Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Money Mark

Money Mark

Det är fredagskväll hemma hos Dust Brothers i Silver Lake, Los Angeles. Mick Jagger har just gått hem Beck tittar in för att låna sladdar. Och Mark Ramos-Nishita, decenniets viktigaste och bäste keyboardist, kommer dit i sin Chevrolet. I baksätet: Andres Lokko.

KOMMER DU IHÅG första gången du hörde Beastie Boys »Paul’s Boutique«?

Om du inte minns det så ska jag berätta vad som hände. »Paul’s Boutique« tog livet av ungdomskulturen.

Det var på grund av Beastie Boys som vi plötsligt blev tvungna att sluta kalla popmusik för ungdomskultur.

För »Paul’s Boutique« visade slutgiltigt att det inte fanns något att protestera mot längre. Att påstå att våra föräldrar bara lyssnade på usel musik var omöjligt efter det. Samtidigt, i slutet av åttiotalet, minns jag att den illröde journalisten Robert Elms i en artikel undrade hur någon kunde få för sig att ens försöka protestera mot en generation som John Coltrane och Marlon Brando tillhörde.

Plötsligt fanns det inte längre några generationsgränser. I alla fall inte i musiken. Det som fanns — som aldrig hade funnits tidigare — var bara ett fantastiskt musikaliskt arv som det var upp till var och en att låta sig inspireras av.

Ingen skiva lät så modern som just »Paul’s Boutique« 1989, ingen skiva lät heller lika dammig och uråldrig.

Det är precis likadant 1998. Det finns de som kan tillåta sig att inspireras och så finns det de som inte kan det. Det är det enda som skiljer gammal från ung i dag.

Femtonåringar och fyrtioåringar dansar till samma skivor. Ingen har en chans att ha något för sig själv.

Vi lever i en tid då popmusiken är en av världens största industrier samtidigt som den är mer fragmenterad än den någonsin varit tidigare.

Den kombinationen är svår att handskas med. Artister har i dag generellt kortare livslängd än till och med musikhistoriens mest skrattretande one hit wonders.

Vi borde ju lärt oss något av alla misstag.

Andy Warhols påstående om att vi alla skulle få vara stjärnor i åtminstone femton minuter någon gång i en avlägsen framtid är redan passé.

I dag är det snarare tvärtom. I dag har man högst femton minuter på sig att få sola sig i glansen av att vara exklusiv, hipp och häftig. Att hamna i de tuffaste tidningarna, radioprogrammen och få hänga med det där fåtalet utvalda artister som utgör de eviga undantagen.

Sedan är man, om man har tur, en världsangelägenhet. Fast då är den roligaste biten redan över.

Ingenstans strävar så många efter att både ha kakan och äta den som i Silverlake, ett område i Los Angeles, i nordvästra delen av den där ändlösa ursäkten till parkeringsplats.

Det är här The Dust Brothers, producentduon som revolutionerade modern rock’n’roll och hip hop då de tog sig an Beastie Boys »Paul’s Boutique«, bor och har sin studio.

Det var här de spelade in Becks »O-de-lay«. Det var här de spelade in Young MC:s och Tone Locs klassiska hits för Delicious Vinyl.

Och det är just här i deras vardagsrum i Silverlake som pojktrion Hanson spelade in »Mmm-Bop«, det är här de mimar i videon.

Och vi ska alldeles snart tillbaka hit.

* * * * *

Tidningen Grand Royal. Klädmärken som X-Large och Mini, Haze och Paul Frank Industries. Videoregissören Spike Jonze. Sean Lennon och Yoko Ono. Dust Brothers egen etikett Nickelbag Records. Artister som The Jon Spencer Blues Explosion, Cibo Matto, Butter 08, Sukia, Buffalo Daughter, Biz Markie, Luscious Jackson, Ben Lee och Beck. Allt det där är inte nödvändigtvis bra eller ens intressant.

Men det hör ändå ihop. Allt är en del av den kultur som startade med »Paul’s Boutique«.

Och frågar du mig så är det den enda amerikanska subkultur värd att tas på allvar.

Kanske hjälper det att de flesta som förknippas med den här klicken av artister, personligheter och designers är obotliga anglofiler. Men att de samtidigt befinner sig så oerhört långt från London att de, likt japanerna, utvecklat anglofilin till något alldeles eget och i slutändan unikt.

Det är dessutom, om du frågar mig, den enda amerikanska subkultur som på nittiotalet verkligen lyckats influera den övriga världens musiksmak, klädval, popvideor och tidningsmakeri.

Nirvana var en sak, The Wu-Tang Clan en annan. Men Beastie Boys fanns där långt före dem och de finns där fortfarande. Långt efter att grunge blivit ett minne blott och Wu-Wear-mössan inte ligger lika högt upp på önskelistan när ens bekanta åker till New York.

Beastie Boys är fortfarande kapabla att få oss att tro att golf är en cool fritidssysselsättning.

Men egentligen förvaltar de bara ett arv och upprätthåller en tradition där svarta artister skapar och vita bara imiterar.

De har aldrig varit sena att själva erkänna det. Ända sedan de släppte sina första singlar för Def Jam har de försökt tvätta bort stämpeln de fick efter »Fight For Your Right to Party« och gett sig allt längre in i den svarta amerikanska musikhistorien. Trots deras uppenbara rötter i både new wave och heavy metal och ett urbrittiskt sinne för detaljer.

Världen kring Beastie Boys är snarlik sextiotalets absurda värld där man hade för vana att exportera fantastisk amerikansk svart soulmusik till England som skickade tillbaka musiken i snälla nyinspelningar med vita små poporkestrar som tog låtarna till toppen av alla försäljningslistorna.

Bara en sådan sak som att Sean Lennon spelar smutsig lo fi-pop på sitt kommande debutalbum för just Grand Royal. Medan Julian Lennon blev utskrattad för att han sjöng som sin far och försökte skriva en ny »Imagine«, kommer Sean att mötas av en värld som först och främst blir imponerad av att han ligger på Grand Royal. Innan de tänker på att han heter Lennon i efternamn.

Tyska Atari Teenage Riot var ingen intresserad av förrän de exporterades tillbaka till Europa via Grand Royal.

Och Keyboard Money Mark, en av centralfigurerna i världen kring Beastie Boys, släpper sina små skivor på engelska Mo’Wax. När han inte spelar keyboards med Beastie Boys.

Money Mark har släppt några sjutumssinglar, en tiotums-EP och två briljanta album. Han har kanske inte Becks karisma, men han har desto mer funk.

Hans sånger är filosofiska och nästan gulliga i ena stunden för att i nästa sampla en man som presenterar sin sjungande apa Shakes. Sekunderna efter det sjunger han en vacker småbluesig ballad om att han själv inte kan spela piano. Låtarna är korta, ibland bara en dryg minut. Det är lika mycket Jonathan Richman som Mose Allison och Tom Waits »Rain Dogs«, lika mycket Jackie Mittoo som hip hop och svart filmfunk.

Money Marks nya album, »Push the Button«, är mer eklektiskt än något han gjort tidigare. Det är ett popalbum. Inte för att det för den skull låter som The Bluetones, men det är baserat på melodier och det är framfört av ett tajt litet band.

Tillsammans med hip hop-gruppen Jurassic 5:s EP är »Push the Button« det intressantaste som kommit från Los Angeles sedan Becks »O-de-lay«.

Det är därför jag är i Los Angeles. Och det är därför jag vaknar halv fem på morgonen för att sängen plötsligt börjar skaka. Inte så mycket, men tillräckligt för att jag ska börja undra om sängen jag sover i är en sådan där som vibrerar ett tag om man stoppar några mynt i den.

Los Angeles är ett underligt ställe, The Oxford Palace ett ännu underligare hotell. Knappt någon talar engelska, de serverar rå fisk till frukost och prislistorna till minibaren är på koreanska. All information om nödutgångar och sånt också.

Nästa dag ringer Money Mark från en mynttelefon till hotellet.

— Bor du i Korea Town? frågar han.

— Ja, jag tror att det är så det kallas, svarar jag.

— Cool. Jag har inte varit där på flera år, säger Mark.

En halvtimme senare stannar hans sunkiga sextiotals-Chevrolet i solskenet utanför hotellet vid korsningen av åttonde gatan och Oxford Avenue.

— Jag hade tänkt föreslå en liten utflykt, men så kom jag på att Los Angeles bästa jamaicanska restaurang ligger här nere. Gillar du jamaicansk mat? Utmärkt. Är du hungrig? Kanon. Då åker vi dit.

Mark ser ut som man vill att en Beastie Boys-keyboardist ska. De har alla hittat en eftersträvansvärd look att börja åldras i. Med ena foten i hip hop och skatekultur och den andra i en amerikaniserat preppy version av Small Faces 1964.

Mark sätter sig i passagerarsätet. Han presenterar sin chaufför som Dick och så åker vi.

* * * * *

Mark föddes i Detroit som Mark Ramos-Nishita. Hans pappa är Japan-hawaiian och hans mamma är från Mexiko. Familjen flyttade till Los Angeles när han var sex år gammal.

När han var elva började han spela keyboards och strax senare började han skriva musik.

— Det var Sly & The Family Stones fel. Jag hörde en massa keyboardbaserad musik jag verkligen gillade långt innan jag hörde »There’s a Riot Going On« första gången. Som Billy Preston, Richard »Groove« Holmes och till och med Elton John. Men så fort jag verkligen begrep hur otroligt bra Sly och hans band var så köpte jag en keyboard. En D6-klavinett, berättar han.

Historien om hur Mark, som i många år försörjde sig som snickare, en dag blev tillfrågad att laga grinden utanför Beastie Boys Adam Horowitz hus utan att känna igen honom, och samma kväll blev inbjuden på en fest hos bandet och bara en vecka senare var deras fjärde medlem med artistnamnet Keyboard Money Mark, är en klassisk vandringssägen. Och sedan dess har han turnerat med dem och spelar på deras två senaste album. Men om den verkligen är sann är det ingen som riktigt vet. Mark själv är nöjd med historien och vill helst lämna den orörd.

— Det är många som påpekar att jag spelade på »Paul’s Boutique«, men jag minns ärligt talat inte om jag verkligen är med på den LP:n eller inte. »Check Your Head« och »Ill Communication« däremot vet jag ju att jag spelar på, men då var jag ju medlem i bandet, säger han lite småkryptiskt.

* * * * *

Den jamaicanska restaurangen ser verkligen ut som en Kentucky Fried Chicken någonstans i Västindien. Det är en kal vit lokal med betonggolv och några gråvita plastbord med matchande stolar här och var. På väggen har någon målat en gigantisk karta av Jamaica och i baren säljer de T-shirts till förmån för Reggae Boys, Jamaicas fotbollslandslag.

Det enda som skiljer det här haket från ett västindiskt är att de flesta av stamgästerna i sina enorma dreadlocks står utanför på gatan i stället för att hänga i baren. Sedan den första januari råder det totalt rökförbud i alla barer och restauranger i hela Kalifornien.

— Jag gillar det här stället, säger Mark. Maten är fantastisk. Den där kartan på väggen skulle jag vilja ha hemma och de spelar svinbra musik. Men det bor väldigt få jamaicaner här i Los Angeles. Reggae har aldrig varit speciellt stort här. Det är synd.

Du gillar reggae?

— Ja, Jackie Mittoo är ju en inspirerande musiker. Och King Tubbys och Lee Perrys produktioner. Jag menar, de tillverkar inte ens CD-skivor på Jamaica och ändå gör de — och har alltid gjort — otroligt modern musik. Vad olika människor anser vara modernt är något som gör mig förvirrad. Min definition av ordet är ganska annorlunda från de flesta andras.

Och hur definierar du ordet?

— Om vi pratar om teknologi, vilket är något som ofta dyker upp när man ska förklara vad som är modernt, tycker jag att de allra första ljud som fångades upp med den där lilla cylindern eller tråden på de tidigaste grammofonerna för hundra år sedan känns oerhört moderna. Din bandspelare där på bordet är modern. Jag menar, den är inte bra enligt de flesta konventionella definitioner. Men jag har använt en nästan exakt likadan för att spela in musik.

Vad var tanken bakom »Push the Button«?

— Jag ville utforska det där som kallas melodier. De senaste sju åren har jag jobbat som musiker med Beastie Boys och där har allting nästan uteslutande varit baserat på rytmer. Och jag älskar verkligen söta melodier så jag var tvungen att skriva några sådana själv.

— Skivan hette »Harmonics of Life« ett tag. Men nu blev det till slut »Push the Button«, vilket refererar till förvirringen jag känner inför alla knappar och vad som händer om man trycker på dem. Det finns ju så många. Och det finns ju lika många spakar och reglar och så vidare. Det finns folk som hatar allt sånt och så finns det de som försöker utforska hur livet kan vara om man blir vän med knapparna.

Bli vän med sina knappar?

— Ja, nåt sånt. Jag menar, alla knappar ser likadana ut, men de gör olika saker. En kan du beställa hem pizza med och en annan spränger världen i småbitar. Och barn är alltid mycket bättre på att sköta knapparna på fjärrkontrollen än vad vi vuxna är. Barn är mycket mer bevandrade i knapparnas värld.

Okej. Det är en överraskande poppig skiva.

— Det är ett popexperiment. Jag har aldrig skrivit rena låtar på det här sättet förut, så jag bestämde mig för att testa. Och det var mycket svårare än jag trodde.

Det låter som om det var den naturligaste saken i världen.

— Tja, det kanske låter så. Men jag är rädd att jag på den här plattan har använt varenda popstruktur jag över huvud taget kan komma på, och att det är slut nu. Fast jag hoppas att det inte är så.

— Musiken jag älskade när jag växte upp ligger till grund för albumet. Grejer som jag hittade hos Al Green, Elvis Costello, John Lennon och Stevie Wonder.

Det har alltid funnits ett inslag av latinamerikanska rytmer på dina skivor.

— Det är inte så många som tänker på det, men det är sant. Jag har en latino-groove i blodet. Jag har ju fått det från min mamma som kommer från Mexiko.

Några spår, som »Too Like You« och »Tomorrow Will Be Like Today« låter nästan som renodlad powerpop.

— Oh.

Lång tystnad.

— Fast Parliament, Funkadelic och The Meters finns ju alltid där någonstans.

Men det är ändå överraskande melodiöst och poppigt.

— Jag tror att många väntade sig att jag skulle göra ett elektroniskt album, något som skulle låta som den där plattan med Air, och jag började spela in ett album som rörde sig mycket mer åt det mer experimentella hållet. Men det hade varit självklart. När jag sträckte mig djupare in i min själ för att hitta fram till musiken jag verkligen ville göra så blev det så här.

Och så äter han ett tag och börjar spontant småprata om andra saker mellan de vegetariska tuggorna och frågar ut mig om ett och annat. Om jag gillar The Boredoms, om jag har hunnit se John Sayles nya film och om jag har sett The Meters live. Jag svarar nej, nej och ja. Han nickar och börjar prata om sin skiva igen.

— Jag ville verkligen göra ett mer sofistikerat album. »Mark’s Keyboard Repair« spelades ju in på en liten porta i mitt sovrum och det hörs. Där pågick aldrig mer än fyra saker på en gång. Nu har jag bitvis använt en ordentlig 24-kanalig studio.

Du verkar besatt av keyboards.

— Ja, jag är väl det. Min filosofi är att saker blir överflödiga alldeles för snabbt i dag. De hinner inte komma till sin fulla rätt förrän de slängs på soptippen. Jag menar, på sina allra bästa skivor spelade Stevie Wonder en D6-klavinett. Och det är ett instrument som bara användes under några få år i början av sjuttiotalet, för att aldrig höras av igen. Och det är obegripligt. Det är ett så makalöst instrument. Den har stråkar, den är en gitarr och en Hammondorgel på en och samma gång. När jag öppnade locket till min första D6 klavinett blev det rundgång och det ljudet i sig var något helt unikt som jag skulle vilja spela in. Och bara det är ett skäl att fortsätta utvecklas sidleds; att rekonstruera idéer från speciella tidsepoker. Om jag föreställer mig att all teknisk utveckling stannade upp vid den här klavinetten, vilka möjligheter skulle vi då ha att kommunicera i dag? Det vill jag ta reda på.

Men det där hörs inte på »Push the Button«.

— Sant. Det är sådant jag hållit på med sedan »Push the Button« blev klar. Och de där experimenten med hammondorgeln och D6-klavinetten blir nog mer något slags sidoprojekt, för jag tror och hoppas att jag kan göra en popskiva som »Push the Button« ganska snart igen. Det är så tragiskt att se hur de här instrumenten bara kommer och går. Gitarrer är kanske inte lika tidsbundna som keyboards, men folk använder ju gamla gitarrer hela tiden. Och det är ingen som ser något konstigt i det. Så jag kan inte begripa varför det skulle vara konstigare att använda gamla keyboards.

Jag tror kanske att storleken spelar en viss roll.

— De är en smula otympliga. Men det är det mycket annat som är. Trummor är inte heller så lätta att släpa omkring på, men de flesta föredrar dem framför trummaskiner i alla fall. Jag tror bara folk är apatiska och lite slöa. En stor orgel i trä passar inte in i deras syn på vad som är modernt. När jag var ung fick jag vara med i en massa band i skolan för att jag faktiskt var beredd att bära omkring på mina tunga keyboards. Jag menar, på den tiden krävdes det inte att man kunde spela bra. Den som ägde ett instrument fick vara med i bandet. Och jag har inget val nu heller. Jag har testat varenda keyboard som finns och inget annat än Hammondorgeln håller måttet. Det är det enda instrument som har det ljud jag eftersträvar. Så jag måste släpa omkring på den.

Vad var det för slags band du var med i då?

— Det var inget speciellt. Bara några garageband med lokala fuck-ups från kvarteret där jag bodde. Vi spelade gamla hits på några bröllop, mer än så blev det aldrig.

Spelar du in material hela tiden? Det verkar så.

— Jag försöker i alla fall. Nu när vi ätit klart ska jag åka hem till The Dust Brothers, men annars gör jag precis som Todd Rundgren, Paul McCartney eller Stevie Wonder som gjorde allt själva och verkade skriva och spela in mest hela tiden.

Spelade du in det du skrev innan du träffade Beasties?

— Absolut. Jag hade ju faktiskt ett liv innan det. Fast en del av det jag gjorde innan vill jag helst glömma. »Mark’s Keyboard Repair« fanns det säkert ett tiotal versioner av flera år innan skivan kom ut. Det du hör på skivan var min senaste tolkning.

Fast nu jobbar du med en del andra musiker också?

— Russell Simins från The Jon Spencer Blues Explosion spelar trummor på »Hand in Your Head« och Sean Lennon spelar bas och jag spelar allt annat. Det är några andra musiker som är med lite här och var på skivan och jag tror att jag är på väg att verkligen vilja spela med ett eget band. Mest för att komma ut lite och se världen utanför mitt sovrum.

Men du har ju fortfarande The Beastie Boys?

— Ja, men vi har inte riktigt ett sånt förhållande. De — eller vi — är inte ett band på det sättet. Det känns ibland som om vi har ett rent affärsmässigt förhållande. Visst, vi är goda vänner privat och de gånger vi umgås kommer vi väldigt bra överens. Men vi spelar bara ihop när det är något som ska spelas in till deras platta som de håller på med i New York just nu. Och när vi väl åker på turnéförstås.

Ni verkar ändå ha utvecklat en alldeles egen liten popkultur med Beastie Boys, Grand Royal och Dust Brothers studio uppe i Silverlake.

— Har vi?

Ja, frågar du någon som är intresserad av musik där jag kommer ifrån så ser de det definitivt som en egen genre, som dessutom är väldigt inflytelserik.

— Är den?

Försök inte. Du har varit i Europa. Du har varit i Japan. Du vet vad jag pratar om.

— Ha-ha. Nej, egentligen gör jag nog inte det. Förutom Beck och Beasties är det ju ingen av oss som är riktigt känd.

Det räcker väl ganska långt? Och dessutom handlar det knappast om skivförsäljning.

— Det kanske blir lite ringar på vattenytan. Visst, vi är vänner allihopa och vi har varit det länge. Vi gillar samma grejer och vi har Grand Royal. Men… jag vet inte… Los Angeles är ett underligt ställe. Det är så stort och allt är så utspritt. Och det är vi också.

— Det vi gör känns ju inte som något slags motsvarighet till sextiotalets Laurel Canyon och allt det där. Kan vi inte bara åka upp dit i stället, så får du se själv? Jag måste ändå förbi The Dust Brothers. Och Beck är säkert där. Han håller på att spela in sin nya platta hemma i sin nya studio och han springer hos Dust Brothers mest hela tiden.

Okej.

— Jag ska bara köpa lite frukt och godis. Maten var så stark.

I bilen börjar han småprata om andra grejer igen. Han berättar om Sean Lennon, om hur det var att träffa Yoko Ono. Han ställer väldigt många frågor om Mo’Wax. Har jag träffat James Lavelle? Tror jag att han kommer att ta hand om hans musik? Har jag intervjuat några andra Mo’Wax-artister?

Han verkar trivas mycket bättre i framsätet på sin gamla bil än i intervjusituationen tidigare.

— Booker T ringde mig för några dagar sedan och undrade om jag ville samarbeta med honom, berättar han plötsligt.

— Självklart ville jag det. Men han förklarade aldrig riktigt hur vi skulle samarbeta, så jag vet inte om han ska göra en skiva med The MG:s eller om det är någon sologrej. Men det är klart att jag vill spela med Booker T.

— Här borta köpte jag väldigt mycket skivor för tio år sedan, säger han och pekar på en nedgången lagerlokal bakom en skogsdunge.

— Mycket soul och funk, och jazz på Blue Note och Prestige. Ingen var intresserad av sådant då. Nu är det ingen idé att ens försöka. The Dust Brothers har köpt upp precis allt.

Uppe bland villorna i Silverlake backar Dick in på en garageuppfart och John King från The Dust Brothers öppnar dörren. När vi kommer in i huset pekar han på soffan mitt i rummet.

— Fan, ni missade precis Mick Jagger. Han satt här i soffan. Du kan fortfarande se avtrycket på kuddarna. Han gick för bara en kvart sedan. Ni måste ha mött hans bil här nere i backen.

The Dust Brothers producerade delar av Rolling Stones senaste album. Keith Richards tyckte att de var onödiga, Jagger ville som vanligt bara framstå som världens hippaste femtioåring. The Dust Brothers tyckte att det var dags att tjäna lite pengar så de kunde starta upp sitt skivbolag, Nickelbag, på allvar.

Överallt står det gamla instrument; en massa olika keyboards, basar och gitarrer. Bakom ett gigantiskt glasfönster sitter en annan Dust Brother och solar sig vid deras lilla pool.

Mark har lovat att spela in lite nya ljud för en remix som Dust Brothers ska göra på »Maybe I’m Dead«, hans nästa singel från »Push the Button«, och sätter sig vid första bästa Hammondorgel. Han spelar för sig själv och nynnar melodin för sig själv som en annan Bud Powell, medan John King drar in sladdar och riggar upp mikrofoner.

Och så håller de på i flera timmar. Då och då byter Mark instrument. Han behandlar dem alla lika självklart, oavsett om King sätter en gitarr eller en bas i handen på honom. Det är fredag kväll hemma hos Dust Brothers och folk kommer och går hela tiden, allt medan bandet rullar. Ett pizzabud dyker upp mitt under en tagning, en pytteliten Beck promenerar plötsligt in för att låna en sladd och någon vars namn jag aldrig uppfattar, men som jobbar med tidningen Grand Royal, kommer in med en gigantisk bong i handen.

Då trycker Mark och John King på stoppknappen, hämtar sina egna bongar och sätter sig i Jagger-soffan. Jag tänder en alldeles vanlig cigarett och blir genast utslängd.

— Jag är ledsen, men det är rökförbud här inne. Det enda vi röker här är naturliga grejer. Inga kemikalier, säger King.

Los Angeles är ett underligt ställe.

På en dörr har de smällt upp en gigantisk Watts Prophets-affisch med omslaget till albumet »Rappin’ Black in a White World« från 1971.

— Där inne är skivrummet. Där har de varenda soul- och funkplatta de använt sedan »Paul’s Boutique«, säger Mark när han märker att jag står och stirrar på The Watts Prophets.

— Om man går in där kommer man aldrig ut igen.

Klockan är snart tio. Keyboard Money Mark är klar för dagen och vill åka hem. Hans tjocka vän Dick skjutsar mig till Rockaway Records.

— Det är Silverlakes och kanske hela Los Angeles bästa skivaffär. Den måste du bara rota lite i, påstår Mark när de släpper av mig.

Och så skjutsar Dick hem Money Mark, var han nu bor någonstans, ensam med sina uråldriga instrument i öknen eller i en villa i Silverlake. Det är ingen som riktigt vet.

Två timmar senare tar jag och åttio gamla soul- och funksinglar en taxi ner mot de koreanska kvarteren igen.

Det har varit en märklig dag.

Först nästa morgon läser jag i tidningen att jag missat konserter med Carole King och de mästerliga Jurassic 5 som båda spelat i olika delar av Los Angeles kvällen innan. Fast det gör inte så mycket.


MONEY MARKS nya album heter »Push the Button«.


Andres Lokko

Annonser

Postat i:Andres Lokko, POP vol 2 #4, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: