Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] His Name Is Alive

His Name Is Alive

SOMLIGA ARTISTER flyger världen runt och spelar in en platta i fem-sex svindyra studior och sedan låter deras arenarock ändå ungefär likadant som senast.

Warren Defever, ledare för och ende ordinarie medlem i His Name Is Alive, spelar alltid in hemma, i huset där han är född och uppvuxen, och ingen skiva är den andra lik.

— Alla skivor vi någonsin gör kommer att spelas in här, förklarar Warren på telefon från hemmet i Livonia, en förort belägen mellan motorvägslederna i utkanten av Detroit.

— Att spela in i mitt hus är en del av idén med bandet. Allt går ut på att några vänner kommer förbi och så jammar vi lite och några månader senare har vi en platta. Det är inte så mycket tanke bakom.

På fyra album har His Name Is Alive byggt upp ett rykte om sig som ett av nittiotalets intressantaste, mest innovativa och inte minst föränderliga amerikanska popband. Den drömska, ganska fritt flytande debuten »Livonia« hittade hem i både pop- och goth-kretsar, »Mouth By Mouth« hade vissa drag av hårdrock och på senaste fullängdaren, »Stars on ESP«, åker Warren på vilda gospel- och folktonade ljudresor i spåren efter studiogenier som Phil Spector och Brian Wilson.

Sexspårs-EP:n »Nice Day« från i höstas handlar mycket om kantig, snärtig pop med drag av Feelies och Velvet Underground.

Men att överraska är inget självändamål för Warren.

— Nej, jag är faktiskt överraskad av hur överraskade folk blir. Att vi låter som vi gör beror nog mest på att vi inte är tillräckligt bra för att hålla oss till en grej. Neil Young klarar att köra sin Neil Young-stil resten av livet, men vi har inte kommit upp med någon riktigt hållbar idé än, så då blir det så här i stället.

»Så här« kan till exempel vara som »Universal Frequencies«, en låt på »Stars on ESP« som i princip är Beach Boys »Good Vibrations« baklänges.

— Jag hade spelat in en kassett med outtakes och alternativa tagningar, fyrtiofem minuter »Good Vibrations«, och lyssnade inte på något annat under lång tid. Så småningom kände jag att det behövdes ett slags uppföljare, trettio år senare.

Den fria attityden till skapandet har Warren gemensam med skivbolaget ESP Disc, som på sextiotalet gav ut plattor med Sun Ra och annat fritt jazzigt, men även garagerock och elektronisk experimentmusik. Namnet är en förkortning av esperanto, det universella språket som aldrig slog igenom. Artisterna på etiketten bestämde helt själva hur skivorna skulle låta.

— För några år sedan var jag närmast besatt av ESP. Bolaget lyckades samla ihop all riktigt »far out« musik som fanns på den tiden, och de skivorna har verkligen påverkat mig.

Några av Warrens otaliga sidoprojekt har namn som ESP Beetles och ESP Family.

Ett annat är The Mystic Moog Orchestra.

— Sättningen varierar, men det har varit upp till femton personer. Alla spelar Moog-synt samtidigt. Reglerna är: ingen melodi, inga toner, inga rytmer. Bara den sorts elektroniska ljud som bara en Moog kan åstadkomma.

Till sommaren släpps ett nytt His Name Is Alive-album. Känslan är enligt Warren »R&B, gospel och klassisk rock, typ Jimi Hendrix«. Förmodligen dyker bandet samtidigt upp på några europeiska festivaler.

— Folk lär bli förvånade. Tänk dig våra låtar tolkade av ett coverband från Mars. Det är så vi låter live.


Håkan Steen

Annonser

Postat i:Håkan Steen, POP vol 2 #4, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: