Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Soulsville USA

Soulsville USA

— VI MUSIKER MÅLADE bara en tavla som Otis kunde dansa i.

Wayne Jackson i The Memphis Horns berättar om hur Otis Redding jobbade i studion, och visst är det ren poesi?

— Otis gav tiotusen procent, och svettades ut åtskilliga kilon i studion. Han kom dit, slängde av sig på överkroppen… och sjöng tills svetten forsade som om någon hällt en spann vatten över honom, säger Al Bell, en av det legendariska skivbolaget Stax:s ägare.

Och Jim Stewart, bolagets grundare, sammanfattar:

— När Otis steg in i studion lystes hela rummet upp och alla problem och bekymmer sopades bort. Man visste att något bra var på väg att hända. Alla ville vara där när han var där. Det var som magi.

Citaten kommer från den kanadensiske musikprofessorn Rob Bowmans bok »Soulsville USA/The Story of Stax Records« (Schirmer Books), som i mycket är en kärleksförklaring till Otis och den anda som genomsyrade bolagets första år.

— Man steg in genom dörren, och lämnade allt annat bakom sig. Det var som att gå in i en kyrka. Jag kunde jobba arton timmar om dagen och tänkte inte ens på att vara trött. Jag ville bara vara där hela tiden, minns gitarristen Steve Cropper.

Men tiderna, och stämningen, förändrades. Stewart var en usel affärsman och upptäckte när hans distributionsavtal med Atlantic gick ut att han också gett bort alla de inspelningar bolaget gjort under sina första åtta år till sin tidigare samarbetspartner. Martin Luther King mördades i Memphis och rasoroligheterna drog in också i detta högst integrerade bolag. Gangstern Johnny Baylor steg in i bilden, med dragna pistoler, och skrämde iväg Stewart från sin skapelse.

Bowman, som också ligger bakom de imponerande häftena till de tre Stax-boxarna, har verkligen grävt fram allt om bolaget. Och då menar jag allt, både »the good« och »the bad«. Musiken, de goda och dåliga affärerna, det sociala exemplet. Plus, naturligtvis, en massa trivia för oss kalenderbitare. Äntligen fick jag till exempel veta att det är Harold Beane, på högst tillfälligt besök i studion, som spelar det dovt hotfulla, skrapigt illavarslande gitarrsolot i Isaac Hayes maratonversion av »Walk on By«.


Lennart Persson

Annonser

Postat i:Lennart Persson, POP vol 2 #4, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: