoner kronor.

— Och jag vet fortfarande inte hur det gick till. Inspelningen är ju inte ens med. i filmen: Men jag har en teori.

— Ett tag innan den filmen gjordes fick jag ett brev från Kevin Costner med en demokassett. I brevet talar Costner om att sångaren på kassetten är hans mycket gode vän, Blair Forward, och han undrar om jag som producent har några råd eller förslag som kan hjälpa hans vän. Kunde jag rent av tänka mig att producera honom? Av brevets karaktär förstod jag att samma paket säkert gått ut till en massa människor i branschen. Han hade väl hittat mitt namn på någon lista. Musiken var »dyrt« producerad men fruktansvärd, den mest avskyvärda formen av amerikansk radiorock från åttiotalet. Fullständigt omodern och totalt plastig.

— Jag har alltid sett på Costner som filmens motsvarighet till Michael Bolton, men bestämde mig ändå för att svara. Jag tog mig tid och lyssnade, skrev ner konstruktiv kritik låt för låt och berömde gamle Kevin för att han var så bussig mot sin kompis. Men, tyvärr, jag trodde inte att musiken hade någon framtid.

— Om han läste mitt brev, jag är av olika anledningar osäker på om det ens gick iväg, då finns det två scenarion. Det ena är att han tänkte »wow, vilken cool kille, som verkligen är ärlig mot mig, hade vi inte en av hans låtar på reservlistan för min film?«. Det andra är att han blir skitsur och tänker att »den lilla fjanten, vem tror han att han är, nu lyfter jag fanimej ut hans låt från filmen«. Ett annat alternativ är att han inte fick brevet, blev sur för att jag inte svarade och därför lyfte ut låten ur filmen, men ändå lät den bli kvar på soundtracket. I efterhand har jag talat med Stiger och han berättade att han var lovad att vara med, men att hans egen låt ratades och att han därför som en nödlösning spelade in min låt, som han brukade göra live. Får man ha sådan tur?

— Fast det roligaste i hela den här historien kommer nu. En dag under en Costello-inspelning härom året berättade jag den här historien för producenten Mitchell Froom, som direkt utbrister: »Jag vet vem Blair Forward är… it’s fuckin’ Kevin! Alla de där typerna vill bli popstjärnor.« Och så är det kanske. Det är ju bevisligen en rätt fånig och genomskinlig pseudonym. Naturligtvis kan jag inte höra om det är Kevin eller ej. Fast det låter ju som musik han skulle gilla…

* * * * *

KREATIVITETENS PRIS — Det var först med »The Impossible Bird« som jag nådde fram till det uttryck jag sökt. Och det tack vare att jag mådde så fruktansvärt dåligt.

— Jag hade för första gången i mitt liv fått uppleva verklig kärlek. Tyvärr blev jag som artist och musiker helt förlamad. Jag kunde inte skapa någonting, all min energi gick åt till att avguda denna underbara kvinna. I tre år satt jag bara rätt upp och ner och dyrkade henne, hela mitt kreativa system hade gått i baklås. Så det tog slut, och jag rasade ner i ett stort blått vemod. Och även om jag helst skulle vilja slippa det, så måste det erkännas att det är en magnifik känsla. Man känner sig så fruktansvärt och orättvist missförstådd, man sjunker i ett kaos av våldsamma känslor.

— Jag älskar henne fortfarande, hjälplöst och villkorslöst. Men den positiva sidan av den här olyckliga kärleken är ju att den har gett mig i princip alla de låtar jag använde på »Bird« och »Dig My Mood«. Jag bytte kärleken mot kreativiteten och fick en rad coola låtar. Frågan är bara om jag egentligen var beredd att betala priset…

* * * * *

LÅTSKRIVANDE — Förr var jag mer bestämd över hur en låt skulle byggas upp. Men mystiken tätnar. Numera känns det ofta som om mina låtar faller ner från himlen, som om någon annan spolat bort all skiten från dem. Är man då en riktigt bra låtskrivare så låter man dem gå igenom sig själv utan att tynga ner dem med en massa mänskligt ego. Låt sången ta sin egen väg.

* * * * *

ATT ÅLDRAS MED VÄRDIGHET — Många artistkollegor försöker förtvivlat, och utan minsta värdighet, återskapa vad de gjorde när de befann sig i sin förmodade storhetstid. Vilket i den här iskalla branschen förväntas infalla innan man ens fyllt trettio. Men just nu känns det som om jag hittat ett sätt att åldras i en bransch som bara värdesätter ungdom. Jag försöker att se min ålder och mina erfarenheter som en tillgång, på det viset att jag nu kan skriva och spela in de låtar jag inte kunde när jag faktiskt saknade erfarenheterna. Det låter självklart, men gudarna ska veta att det inte är någon självklarhet.


NICK LOWE är aktuell med sitt tionde soloalbum »Dig My Mood«.


Lennart Persson

Annonser

Postat i:Lennart Persson, POP vol 2 #4, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: